Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13, den 27 december 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KERSTIN.
FÖR HVAR 8 DAG AF BO BERGMAN.
JAG vet inte hvarför jag
kommit att tänka på denna lilla
ungdomsepisod just nu —
eller kanske jag i alla fall
kan förstå det. Kvällen är
stilla omkring mig, och jag
är hemma från miw vanliga
promenad. Dessa
promenader efter slutadt arbete äro
mina bästa stunder på
dagen. Jag går bort mina
nerver. Jag spolar dammet och bekymren af mig.
Jag bereder mig till natten och hvilan, till "hvar
iefnadsdags välkomna död".
Men jag går inte längre på några äfventyr. Jag
vet att äfventyret är det som man aldrig möter.
När man mött det är det inte mera något äfventyr.
Nu går jag i stället i mina minnen, som
visserligen hvarken äro märkvärdiga eller särskildt
påträngande, så här i hvardagslag. Men de äro mina och
de kunna roa mig ibland och smärta mig också,
och de äro alltid ett sällskap i min ensamhet.
I kväll har jag gått Österlånggatan. Den lefver
ännu sitt gamla lif i lyktljuset, med kryssande sjöfolk,
ruskiga hotell, små komiska butiklådor där man
säljer aflagda kläder, begagnade musikinstrument,
tågvirke och tuggtobak; och gränderna öppna sig
som vattenportar åt Skeppsbron med nutiden susande
förbi i biler och spårvagnar.
Men jag ser och hör inte allt detta omkring
mig. Jag tänker på ett gammalt hus, framför hvars
port jag stannat. Det ligger i en backe; från sidan
ser det ut som det skulle stå på näsan. Det finns
en ingång från gränden bakom, och där går jag in
och upp för en mycket brant och smal trappa med
en ledstång af järn och stannar och läser på en
dörr. Jag känner inte namnet på plåten." Jag vet
bara att det inte är det gamla namnet — och det
visste jag förut.
Hvad det är gränslöst längesedan jag stod här
sist! Det är som ett århundrade gått. Det är
någonting underligt med tidsbegreppet. Har ni inte
märKt det: händelser från barndomen förefalla ibland
som de timat i går. och andra, långt senare
tilldragelser skjutas tillbaka i ett fjärran, och det är
som] de händt en helt annan person, en person
som man till hälften glömt, så främmande står ens
gamla jag för ens nuvarande. Den episod och den
iid, som narrat mig gamla förståndiga människa
upp i en kall och skum trappa, där jag absolut
ingenting har att göra, ligga inte längre tillbaka än
tjugofem år eller så omkring — men, som sagdt,
det är som det vore ett sekel sedan dess, ja som
iag aldrig upplefvat det hela.
Kanske beror det på att dessa människor, som
iag kände i huset vid Österlånggatan nu äro ur
lifvet allesammans. En hel familj bortsopad,
utplånad, och allt på några år. När jag nu sitter
hemma hos mig efter promenaden, dyka de upp i
minnet, en efter en, litet dimmiga i konturerna till
en början, men klarare och fastare allt efter som
tanken börjar arbeta. Och jag kan inte gå och
iägga mig. Jag måste prata med dem först en
stund, och kanske måste jag också hviska en bön
om förlåtelse till en af dem.
Husfadern var en lång mager man med ett
ansikte som skuret i trä, ståtligt och regelbundet, bara
vanstälidt af det griniga, envisa draget kring
munnen och de stickkalla ögonen. Hans hustru liknade
mest en liten förskrämd råtta, så snart hon kom
ut ur sitt hål i köket. Så var det styfsonen, en
besynnerligt ledlös figur, en kropp utan stomme,
någonting slappt och fuktigt och fördärfVadt hela
mannen, och slutligen enda dottern, en af dessa
fula, hjärtegoda, trofasta varelser som bli allas passopp
och ingens jämnlike och hvilkas existens är som
de tings man aldrig riktigt märker, fast man
ständigt har dem under ögonen eller kanske just därför.
Hon hette Kerstin. Hon hade ett grått, kantigt
ansikte, förstördt af finnar och andra utslag, men
i detta ansikte sutto ett par stora, blåstrålande,
ömma ögon, ett barns och ett helgons. Hvad dessa
ögon kunde lysa! Hur de kunde be! Hur de kunde
lida! Hur de kunde tacka! Jag såg också tårar i
dem, allt för många gånger. Och jag vet att jag
var skuld till dessa tårar ibland, mera af fåfänga än
af grymhet, men ändå...
Vår bekantskap var en sommarnöjesbekantskap,
som fortsatts i staden. Det blef mig en vana att
göra visiter hos den lilla familjen; det var i mina
studentår och jag hade godt om tid. Styfsonen
kunde jag aldrig riktigt tåla, men han hade fullt
upp med fickpängar och en viss lastbar
öfverlägsenhet, som bägge delarna imponerade på mig. Han
bjöd mig ofta på Berns och han talade om Bianca
och de andra varietéstjärnorna som om han gått
ut och in i hvarenda klädloge. Och han berättade
ilickhistorier med en knoddän och valpaktig humor,
som i viss mån afväpnade. Det var ett sätt för mig
att göra erfarenheter i andra hand, och det
tillfredsställde ännu så länge.
Hvad Kerstin beträffar, så lade jag ungefär lika
litet märke till henne som de andra gjorde. Hon
kom och gick i rummet, bar in en kaffebricka,
rättade på en stol, talade vänligt och lugnt till mig
och skickade blommor på min födelsedag. Hon
hade broderat mitt rockmärke i gult silke på svart
siden, och jag minns att när jag tackade kunde jag
inte låta bli att se på hennes pekfingertopp. Deh
var prickig af nålstick. Hon hade arbete åt en
modefirma, hattklädsel och sådant, och trälade till
långt in på nätterna.
Om söndagarna, när hon hade litet ledigt, gingo
vi ofta ut och promenerade — och ändå lade jag
knappast märke till henne, inte som jag borde gjort.
Hon var så lugn och bra att ha i sällskap och hon
talade så litet. Det var jag som förde ordet. Hon
hörde på. Det tycktes vara hennes roll här i lifvet
att ge genom att ta emot. Hon var bland de fä
människor, som kunde lyssna så som en tjugoårig
ungdom vill att man skall lyssna på honom, på hans
oroliga och yrvakna tankar och hans hjärtas små
bekymmer.
Ibland kunde jag vakna till medvetande om
hennes tystnad och mitt pladder.
— Du talar aldrig om dig själf, Kerstin.
Hon såg förskräckt på mig.
— Det är ingenting att tala om. Inte händer det
mig något intressant, hvad skulle det vara?
Och innerst gaf jag henne själf rätt. Det var
verkligen omöjligt att tänka sig att något kunde
hända henne som skulle lämpa sig för utläggningar.
Hon tycktes för alltid ha slagit in på en biväg
i skymundan, och lifvet rullade stora landsvägen
där vi andra färdades — vi som räknades.
— Hon är en gås, sade Julle. Det var brodern,
d. v. s. styfsonen i familjen. Och hans slappa,
urlakade fysionomi förvred sig i grimaser.
Jag kände hans ord, som ett obehag, men kom
mig inte för med någon opposition. Jag vet inte
om det var feghet eller tanklöshet. Själf hörde jag
henne aldrig svara på hans elakheter, hon gick
som alltid ur vägen, han tycktes bara existera för
henne som en af de dagliga plågorna, som skulle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
