Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, den 1 november 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ernst westerlund.
TILL PORTRÄTTET A FÖREGÅENDE SIDA.
Den 22 oktober fyllde Sveriges ryktbaraste
praktiker inom läkaryrket, hedersborgaren i Enköping,
med. d:r Ernst Westerlund, sitt tredje kvartsekel.
Naturligtvis voro de hyllningar, som därvid kommo
honom till del, omfattande. Bland telegrammen
märktes sådana från konungen, Enköpings
stadsfullmäktige samt styrelsen för Svenska
sjuksköterskornas pensionsförening, hvartill kommo
otaliga från patienter när och fjärran.
Ernst Otto Theodor Westerlund är född i
Öregrund den 22 oktober 1839, son till prosten och
kyrkoherden därstädes Pehr Wilhelm Westerlund
och hans maka Johanna Maria Sundeman. Om den
förre berättas, att han var en allvarsam man, som
visste att göra sig åtlydd: för det ändamålet
behöfde han blott se på pojkarna och blinka med
ögonen. Af honom fick sonen väl i arf den för
en läkare ovärderliga gåfvan att få patienter att
följa gifna föreskrifter. Men materiellt var arfvet
ringa och efter faderns tidiga frånfälle måste han
efter nådårens förlopp redan 16-årig försörja icke
blott sig själf utan äfven delvis modern. Han
lyckades emellertid med tillhjälp af informatorsplatser
draga sig fram skoltiden genom Upsala
katedralskola och blef 1858 student vid universitetet
därstädes.
Sedan han 1860 aflagt gamla medikofilen och
1863 medicine kandidat-examen, fick han tillfälle att
omedelbart göra sina lärospår i den medicinska
praktiken. Ty just då inträffade Preussens och
Österrikes öfverfall på Danmark och liksom många
andra unga svenska medicinare skyndade
Westerlund att entusiastiskt ställa sina krafter till
systerlandets förfogande som frivillig militärläkare. I
Danmark, där han bl. a. en tid fick tjänstgöra som
biträde åt den berömde kirurgen prof. Studsgaard, var
han från mars till juli 1864 underläkare på
Augusten-borgs lasarett å Als men föll slutligen i preussisk
fångenskap, hvarur han dock snart frigafs på
hedersord, så att han fick begifva sig hem. Här
tjänstgjorde han som extra läkare dels vid Bohusläns
och Upplands regementen 1865 och 1866, dels i
Älfsborgs län under koleraepidemien sistnämnda år,
men fortsatte samtidigt sina studier, så att han
1867 kunde aflägga medicine licentiatexamen.
Redan följande år vardt han stadsläkare i Enköping,
i hvilken befattning han kvarstod till 1886. Efter
ytterligare två år (1870) blef han jämväl andre
bataljonsläkare vid Upplands regemente och
avancerade som militärläkare 1878 till förste
bataljonsläkare vid samma regemente, 1888 till
regementsläkare vid lifregementets dragoner samt 1897 tillika
till fördelningsläkare vid femte arméfördelningen.
Från de båda sistnämnda befattningarne afgick han
år 1900. Samma år utsågs han till ledamot af
krigsvetenskapsakademien.
Såsom man kan sluta sig till af d:r Westerlunds
mi-litärläkarebana blef hans läkareintresse närmast
in-riktadt på kirurgien. Under den utländska resa han
1872—73 i studiesyfte företog till Wien och Paris
studerade han ock på den sistnämnda platsen
företrädesvis under kirurgen, prof. Jules Péan. Hans
författarskap rör sig likaledes på det kirurgiska och det
med detta nära besläktade obstetriska
forskningsområdet. Men det var dock på den invärtes
medicinens fält han skulle vinna sina egentliga segrar.
Mycket är sagdt och mycket skrifvet om hvad
som är hemligheten med d:r Westerlunds
sjukbe-handlingskonst. Enklast kan denna kanske
sammanfattas däri, att han återipptäckt den individu-
aliserande sjukvårdens betydelse bredvid den
egentliga läkemedelsbehandlingen. Men naturligtvis
kommer därtill, att han är i besittning af alla dessa
im-ponderabilia — alla dessa ovägbara och
svårdefinierbara egenskaper — hvilka tillsammans bilda den
stora läkarepersonligheten: blicken, som i ett nu är
i stånd att till en enhetlig sjukdomsbild
sammansmälta alla de spridda sjukdomsdragen,
skarpsint-heten som med slagruteartad precision slår ned på den
sjuka punkten i patientens organism eller
lefnadssätt, den minnessäkerhet, hvilken osvikligt
inregistrerar hvarje behandladt fall till en personlig
läkareerfarenhet utan like, den kraftfulla viljan och ener
gien, som smittar af sig på patienten och inger
denne icke blott förtroende, utan äfven den fasta
vilja till lifvet och ny hälsa, som är tillfrisknandets,
grundförutsättning.
Säkert är, att d:r Westerlund under åratal varit
mången svårt insjuknads sista hopp och att detta
hopp ej sällan äfven i otroliga fall gått i uppfyllelse.
I många patienters ögon framstår han ock som ett
slags undergörare, ehuru han lika litet som andra,
läkare begagnar sig af andra krafter än dem
vetenskap och natur ställer till förfogande. Hans rykte
har ock blifvit stort: från Norge och Finland,’från
Amerika och Ryssland ha hjälpbehöfvande sjuke
strömmat till honom. Som ett bevis på den
medicinska vetenskapens erkännande af hans
läkargär-ning skänkte honom Lunds medicinska fakultet vid
sekelpromotionen 1900 den medicinska
doktorshatten.
D:r Westerlund har en arbetsdag längre än
de-flestas. Den börjar kl. 7 på morgonen och
fortsätter in på sena kvällen. Arbete är hälsa, men.
någon omväxling och rekreation kan dock äfven en>
d:r Westerlund behöfva. Så har kommit till, att han
upptäckt Storlien och Jämtland som luftkurort..
När han 1883 iörsta gången kom till Storlien, fanns
där endast en torftäckt gård med stora ägor af
vildmark, som en norsk familj rådde om. D:r
Westerlund, som studerat Schweiz’ lämplighet som
luftkurort för nordbor, fann att Jämtlands klimat skulle
lämpa sig bättre på grund af sin allmänna likhet:
med det i vårt land rådande klimatet. Han började
här anordna och leda luft- och terrängkurer för
hjärtsjuka och nervsvaga. År 1906 inköpte konsul
Oscar Ekman egendomen för att stället alltjämt
skulle få åtnjuta d:r Westerlunds omvårdnad och
efter hans död ha hans änka och dotter nyskapat
Storlien och fullföljt hans önskningar. Men d:r
Westerlund vill, att Storlien skall besökas som
luftkurort för sin egen skull och icke bara för hans,
ett af de många bevisen bland andra för hans stora
anspråkslöshet.
Det fins en kraft i d:r Westerlunds lif som i
mycket förklarar huru han trots sin oerhördt
arbets-fy Ida lefnad kunnat bevara sina krafter spänstiga
och sitt sinne ungt: hans lyckliga hemlif. I Nina
Floderus upptäckte han redan under gymnasisttiden
den kvinna, hvilken sedermera som en värdig maka
kom att stå vid hans sida, andligt vaken och
intresserad, helt och hållet vigd åt sin mans lifsgärning och
honom jämbördig i allt. I det gammaldags enkla
och gästfria hemmet i Enköping med dess
konstnärliga förfining och patriarkaliska förhållanden har
d:r Westerlund haft tillfälle att njuta återställelsens
hvila. Hans båda döttrar äro gifta utomlands, den
ena i Norge med den norske skriftställaren Marius.
Selmer, den andra {ned Lev Tolstoj d. y.
- 66 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
