Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 37, den 14 juni 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DAG
Hon rättade lugnt på sitt hår; ett par röda fläckar
på kindbenen försvunno hastigt.
Den sjuke låg stilla med ett besynnerligt och
obehagligt leende på läpparna. Blicken stod rakt
ut i rummet utan att se någonting.
Han lallade svagt och tuggade fradga.
— Så min lilla unge, så ja, inte bråka nu... Du
ska få det, bara du inte bråkar. Jag orkar inte.
Men jag ska stjäla pängarna, jo säger, jag, får jag
inte stjäla om jag vill kanske? Du äi så söt,
Majken, men djäflig är du och jag älsk...
Syster Astrid fick honom stilla igen. Hon kände
plötsligt att hon skakade i hela kroppen, det susade
i öronen och hamrade i tinningarna, och hon
funderade ett slag på att tillkalla hjälp. Men hon
märkte att han somnat igen. Det obehagliga
draget i ansiktet hade alldeles försvunnit. Han sof
djupt och lugnt. Bara en åder under ena ögat rörde
sig lätt.
Hon satte sig vid fönsterbordet bredvid lampan.
I det gröna skenet såg hon spökblek ut. Utan att
hon visste det grät hon, af trötthet och af ännu
någonting annat som hon knappast orkade eller ville
göra sig reda för. Ett namn snurrade i hufvudet
på henne; hon kunde inte bli det kvitt. Hvem var
hon den där Majken? Ack, hvad angick det henne.
Hvad rörde henne allting? Hon var dödstrött. Hon
frös, frös ända in i benpiporna, ända in i själen,
det var inte att härda ut, hela lifvet var otäckt och
svart som en brunn, och längst därnere på bottnen
satt flon ensam och instängd.
En klocka slog någonting ute i samlingsrummet.
Det ringde från en sjuk. Hon hörde det långt borta,
som genom ett aflägset brus. I springan mellan
gardinen och fönsterposten smög den första
strimman dager in, grå och omornad. Hon visste inte
om det gått timmar vid den gröna lampan.
Mannen i sängen rörde på sig. Han kved sakta
och hjälplöst som ett barn. Det stora lurfviga
hufvudet vaggade af och an; så var han vaken.
— God morgon, syster, sade han.
— God morgon, hur känns det?
— Tack. Jag är bara så trött.
— Nu ska vi ta temperaturen, om kapten vill.
Natten har ju inte varit så bra.
— Inte det. Jag tycker att jag sofvit.
Hon släckte lampan och rullade upp gardinen.
Det snöade därute, och den sjuke följde flingorna
med sin glansiga blick. Han försökte att räkna de
närmaste, tills han tröttnade och slöt ögonen.
Men han såg dem ändå.
— Det är som det snöade in i hufvudet på mig,
sade han.
En plötslig frossbrytning riste genom kroppen.
Underkäken skakade så att tandgårdarna hamrade
mot hvarandra, och dessemellan brände det som eld
i ryggen. Pulsen gick vildt.
Hela förmiddagen steg febern, och syster Astrid
stod och hörde på doktorn, som såg mörk ut och
gaf sina ordinationer i en retlig ton, alldeles som
om sjukdomen förolämpat honom på något vis.
Ändtligen kom krisen på kvällen; och natten blef
lugn. Systern sof i sin filt som ett godt barn. Den
sjuke rörde sig inte.
När hän vaknade på morgonen var blicken ny.
Faran var öfver.
Blek och stilla låg han där och kände blodet
rinna svalt igen under huden och mattheten göra
allting tyngdlöst som i ett eterrus. Han betraktade
sköterskan, som ordnade med någonting vid
fönstret, och konvalescensens tacksamhet fyllde honom.
I denna stund tyckte han att hela världen var god.
inte.
och
Han var också god — eller skulle i alla fall försöka
att bli det. Det föreföll honom så gränslöst lätt.
— Hvarför ser kapten så där på mig? frågade
syster Astrid till sist litet otåligt. Hon hade kännt
hans blick oafbrutet under de sista timmarna.
Gör jag? sade han förvånad. Det visste jag
Syster går väl inte sönder för det åtminstone.
Ånej.
Men för resten, nu vet jag det. Jag har legat
tänkt på hvem ni är lik. Och ändtligen har
jag fått det klart. Det är någon som jag träffade
för många år sen; hon hade också sådana där stora
bruna ögon, fast de förstås voro gladare än systers,
och ett sådant där stort hår. Det var en liten
ungdomsflamma, ser syster. Vi älskade hvarandra en
hel sommar. Så lustigt att just ni skulle påminna
mig om henne.
— Hur så?
— Jo, för att sjuksköterska var väl det sista hon
skulle ha dugt till. Hon passade bara ihop med
tokerier. Jag minns att jag brukade kalla henne
kurre. Hon kom mig alltid att tänka på en ekorre,
yr och förskrämd och färdig att bitas också.
— Och hvart tog kaptens ekorre vägen?
— Sprang till skogs eller sattes i bur, hvad vet
jag. Men jag tror att hon sitter i bur någonstans
i en småstad eller på en gård uppe i Norrland —
som en liten tjock ekorrmamma med många ungar
och mycket nötter i boet.
Han skrattade. Det kom en glimt i ögonen som
gjorde att syster Astrid såg ett ungt, solbrändt
ansikte för sig. Hon böjde sig tyst öfver sin
sömnad, och plötsligt släppte hon den och försvann.
Hon låste in sig i sitt lilla rum med blommorna
och vykorten från tacksamma patienter. Om några
veckor skulle det komma ett visitkort och en
blomsterkorg till, en skuld skulle vara kvitterad och ett
par starka och otåliga händer skulle gripa efter
lifvet igen — om det nu hette Majken eller
någonting annat...
Syster Astrid såg ett ansikte i spegeln. Det var
grått och gammalt och utan längtan. Tyst gick
hon ut till sina sysslor igen.
fOtO. MO’’in, Sthlm. KOM: Bengt Silfvertpam
. s^ska motorcykelklubbens stora täfling om majpokalen tog
It^hnRS ^tV" ^ £^1 31 *# mfd Staft frÄn Stadion i
bAock?Plmv Tateen, hvilken räknade 24 deltagare, afsåg
?iLP/n0fvc+be,rtk,}in£ °?h ??*?& på sträckan
Stockholm-Qö-te?.°.r2-Stockholm och återkomma med så få prickar som
möjligt Den första at de täflande, som framkom till
Stock-holm, yar ingeniör Nils Sjögren med ankomsttid kl. 2.23 f.m.
den 2 juni. Var bjld visar ingeniör Sjögren å sin motorcykel
- 590
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
