Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 40, den 5 juli 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STADSBILDEN.
FÖR HVAR 8 DAG AF LUDVIG MORDSTÖM.
AG låg engång och hvilade
upp mig: efter en sjukdom på
en gammal herrgård i en
utomordentlig vacker trakt i det
här. ländet, som vi tro vara
det bästa på jorden, därför
att vi’råkat födas där. Från
en höjd intill gården såg man
öfver en stor sjö, bakom
hvilken bergen blånade som moln
och i skogen blommade
körsbär och hägg, marken hade blå vintergata af
förgätmigej, stjärnbilder af gullvifvor och spred en doft
som af Adams och Evas, aflägsna hemtrakt här på
jorden, den underliga ön.. Kort sagdt, hvad träd,
blommor, med ett ord naturen angick, så var den
gudomlig.
Nu låg denna gudomliga natur fastpiskad på gamla
svenska urberget cirka en half mil från en ringa
och oansenlig stad, som i ena hörnet medels en
järnvägsstation hade kontakt med världskulturen i
form af statsbanan. Och af denna lilla stad var
herrgården1 beroende méd afseende på diverse
kulturförnödenheter, sådana som förmedlas af
varmbadhus, barberare, postkontor m. m., och på detta
sätt korn jag att intressera mig för staden.
En gammal häradshöfding bodde jämte mig på
herrgården,’ och honom frågade jag till råds, när
kulturbehofven i fråga blefvo kännbara. Han tog
saken om hand och erbjöd sig bli ciceron.
Vi marscherade in till stån, alltså. Sedan jag
redan hänförts af naturen, skulle jag nu få tillfälle att
lära känna staden, människornas bild i denna natur,
och som jag .af födser fått någon vetgirighet mig
tilldelad, närmade jag mig den okända orten, full af
nyfikenhet, förhoppning och sympati, ty alltid
väntar människan att på en ny plats göra nya och
goda- rön.
Staden var till det yttre icke olik många andra
unga svenska städer. Fordom drucko byggmästarna
öl i sina hederliga skråstugor och fingo däraf ofta
vackra drömmar. Numera äro byggmästarna
predikanter i missionshus eller föreståndare i
nykterhetsloger, och där få de inga vackra drömmar. Så
kommer det sig; att de flesta unga småstäder i detta
dyra land se ut som anhopningar af missionshus
och nykterhetslokaler med altarform och däruppepå
ett omvändt brännvinsglas till prydnad; mellan dessa
monument gå raka gåtor som kyrkogångar, och längs
dem yr sanden i fruktansvärda moln.
Sådan var nu äfven deifna lilla stad.
Men där fanns en god sak, och det var en
barberare, som en gång praktiserat i Stockholm. Till
honom gingo vi.
— Han är utmärkt, sade häradshöfdingen, och vi
stego på.
Jag betraktade honom med intresse. Han var
sysselsatt med att tvätta håret på en halfung
per-: son, icke olik en rättare på ett gods. Rakstugan
var liten, tre stolar, två fönster, tre dörrar,
barberaren i vanliga civila kläder, två lärlingar i hvita
jackor med håret ännu icke fullt afvändt från den
svenska bondestammens sträfhet men i färd att
tuktas till midtbena medels hårmedel, som kom
stråria att klibba ihop till taggar som på en spik- .
klubba och skina som försilfrade i den soliga dagern.
Ty det var i början af en sommar.
Barberarens eget hufvud däremot var, det kunde man
se, sedan länge tuktadt och bragt till lydnad under
bar-berarkonstens lagar. Det sandrödgula håret föll i
två vågor från midtbenan, det var snaggadt som en
gräsmatta i nacken, men mustascheringen tydde på
en förgången tld, ty öfverläppen täcktes af
knäfvel-bårar, visserligen milda, men icke kortklippta som
vi, tidens söner, bruka, och under nedre läppen bar
barberaren en skäggtapp, hvilket endast gamla tidens
öfverblifna söner göra.
Jag såg strax, att det var en gammal vinddrifven
artist af facket.
Som jag emellertid äfven hade att göra
varmbadhuset min visit, beslöts, att jag först skulle bege*
mig dit, medan häradshöfdingen omhändertogs af
barberaren, och medan häradshöfdingen sedan skötte
en del kommissioner, skulle jag i min tur skötas
af barberaren, hvarefter möte skulle äga rum på
konditoriet, icke på källaren, ty staden var en ung
stad, och numera, byggas inga källare i Sverige,
bara konditorier, sedan landet börjat torrläggas.
Jag .begaf mig alltså återigen ut i de väldiga
sandmolnen och vandrade fram mellan missionshusen
och nykterhetslogerna, uppmärksamt studerande
skyltarnas namn för att om möjligt få en filologisk
bild af staden och sålunda kanske en eller annan
vink om dess inneboende själ och anda, som jag
var nyfiken på. Men skyltarna bestyrkte mig
endast i min allt fastare tro, att svenskarna börjat
skämmas för sina nedärfda namn och bytt om,
hela hoppen, samt förtyskat eller judifieradt dem
i känsla måhända af den historiska utvecklingens
riktning. Alltnog, staden såsom del af ett älskadt
fädernesland var mig alltjämt ett mystiskt X, och
jag hade ännu icke lyckats få någon satisfierande
ekvation till stånd, då jag från badhuset återvände
åt barberarens håll igen.
Jag upptäckte barberskylten och steg in, men, o
under, rakstugan var förvandlad! Den öppnade sig
för min blick med en lång rad af stolar framför en
lika lång disk med infällda tvättfat. Men då gick
det upp ett ljus för mig, det fanns tydligen två
rakstugor, och jag hade gått fel. Som jag
emellertid lofvat den förste barberaren återkomma, kunde
jag ju icke använda denna, aflägsnade mig alltså
och fann den första och rätta.
Där var nu tomt, häradshöfdingen hade gått, de
två lärpojkafna voro ensamma, men de hämtade
mäster efter någon stunds tankfullhet.
Proceduren började. Jag betraktade barberaren i
spegeln. Han behärskade sin teknik fullständigt,
men det fanns i handgreppen något af gammal
hufvudstadsskådespelare öfverflyttad till
landsortsscenen, så nämligen, att han genom brist på täflan
med likvärdiga kamrater stelnat i sina former och
utmäjslat dem alltför mycket, uppfylld af värdighet,
själfsäkerhet och ett icke doldt förakt för såväl
medtäflare som klienter i denna om den stora,
fel-friav konsten, absolut okunniga lilla landsortshåla.
Nu, när han hade en främling under sin hand,
uppträdde han, visade talangerna och gaf rollen af en
’barberarkonstens old grand Gustaf Fredriksson eller
Arvid Ödman.
Vi växlade först några ord om hårskötsel i
allmänhet, om månbildningens uppträdande vid olika
lefnadsaidrar, och han for öfver min hjässa,
ungefär som en specerist häller kaffebönor mellan
fingrarna för att syna deras kvalité. Jag fann behag i
den af- allt-att döma något filosofiske hårartisten,
han. fälldt sina omdömen långsamt och med stor
moderation och visade sig som god svensk, ty i
stället för att som en ohederlig utlänning lifligt
utbreda sig om det ena eller andra hårmedlet, ta fram,
rada upp, förklara, sade han helt likgiltigt sin
mening om saken, som en gentleman till en annan,
sorii om vi varit två millionärer och suttit i hvar
- 634 -
(Forts, å sid. 636.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
