Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 16, den 17 januari 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR & DAG
reaktionära stämningar. Reaktionen är alltid en
bekväm sittplats för de lätt andfådda och lätt
uttröttade intelligenserna. Och Félicie Rougemont —
■det var den artistiska reaktion, som hennes
samtid behöfde eller önskade.
Hur som helst, Félicie var nu en berömd
målarinna, och det anses ju vara detsamma som stor.
Med hvilka offer hon blifvit det, ville hon själf
minst af alla erinras om. I femton år hade hon
lefvat som en galérslaf — ett lif, som blir
ödesdig-rare för en kvinna än för en man. Hon hade
försakat allt och därför krympt och krympt, tills
ingenting mer fanns kvar än en brinnande blick, ett
skrumpet skinn och en omättlig fåfänga. Sedan
hon blifvit berömd, lefde hon af tidningsurklipp,
hon mottog alla erbjudna utmärkelser och tittade
efter fler. Hon såg sig i spegeln inte bara hemma,
men i hvarje mötandes blick. Af alla och enhvar
ville hon veta sig känd och erkänd. Såg någon
likgiltig eller obekant ut, när hon passerade, kände
hon den starkaste lust att skynda fram och berätta:
— Jag är Félicie Rougemont!
Hon blef också girig. Hon hade varit fattigare
än de flesta, hon hade försakat mer än de flesta,
försakelsen hade blifvit en konst, nu blef den en
last. Hon samlade och samlade, lade på hög utan
rimlig anledning, ensam och utan anhöriga, som
hon var. Uppvaktades hon af
välgörenhetskommittéer, skänkte hon för skams skull, ehuru det
sved i henne att nödgas uppoffra en enda sou.
Till gengäld ville hon åtminstone ha sitt namn i
tidningarna. Hennes aftvungna små summor på
armodets altare blefvo till annonser, till reklam och
själfbespegling. Privat och i tysthet aktade hon
sig att skänka bort någonting.
Félicie Rougemont var en berömd pensel —
berömdheten var så mycket naturligare, som hon själf
såsom människa redan var död. .
Då fick hon en dag höra namnet Lucien Lecage.
Det spratt igenom henne — någonting liknande en
känsla rörde sig i hennes döda hjärta. Om det var
glädje eller sorg, en vänlig eller ovänlig känsla, är
ej godt att säga. Lucien hade på intet sätt förtjänt
hennes hågkomst. Han hade bevisat sin vanlighet
— sedan hon nu bevisat sin ovanlighet, borde alla
band dem emellan vara afklippta.
Men man påstod, att Lucien var död, afliden för
flera år tillbaka i armod. Och det grep henne på
något sätt. Hon hade hoppats få knäcka honom
genom sin egen storhet. Måhända hade den
storheten kommit tör sent. I hvarje fall så var
ungdomsvännen nu död, hans namn återfick en poetisk
nimbus, det var ju sammanväfdt med de första
poetiska drömmarna om och i Carcassonne.
Den berömda Félicie satte sig en dag på tåget
för att resa till Carcassonne. Hon köpte
tredje-klassbiljett, emedan hon ville resa billigt. Af samma
anledning hade hon matsäck med sig i väskan. Om
någon bekant öfverraskade henne i denna
anspråkslöshet, kunde hon ju skylla på, att hon gjorde
studier. Tredjeklasspassagerarna nåde ofta sådana
mt-deltidsaktiga ansikten.
Hon öfvernattade billigt i Toulose, och följande
dag befann hon sig i sin födelsestad.
Carcassonne hade vuxit, fördubblats, det hade nu,
enligt resehandböckerna, tjugosjutusen invånare i
stället för tretton tusen. Men det var i alla fall ett
öfverskådligt samhälle, i synnerhet för en, som
blifvit van vid parisiska förhållanden.
När hon tagit in på ett hotell med moderata
priser, märkte hon till sin fasa, att hon tagit för litet
strumpor med sig. Köpa nya kom dock aldrig i
frågan, hemma hade hon hela tre dussin. Det blef
alltså till att telegrafera till gamla Jeanne,
hushållerskan, att skicka några par.
Hon skyndade till telegrafstationen, hennes egen
gamla station, som blott blifvit en smula tillbyggd
skref sitt telegram och haltade fram till luckan.
En ung flicka öppnade och räknade orden. Nu
erinrade sig den berömda målarinnan, att hon af
billighetskäl blott undertecknat med "Félicie". Och
som hon ej såg sig igenkänd af sin unga "kollega"
utbrast hon plötsligt och med genomträngande röst:
— Jag är Félicie Rougemont.
— Jaså, sade telegrafisten, som ej besökte
salongen och aldrig läste konsttidskrifterna. Félicie
kände sig djupt förolämpad af hennes lugn. Och
detta skulle till på köpet hända henne i hennes
eget Carcassonne och på hennes egen
telegrafstation!
I detsamma skymtade någon bakom den unga
flickan, ett gråhårigt manshufvud, en äldre
distingue-rad herre — det var väl en telegrafkommissarie.
Han tittade på telegramblanketter och sedan ut i
luckan. Hans friska, litet spritådriga ansikte rodnade.
— Félicie, sade han tankfullt, grubblande, —
Félicie, är det verkligen Félicie!
— Lucien!
Han var alltså inte död. Det var hans hustru,
som dödt för ett par år sedan, hvarefter han, då
förmögenheten tagit slut, återgått till telegraftjänsten.
— Men herregud, Félicie, är det verkligen du?
Minns du våra promenader i gamla Cité! Tänker
du någon gång på den tiden? Minns du ännu
Simon de Montfort?
Hon stelnade och förbittrades i sitt hjärta. Visste
inte heller han någonting?
— Jag har målat Carcassonne, sade hon stolt.
— Ja, jag vet det — förr i världen — innan du
reste härifrån. Hvar har du hållit hus hela tiden?
Är du ännu ogift?
— Jag är Félicie Rougemont — den berömda
Félicie, sade hon förbittrad.
— Den berömda? Aha! På hvad har du
blifvit berömd?
— På Carcassonne. Jag är berömd öfver hela
världen. Alla känna målarinnan Félicie Rougemont
— utom kälkborgarne i Carcassonne.
Hvarefter hon tänkte göra helt om och marschera
bort från den oförskämde karlen.
— Men herregud, Félicie, sade han ledsen, —
jag tycker lika mycket om dig för det.
Hur det var, brast hon i skratt. Hon kunde inte
bli ond på Lucien — när hon rätt tänkte efter, hade
han alltid varit en smula enfaldig, det var hon, som
drömt för dem båda. Hon kunde inte bli ond på
dumheten.
Gud vete, hur det gick med hennes eget förstånd.
Luften härnere i södern var så full af drömmar, full
af minnen, full af ungdom.
Félicie och Lucien tillbragte hela dagen samman
i la Cité — och äfven nästa dag. Félicie lade
märke till, att Lucien såg distinguerad ut ..
Ho vet: ett giftermål på gamla dar skulle
kanske skänka konstnärsnamnet ny reklam?
H. 8 D:s prenumeranter i Stockholm
behagade vid prenumeration hänvända sig till
Bokhandeln eller till H. 8 D:s distribution, Appelbergsgatan
58 B. då tidningen fritt hembäres.
Rikstel. Norrm. 585, Allm. tel. 20968.
- 247 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
