Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 15, den 10 januari 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE VIDÖPPNA PORTÅRNA.
FÖR HVAR 8 DAG AF ELLEN HOLZHA US EN’IDSTRÖM.
U ET är icke enbart för de bistra
tidernas skull som gamla landskyrkan
är så fullproppad med folk, att man
står och trängs på gångarna och
sitta flerä än som skall i bänkarna,
ty det är pastor Herman Rosenkranz
som predikar och då är det alltid
soøi nu. Folk brukar komma från
staden hitut för att höra honom, ifriga och
andäktiga blicka de många åhörarna upp mot predikstolen,
där han står, småväxt och mycket mager.
Ingen kan vara okänslig för den fromhet och
godhet, som lyser ur den tunna lilla skepnaden,
och hvar och én anser sig lycklig, som tror sig ha
fångat blicken ur de djupa, strålande ögonen, milda
som ett barns. Munnen, fint tecknad, är äfven ett
barns i sin snabbhet till leenden, litet blyga, och i
nacken ringlar sig det snöhvita håret i en barnslig
lockkrans nedåt rockkragen. Mot allt detta bryter
pannans höghet och allvar märkligt af.
Pastor Rosenkranz har en så tyst, hastig gäng,
att folk, som oförmodadt möta honom ute och ge
akt på det sällsamma öfver honom, bruka få intryck
af att en ängel uppenbarat sig och försvunnit igen.
Men fastän hans kyrka alltså icke är fullare än
vanligt, är kanske andå andakten dessa krigssöndagar
ännu mer brinnande än eljest. Sörjandes kväfda
gråt brister ut plötsligt då och då. Och där
kvinnorna ligga framåtlutade i bänkarna, liksom
ner-mejade af sin smärta, sitta oftast små bleka,
förskrämda faderlösa bredvid dem.
Hjärtana äro så tunga hos en hvar, men man får
bjuda till att icke visa det och ai prästens ord ta
all den tröst man kan. Med följande ord afslutar
pastorn predikan:
"Tänkom oss att nu ingen vaktar himmelrikets
portar emedan de ha måst slås upp på vid gafvel
och ändå är där trångt för skarorna, som i dessa
dagar tåga igenom dem. Det är ett nationernas
makalösa tåg at själar — det är blomman af
mandom, det är dyra stupade, och de tåga sjungande
genom guldportarna för att mötas af harpospelet
och de segerpalmer, de väntade sig, men icke hunno
att undfå i handen härnere. Tänkom oss hur
deras anleten månde stråla, tv "du död hvar är din
udd", när du kommer midt under helig
pliktuppfyllelse! Förnimma vi icke som en
andehvisk-ning maningen att icke sörja, ty något stort sker
nu i tiden: något gammalt går nu i sin graf för att
ge det osägbara härlighetens rike rum att arbeta
sig fram i beredda sinnen.
Väl har ock dödsrikets dämon sina portar på vid
gafvel, men lätt äro de räknade, som gå därigenom.
Ty Herren råder i dessa dagar, han har gifvit till
och med den orättfärdige en mission att fylla:
försvaret af fosterlandet — döden för det. Så är den
arme upprättad — ja, barn, han hurrar sig rakt in i
himmelriket, där den store ransakaren möter med
tadersiamnen.
Och när ni nu gån hem, barn, tagen då med er
föreställningen om de vidöppna portarna och
hurusom de jubelsjungande glädjeskarorna trängas
igenom Gudfaders gulddörrar, medan dödsrikets bleka
elfenbensport gapar i sin tomhet. Ty Herrens
tider är detta. Amen."
Orgeln faller in och psalmerna sjungas.
Gudstjänsten afslutas. Men medan hvar och en
därefter går hem till sitt, ligger fru Dorothea, som hon
rätt och slätt kallas, pastorns syster och
husföreståndarinna, alltjämt kvar i bön och så där brukar
hon göra söndag efter söndag till kyrkvaktens
hemliga förargelse, ty sedan han stökat omkring
i bänkarna efter möjligen kvarglömda saker, är det
godt att tå stänga och kømma hem till den väntande
middagen — men så ligger ju människan där
alltjämt med ansiktet i händerna...
Han skräller med kyrkorådets stolar mot
stengolfvet och skramlar profant med föremålen på
altaret — ingenting stör den bedjande.
Pastorn själf har förlängesedan med sina sväfvande
fjät sneddat kyrkogården och försvunnit inom
gallergrinden till" prästbostället. Fru Dorothea borde
väl passa på tiden.
Men inte är det noga med tiden i det huset —
eller en del annat häller. Och ändå är där sådan
harmoni och trefnad — det går öfver Müllers
förstånd. Punktligheten själf, har han aldrig ro för
klockslag, det är jäkt och jämt gräl om tider och
klockslag.
Nå, äntligen! Högrest skrider frun nerät gången
och nog är hon ändå lik brodern, fastän så mycket
längre. Båda två ha förr varit vid teatern, det
förklarar väl de mjuka välanpassade rörelserna, den
sväfvande vackra gången och talets skolade
uttrycksfullhet.
Leendet är också alldeles som broderns, snabbt
och en smula blygt — om detta kommer sig ai
deras väsens försagdhet inför hvardagens
oväsentligheter eller om det alltjämt dröjer sig kvar från
den tid, då de brukat fara’med föräldrarnas
teaterkärra från ort till ort och bybarnen kastat efter
dem: "Komediantungar" och andra afundens tillmälen.
Men medan pastor Rosenkranz är bara två
väsen, ett öfverjordiskt oåtkomligt inför människor.
tör att dessemellan på sin kammares enslighet blott
vara en sorgbunden liten gammal herre, så har fru
Dorothea många, ty ur henne går visst aldrig
skådespelerskan, hon vet bara icke om det själf.
Ty icke är det att räkna med effekt inför de
tomma bänkraderna, när hon nu värdigt går nedåt
stora gången med en hänryckt min på ansiktet och
blicken i de mörka, strålande ögonen vidöppen tör
den åldriga helgedomens skönhet och ljufhet — det
är blott helt naturligt och oöfverlagt att just så
måste man synas för att insmälta med
helgjutenheten i templet. Sådant är undermedvetandets
honnör för Gud.
Solljuset står icke längre rakt in genom
rosett-fönstren och messingskronorna tindra icke, då är
det middagstimma. Den gamle Mtiller håller sig i
sin iiver att komma iort ut sä tätt bakom, att när
fru Dorothea plötsligt stannar och vänder sig om
stöter han ihop med henne.
Hon höjer lugnande handen vid hans bockningar
och skrapningar och visar bort mot dunklet under
orgelläktaren.
Han rycker till. Och tankarna på hvitkålen och
tarbogen, som just hållit på att stadga sig.
bort-viftas för en ny förargelse.
Ja, si sofva kan dom i kyrkan.
Med vredens hårda steg, dånande i tomheten,
går han rakt mot den mörka punkten därborta,
ljudlöst sväfvar fru Dorothea etter honom.
— Man får väl hålla sig vaken så man icke blir
instängd, snäser han, men förstummas. Upp mot
honom har vändt sig ett ungt ansikte, hjärtskärande
färglöst och förtvifladt, blicken är nästa slö. läpparna
förmå knappt hviska:
— Gör jag något orätt? Jag är visst mycket
förbi och trodde det måste vara slut snart — här
är det är ljuft att få dö. Ack, är det ni, fru Dorothea?
Fru Dorothea lutar sig ned öfver den mot väggen
Forts, d sid. 2JU.
- 727
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
