Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, den 18 oktober 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALF WALLANDER.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
För någon vecka sedan afled i Stockholm en
man som hörde till de mest kända och
uppskattade i vårt konstlif, intendenten vid Sveriges
allm. Konstförening, konstnären Alf Wallander. Han
var vid sin död ännu i sin bästa ålder och med full
andlig vigör. Hemkommen från Baltiska
Utställningen där han deltagit i ordnandet af den
konst-handtverkliga afdelningen grep han sig an med en
ny utställning i Nyköping. Det blef för mycket
för hans genom en året förut företagen operation
nedsatta krafter; han måste intaga sängen, och det
blef snart tydligt för hans närmaste att slutet var
nära. Men " hans verksamma sinne upphörde icke
att göra upp nya planer för framtiden. Han
återtog sina penslar och målade ett par
blomsterakvareller och författade ett par uppsatser om
konst-handtverket i Sverige som han egnat sitt lif och
med hvilket hans namn alltid skall vara
förknippadt.
Alf Wallander var född i Stockholm den 11
oktober 1862 och studerade först vid Slöjdskolan och
därpå 1879—85 vid Konstakademien.
Han började sin egentliga artistiska bana som
tafvelmålare och väckte ganska snart
uppmärksamhet för sina pasteller där han kvickt och elegant
afbildade folkscener och folktyper. Ett par af dessa
taflor införlifvades med de stora museerna,
Nationalmuseum och Göteborgs museum. Till 1890
utställde han tillsammans med Konstnärsförbundet.
Emellertid kände han snart att denna lätta och
eleganta genre icke skulle räcka till för hans lifliga
konstnärslynne. Då han kom ut i världen på allvar,
kunde han heller icke undgå att se att där rörde
sig behof och önskningar som gingo i en helt ny
riktning. Konsthandtverket, som öfverallt befunnit
sig i nedgång sedan midten af 1800-talet, började
åter låta tala om sig först i England där Morris
be-redümarken på många områden och därefter i
Frankrike där keramiken aldrig helt sjunkit till de andra
europeiska ländernas låga nivå. Hela denna
renäs-sansartade jäsning med tusen experiment och nya
djärfva företag var något som tilltalade Wallander
och snart var han inne i grundliga studier. Han
nöjde sig inte med en genre, en art utan grep sig
an med så många som möjligt, satte sig in i de
olika teknikerna och var inte minst verksam i att
efter hemkomsten intressera inflytelserika personer
för sina planer. Han hade nämligen en sällsynt
förmåga att "ta" folk och inte släppa det tag han
en gång fått. Där fanns ju mycket att göra i
Sverige: att rycka upp möbelindustrien ur dess ganska
djupa förfall, sätta det redan pågående textilarbetet
i kontakt med moderna idéer och upplifva de
gamla traditioner som funnos i Rörstrands
porslinsindustri men som på det hela råkat i glömska.
Wallander visste nog inte genast hur detta skulle
ske men hans nitälskan var brinnande och han såg
åtminstone hvad som fattades. Han blef emellertid
artistisk ledare vid Rörstrand och nästan samtidigt
chef för den Giöbelska konstslöjdföreningen, som
några år tidigare grundats af Selma Giöbel. Hans
arbete har under de nära tjugu år som gått sedan
dess burits af stor och äkta entusiasm och af en
konstnärlig nyfikenhet som aldrig gaf sig till tåls
med en vunnen ståndpunkt utan ständigt ville
vidare. På det keramiska området gjorde han sina
bästa arbeten omkring år 1900, på det textila
området något senare; och hans bästa bonad var väl
den för ett par år sedan väfda "Jungfru Maria" med
motiv från Karlfeldts bekanta dikt.
Under senare år kom Wallander att inlägga stor
förtjänst i fråga om upparbetandet af Sveriges
allmänna konstförening. Som dess intendent har han
lyckats med små medel göra en god
utställningslokal och arrangera en hel del märkliga utställningar.
Slutligen har han varit verksam som lärare vid
Tekniska Skolan och sålunda kommit i tillfälle att
påverka en ny generation.
Wallander var inte bara en intensivt verksam
människa utan en verklig artistnatur, en man med
många vänner, strålande af humor och lifsglädje
under sin bästa och lyckligaste tid.
KRIGET.
Ännu en blodig vecka — den tionde i ordningen
— utan att tecken visat sig, att kriget börjat vända
sig mot sin afslutning!
Dock har under densamma åtminstone en stor
händelse inträffat: staden Antwerpen har den 9
oktober kapitulerat och de sista af de då ännu icke
öfvergifna forten i den inre iästningsgördeln blefvo
i sammanhang därmed besatta af tyska trupper.
Antvverpens fall var ju efter Lièges och Namurs
öde förut*edt, i trots af att det gällde för en af
Europas allra starkaste fästningar. Men att dess
belägring skulle kräfva en tid af endast tolf dagar,
öfversteg nog allt, hvad man på icke-tyskt håll
kunnat föreställa sig. Den 28 september aflossades
det första skottet mot den yttre fortgördeln, den 1
oktober togos de första forten med storm. Den 6
och 7 oktober blef den starkt uppdämda, i
genomsnitt öfver 400 meter breda Nethe-sektionen eröfrad.
Sistnämnda dag lämnades meddelande i enlighet
med folkrätten om stadens förestående beskjutning.
Sedan stadens kommendant meddelat, att han
öfvertog ansvaret härför, började bombardementet vid
midnatt natten mellan den 7 och 8 oktober.
Samtidigt började angreppen på den inre fortgördeln.
Redan den 9 på morgonen voro två af de inre
forten tagna, och på eftermiddagen samma dag
började stadens besättande. Den 10 stadfästes den
redan aftonen förut preliminärt med stadens
borgmästare afslutade kapitulationen.
Besättningens öde är då detta skrifves icke med
visshet kändt. Att större delen af den brittiska
hjälphären räddat sig till Ostende, synes säkert.
Men återtåget har störts af tyska angrepp och 2000
man engelska trupper ha måst taga sin tillflykt till
nederländskt område, där de enligt
neutralitetsreglerna nedlagt vapnen.
Det är gifvet, att Antwerpens fall icke blir utan
betydelse för utvecklingen af förhållandena på den
franska krigsskådeplatsen. Här ha de krigförande
parterna under hela veckan i det stora hela inskränkt
sig till att hålla hvarandra stången. Utan tvifvel ha
äfven nu heta strider här ägt rum, ehuru inga
utförligare meddelanden lämnats om desamma. Stora
områden torde här under truppernas fram- och
åter-marscher ha fullständigt ödelagts. Huru häftigt det
tyska angreppet varit, kan man i någon mån sluta
sig till däraf, att man å franskvänligt håll uttrycker
sin tillfredsställelse öfver, att fronten utmed de tre
floderna Aisne, Somme och Oise efter nära en
månads strider öfverhufvud förmått hålla sig.
Rapporterna från de östra krigsskådeplatserna
lämna som sedvanligt åtskilligt öfrigt att önska i
klarhet. Uppenbart synes vara, att ryssarna
tvungits-att företaga återtåg såväl i Galizien som Polen men.
- 34 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
