Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14, den 3 januari 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
detta? Hvarför? Meningen? lian småler:
Meningen? Hvad vet jag. Man ser sà mycket och vet
så lite. Hur smaka äggen?
Han börjar tala om de höga litsmedelsprisen, som
försvåra rörelsen. Men det går ju. det går. Bara
man har befälets förtroende.
Resenären frågar: Hvilket befäl? För två
veckor sedan var det ju — ett annat.
Värden rynkar ögonbrynen, rycker på axlarna,
svänger om på klacken.
Befäl som befäl, tänker resenären. Gränsbo,
finurlig karl, ser mycket, vet litet.
Det blir mörkt, dörröppningen täckes tör, de båda
munkarna stå på tröskeln. Två jättar,
barfotamunkar, svartskäggiga. Och nu reser sig den unga
damen, hon böier sig fram öfver bordet, fram mot
munkarna. Hon hviskar — likväl så högt att
resenären hör hvarje ord.
Bröder, är det ni, som skall förlåta mig mina
synder?
Munkarna växla blickar, de småle sött, sliskigt
och den ene svarar med inställsam röst: — Ja min
dotter.
Damen samlar ihop sina saker, sin handväska,
sitt paraply, och gar leende mot dörren. Hon
kommer att stå midt emellan de båda munkarna. Da
kasta de sig öfver henne, gripa henne i armarna.
Hon står ett ögonblick orörlig, vrider hufvudet
■onaturligt långt åt sidan, ger upp ett skri
Borta! Alla tre borta!
Nej, nu drömmer jag, tänker resenären. Han
stryker sig öfver ögonen. Han ser på värden, han ser
på "gästerna. Men ingen har sett något, ingen har hört
något. Knifvar och gafflar skramla.
Någon stryker honom varligt öfver
armen. Han spritter till och vänder
sig om. På stolen bredvid sitter den
gamla damen. Hos säger vänligt,
med en viss blid värdighet:
— Min herre skall inte vara så
förvånad. Den unga kvinnan hade
stämt möte med sin biktfar. En
biktfar kom — men troligen icke
den rätta. Ni förstår — hon var
helt enkelt en spion. Hon blef
afslöjad och nu blir hon skjuten. Eller
hängd. Man kan inte veta
hvilketdera tast iag grubblar mycket öfver
den saken.
Och i. samma andedrag, sänkande
rösten:
— Min herre skulle väl inte vilja
göra mig en tjänst?
Och innan resenären hinner fly
denna misstänkta granne, har hon
räckt honom ett litet konvolut och
ber, ber, ber —
— Göm det åt mig! Ä göm det
åt mig!
Resenären griper i fickan efter
sin revolver. Vet litet hvad han
bör göra, men känner kallsvetten
strömma öfver pannan.
Och bakom dem står den unge
officeren. Han lägger handen på
damens axel och säger — ännu helt
förbindligt —
— Hvad är det nu fråga om. min
fru?
Men hon gör sig lös, hon springer
inåt rummet, inåt korridoren.
Officern betänker sig ett ögonblick,
rusar därpå till ytterdörren, ger or-
"ODIN (ROLAND) VON DESSAU,"
TYSK FÅRHUND TILLHÖRIG
KAMRER AXEL CROY I STOCKHOLM.
Ven år gamla handen har under
1914 eröfrat en hel rad märkliga
pris, serskildt att nämna l:a pris,
hederspris, vandringspris vid
polis-hundtäflingarne i Malmö, lista pris i
öppen klass, l.sta pris segrareklass,
hederspris vid hundutställningen
Malmö■ — Vi notera detta jämte
foton af den priskrönta hunden som ett
apropos till Sv. Ker.nelklubbens
25-ärsjubileum i dagarne.
der, återvänder med fyra soldater. Ingen tår lämna
rummet.
Värden säger flämtande: — Herr officer för guds
skull -
— Är du också med? afbryter officern och ger
värden en af dessa blickar, som han tror vara
fruktansvärdt genomträngande. Bind dem! befaller han.
Han springer ut i korridoren, hörs snubbla i trappan.
Så ifrig, tänker resenären, så het som en ung
jagthund! Nu skall du vinna dina sporrar lika lätt,
lika lustigt som man vinner en kyss i pantlek. Hvad
är det nu för en sammansvärjning du har upptäckt.
Hur många människolif bero af din snabbhet?
Han rycker på axlarna. Då känner han, hur fast
han är bunden, bakbunden. Och plötsligt blir han
rädd, skälfvande, utmattad rädd. Han vill taga
gästerna till vittne pä, att han ingenting haft att skaffa
med den usla kvinnan. De vända sig bort, de se
honom icke, höra honom icke. Ännu klirra några
knifvar.
Kaptenen kommer in, tung, trött, utnött. Han
ger några order. Resenären vill skynda fram till
honom men får ett rvck i kragen, som är nära att
kväfva —
Så hörs ett skri. Utifrån vägen. Ett tungt fall
och ett skrän, en tang utdragen jämrande ton, som
plötsligt tystnar.
Och nü hörs icke längre några knifvar.
Den unge officern kommer raskt in från
korridoren. Han är så rödkindad. Går fram till kaptenen,
gör ställningssteg, räcker honom konvolutet.
— Kapten, kvinnan kastade sig ut genom fönstret,
blef liggande, antagligen död. Jag lyckades dock
få tag i papperen — Hon försökte
gömma dem. Alltså en spion.
Kaptenen sliter hastigt upp
kuvertet. Han tar fram ett fotografi,
ett porträtt. Stirrar på det, stirrar,
kastar det på bordet, rifver i
konvolutet, vänder det ut och in —
Och nu säger värden:
— Herr kapten, jag kände den
gamla frun. Jag sa ändå — Hon
är härifrån trakten. Alldeles tokig.
Hade en son, spion, sköts. Hon blef
tokig. Trodde att man skulle ta ifrån
henne porträttet där —
— Och det säger du först nu —
Jag försökte ju — herr officern
ville inte höra — jag kunde — vill
iu inte riskera befälets förtroende —
Kapten gör helt om och lämnar
salen. Gästerna försvinna.
Soldaterna släppa sina fångar. Det är
den unge officern, som ger dem
order, de gå ut tör att hämta den
döda kroppen.
Men officern står kvar, han rör
sig icke, han står och sväljer, sväljer.
Resenären stiger fram till
bordet och betraktar porträttet.
Gammalt och urblekt, en gosse i
konfirmationsåren. Han räcker
porträttet till den unge officern. Som gör
en liten bugning, småler förläget,
mumlar tack
Sa ser han på porträttet — ser
länge.
Plötsligt kastar han sig fram öfver
bordet, brister i gråt. Han gråter
som en gosse på slutbal. — När
leken icke längre är rolig.
- 219 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
