Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 43, den 26 juli 1914 - Frankells historia. Af Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKÈLLS HISTORIA,
FÖR HVAR 8 DAG AF ANDERS ÖSTERLING.
möttes i foyern på Théatre francais
och växlade några hastiga ord. Det
ringde till sista akten, vi hunno
blott konstatera att det var länge
sedan sist. Så skildes vi, och jag
glömde honom snart för Férandys
__________ utmärkta spel.
Men när jag efter föreställningen
sneddade platsen för att gå in på Régence en stund,
dök ansiktet åter upp i mitt medvetande. Thomas
Frankeli, ja. Innan han ärfde förmögenhet
sysslade han med korrespondentskap till svenska och
finska tidningar, och i denna egenskap hade jag
stött på honom några flyktiga gånger, i
Köpenhamn, Berlin, Rom. Hans tonfall hade skiftat
mellan forcerad vänlighet och nedlåtande reservation,
hans sätt hade varit oroligt. Han hade klädt sig i
frack, fast han var utan sällskap, och jag log för
mig själf vid minnet af en tidningsglosa: Alla
parisare bära frack efter kl. 8 med undantag för det
rena proletariatet...
När jag inträdde i kaféet, satt redan Thomas
Franken vid ett bord. Han flyttade sin cylinder
från stolen och erbjöd mig plats.
— Férandy börjar bli bra gammal, tycker ni inte?
Nå, teater för resten, hur gitter man? För min
del går jag dit bara för att ibland få höra dessa
patetiska tonfall, som man så sällan hör i det
dagliga lifvet, eller rättare något eko af tonfall, som
man hört en gång. Annars bor jag nu i Nizza —
om jag spelar? Naturligtvis, men jag använder aldrig
mer än 50 frcs om’ dagen. Det är för resten bättre
teater än den gamla lådan här midtemot, pengar är
alltid allvar, ha ha!
Jag iakttog Frankell under hans kallprat. Han
var tämligen grå vid tinningarna. Någon
förtrolighet hade aldrig funnits oss emellan, och hans typ
af sömnlös och uttråkad kosmopolit var mig
främmande. Den tycktes emellertid färdigbildad.till det
yttre, men med det drag af enstöring, som
skandinaverna ofta få ute i världen.
I det ögonblick vi reste oss för att gå> frågade
han lätt hänkastadt:
— Ni såg kanske fru Morosini på parkett? Ni
känner henne, vill jag minnas?
— Fru Morosini?
— Maud Morosini, född Allvin, sångerskan? Han
såg på mig en smula forskande.
— Ack, jo visst, henne minns jag. Så, hon var
på parkett? Känner ni till hennes senare öden?
Man hör sällan hennes namn därhemma. Kanske
hön har den kontinentala äran i stället?
Han svarade icke. och vi läto samtalsämnet falla.
Jag var trött och skulle helst vilja taga en droska
till hotellet, men Frankell föreslog en promenad,
och vi fortsatte ut genom Lou verns portar längst
Seinen. Det var en stjärnrik höstnatt, och
flodbruset rullade högtidligt under broarna. Efter en
stund sade Frankell med en ny, egendomligt
upprörd stämma:
— Morosini, hvilket taskspelarnamn egentligen!
Att uppkalla sig efter sin impressario! Jag kallade
henne rätt och slätt Maud en gång.
Jag erinrade mig nu, att ha hört Thomas
Frankens och Maud Allvins namn i något sammanhang.
— Och det namnet fyllde hela min själ, fortsatte
Frankell.
Med den instinktiva skygghet, som griper oss,
när vi oförmodat se en annan i begrepp att blotta
sig, kasta masken, begå en indiskretion, svarade
jag intet. Jag hoppades, att han skulle stanna vid
detta utbrott, som han naturligtvis efteråt skulle
ångra, men just som jag försökte forma en
lämpligt afrundande och afledande replik, började han
åter tala:
— Vi skulle ju gifta oss. Det är sju år sedan
nu, och vi voro mycket lyckliga. Jag bodde i
Berlin och hon i Stockholm, och vi skrefvo hvarenda
dag, täflande i ömhetsbetygelser, uppoffringar,
små-bekymmer, jar jag behöfver ju inte skildra den
perioden. Ekonomiskt var det inte så värst lyckligt
förspändt för oss på den tiden, men kärleken är
ingen räknemästare. Emellertid — plötsligt börja
hennes bref tunna af och svalna, hastigt. Har ni
kändt den där frosskakningen midt under en
sommardag? Jag kunde inte sofva, natt efter natt låg
jag vaken, aldrig skall jag glömma de där nätterna.
De voro som ändlösa hedar i ett fiendeland, hvarje
timma är som en soldat med fälld bajonett, visar
stumt vidare till nästa vaktpost, öfverallt det kalla
stålet, som pekar. Så fortsätter det tills man
ut-schasad och eländig kommer fram till själfva
högkvarteret, den obevekliga morgonen — ja, förlåt
mitt militäriska bildspråk, jag har varit reservofficer!
Kort sagdt, det blir slut mellan Maud och mig.
Hvarför? Maud uppsäger mig, ty hon vill ägna sig
helt åt sin konst, bli sångerska. Saken afgjordes
telegrafiskt, hon förbjöd mig att uppsöka sig i
Stockholm. Afskyvärdt. Sedan dess, slutade
Franken, sedan dess är jag den jag är — en skugga.
Jag dog egentligen då, det vill säga min egentliga
människa bröts.
Han tystnade. Jag hade åhört den tämligen
summariska historien med det halfva deltagande man
ägnar åt något man läser om, kanske också med
ett stänk af förakt. Det förvånade mig nämligen,
att en herre med Frankeils erfarenhet af världen
kunde ha behof af att för mig bikta sina hjärteöden,
i all synnerhet när dessa hade haft ett så pass
hvardagligt förlopp. Som ursäkt tänkte jag mig,
att han under dessa år lefvat fullständigt ensam,
och att han aldrig råkade landsmän.
— Tror ni historien är slut? frågade nu Frankell
med ett försök till ironiskt löje.
— Jag vet ju, svarade jag, att i kärleken börjar
det först, när det är slut.
— Riktigt, svarade Frankell, och nu måste ni
höra fortsättningen, antingen ni vill eller inte!
Vi gingo fortfarande längs Seinen. Dä och då
kommo vi förbi ett ekläreradt kafé, flytande som
ö af suddig eld i mörkret. Frankell fortsatte:
Naturligtvis hade Maud ljugit. Bakom min rygg
hade hon inlåtit sig med en ung godsägare, hvars
namn jag inte behöfver nämna, ty jag vill att ni
betraktar det här som en conte cruel i ett
boulevardblad. Godsägaren var emellertid försiktig nog
att inte binda sig.
Två år efteråt, en dag vid jultiden, återsåg jag
henne. Det var i Nizza där jag bosatt mig, sedan
jag blifvit oberoende. Jag satt på en bänk vid
hafvet, rökade cigarretter och grubblade, om jag skulle
skaffa mig en hund och i så fall hvilken ras. Då
kommer Maud förbi med sin godsägare. De
sågo för resten ut att ha det ledsamt, men Maud
var sig lik annars, utom däri att hon var lätt
sminkad. Kanske tyckte, jag också, att hennes
kastanjebruna hår hade en annan och varmare glans i
mina drömmar, ni ve£ sådant hår som är så
vackert i hederligt lampsken, inte elektriskt. Hon
stannade en sekund och gjorde en liten gest utåt det
azurfärgade vattnet, som lekte i januarisolen, Maud
har alltid visat natursinne på badorter, hon yttrade
något till sin följeslagare, men han fortsatte utan
att svara. I samma nu möttes våra blickar, blixt-
- 685 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
