Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14, den 3 januari 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SELMA LAGERLÖF.
Den enda svensk och den enda kvinna, som
hittills rönt utmärkelsen af Nobelstiftelsens
litteraturpris, borde gifvetvis också få en plats i den vittra
svenska domstol, i hvars händer utdelningen af
Nobels litteraturpris blifvit lagd. Om det icke dess
mindre dröjt ända till den 2 juni i år, innan ett
inval af Selma Lagerlöf i Svenska Akademien kunnat
tillkännagifvas, har det väl berott på tveksamhet om
kvinnans valbarhet till en plats i denna akademi.
Man visste dock, att tidigare såväl Anna Maria
Lenngren som Fredrika Bremer varit ifrågasatta till inval,
och en tolkning af akademiens statuter efter
bokstafven lade i hvarje fall intet intet hinder i vägen därför.
En särskild glans låg emellertid öfver akademiens
senaste högtidsdag, den 20 december, då den
världsberömda författarinnan i den tog sitt inträde med
en fint skuren teckning af sin företrädare, den blide
och älsklige naturbesjungaren A. T. Gellerstedt, och
denna glans förhöjdes än ytterligare däraf, att Gösta
Berlings skildrarinna ungefär samtidigt knutit ett
nytt blad till sin diktarlager genom utsändandet af
ännu ett mästerverk, "Käjsaren af Portugallien",
hvarmed hon också ytterligåre befäst sin plats i den
svenska allmänhetens hjärtan.
Selma Lagerlöf är född den 20 november 1858
på gården Märbacka i Ö. Emterviks församling i
Värmland och härstammar från den gamla
värmländska prästsläkten Lagerlöf, hvars medlemmar i
tre århundraden gjort rika insatser icke blott i
hem-bvgdslandskapet, utan äfven i hela fäderneslandets
odlingshistoria. Hennes moder var Elisabet Lovisa
Wallroth. Om fadern, f. d. löjtnanten Erik Gustaf
Lagerlöf, har hon vid mottagandet af Nobelpriset
vittnat, att hon "aldrig råkat någon, som hyst
en sådan kärlek och vördnad för diktning och
diktare"; han brukade, meddelade hon, sitta vid
klaveret och sjunga Bellman för barnen och låta dem
läsa Tegnér, Runeberg och Andersen ett par gånger
hvar vinter. "Huru", sporde hon då, "skall jag
kunna vedergälla dem (de nämnda diktarna), för att
de lärde mig att älska sagorna och hjältedåden och
fosterjorden och människolifvet i all sin storhet och
i all sin skröplighet?" I hemmet inhämtade hon
icke blott undervisning (af guvernanter), utan tog
ock del i alla husets svsslor och insamlade, "nästan
utan att hon själf förstod det", från sin omgifning
och irån den vackra natur, hvari hon lefde, en mängd
poetiskt stoff, som senare kom till användning, först
och främst i "Gösta Berlings saga". "Tänk på alla
de där fattiga och hemlösa kavaljererna", riktade
hon sig till sin far i sitt ofvannämnda tal, "som
brukade fara omkring i Värmland i din ungdom och
spela kille och sjunga visor! Till dem står jag i
skuld för galna äfventyr och upptåg och skämt i
oändlighet. Och tänk "på alla de gamla, som ha
suttit i små grå stugor i skogsbrynet och berättat
om näck och troll och bergtagna jungfrur! Det är
väl de, som ha lärt mig hur det kan bredas ut poesi
öfver härda fjäll och svarta skogar". Nästan
samtidigt med att hon lärde sig läsa, vaknade hos henne
lusten att författa, och under de sista år, hon denna
gång tillbragte i Värmland, gjorde hon några försök
att skrifva vers. Men då hennes små skaldestycken
icke vunno någon anklang, ryckte hon sig 1881
23-àrig — lös från hemmet och begaf sig ut i
världen för att skaffa sig den ytterligare
bildning-hon ansåg sig hehöfva för att "göra sin begåfning
gällande.
Nu följde fyra flitiga studieår i Stockholm, ett
vid Sjöbergs Lyceum för flickor, tre vid Högre
lärarinneseminariet, under hvilka af hennes
författarverksamhet endast en del verser, oftast i
sonettform, sågo dagen. När hon 1885 tillträdde en
lärarinneplats vid Elementarskolan för flickor i
Landskrona, visade sig lärarinnekallet till en början kräfva
hennes tid och krafter nära nog i samma mätt som
seminariestudierna, och med den stora bok, hvartill
hon redan då hvälfde idén, fick anstå under ett
hjälplöst sökande efter form och stil, ända tills hon
sommaren 1889 lvckades skapa några kapitel, som
tillfredsställde henne. Under vintern 1890 tillkom
det ena kapitlet efter det andra, och under augusti
sändes några af de färdiga under titeln "Ur Gösta
Berlings saga" till en af tidskriften "Idun"
anordnad pristäflan, vid hvilken de belönades med första
priset, 500 kr. De utkommo i februari 1891 och
funno ett mycket vänligt mottagande af kritiken och
i författarkretsar, men publiken visade sig i det stora
hela mera förvånad än tillfredsställd. Genom goda
vänners kraftiga ingripande, blef det henne emellertid
möjligt att helt och odeladt få ägna sig åt bokens
fär-digskrifvande, hvartill entusiastiska anmälningar,
såsom Helena Nybloms i Svensk Tidskrift, äfven
upplifvade hennes mod. Men när boken i sin
helhet julen 1891 utkom, blef dess mottagande från
både allmänhetens och kritikens sida en
missräkning. Den fick nästan ingen åtgång i bokhandeln
och författarinnan beslöt återvända till skolarbetet:
hon greps af tvifvel på sin begåfning och
producerade de följande åren endast några noveller för
jultidningar. Hon arbetade också på en diktcykel,
"Drottningar i Kungahälla", men saknade mod att
offentliggöra den.
Emellertid hade "Gösta Berling" 1892 utkommit
på danska och i Danmark genast fått det varmaste
erkännande, bl. a. af Georg Brandes. Småningom
vann den läsare äfven i Sverige. En novellsamling
"Osynliga länkar" möttes äfven här hemma at
allmän välvilja, och 1895 blef fråga om en nv
upplaga af förstlingsarbetet, som sedermera i "själfva
verket blifvit hennes af allmänheten mest uppburna.
Samma år fick hon mottaga en uppmuntrande gåfva
af konung Oscar och prins Eugen samt ett litet
anslag af Svenska akademien; hon sattes därigenom
i stånd att lämna skolan och — tillsammans med sin
sedan dess trofast hängifna väninna, fru Sophie Elkan
— företaga en studieresa till Italien, hennes
"gesällvandring" som hon kallat den, vintern 1895 —96.
Året efter resan användes till utarbetande af
romanen "Antikrists mirakler", som aldrig blifvit i
egentlig mening populär, men om hvilket det med rätta
blifvit sagdt, att den i visionär kraft icke i vår
litteratur haft ett motstycke sedan Birgittas dagar.
År 1897 hade emellertid Selma Lagerlöf flyttat
från Landskrona till Falun för att framdeles få
fram-lefva sina dagar i närheten at sina där boende
släktingar. Här fick hon höra talas om, att en skara
Dalbönder af religiösa skäl utvandrat till det heliga
landet, och hos henne uppstod tanken att göra dessa
emigranters öden till ämne för en skildring. Efter
att 1899 ha utsändt en berättelsesamling
"Drottningar i Kungahälla" och "En herrgårdssägen", skred
hon till denna tankes förverkligande och företog
1900 en studieresa till Österlandet, under hvilken
hon besökte Dalafolket i dess nya hem. Så
tillkom romanen "Jerusalem", hvars första del
utgafs 1901 ;och blef hennes första verkliga succés.
"De diupa andliga rörelser, som tid efter annan
genombäfvat den svenska allmogen", yttrades det
vid Nobelpris-festen 1909", hafva sällan tecknats så,
som i denna skildring af Dalafolkets pilgrimsfärd
till det förlofvade landet. Man ser så klart, som
upplefde man det själf, huru denna starka släkt med
dess allvarliga inåtvända skogslynne vandrar sin väg
fram under tunga grubbel öfver lifvets gåta. Och
man förvånas därför icke, när denna släkt, sliten
mellan tro och öfvertro, kvald af striden mellan
kärleken till fäderneärfd torfva och själaångesten,’att
den ej vandrar Guds vägar, slutligen öfvergifver
hus och hem, när den tycker sig höra klockorna
210
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
