Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 19, den 7 februari 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DIMMAN.
FÖR HVAR 8 DAG AF GÖSTA ADRIAN-NILSSON.
EN ligger som en klibbig, tjock, grå
rök öfver jorden, utplånar tingen
och gör alla väsen till skuggor af
sig själf.
Solen brinner som en röd, rund
gaslampa någonstans i denna
kväljande, eviga grå rymd, och när
klockan vid den osynliga
järnvägs-öfvergången ringer låter det som om kläppen vore
invirad i grå vadd.
Ur detta oformliga grå töcken skjuter två
parallella, fuktigt blänkande räls — vid sidan däraf ännu
två, som redan börjat suddas ut, och de bada paren
försvinna åter som de kommit — fuktiga, blänkande,
parallella — öfver banvallens tvärlagda slipers.
Emellanåt böljar det sakta i dimman, som om
någon tungt häfde andan och den gasröda solen
slocknar, men eljes sparas ej rörelse, höres ej ljud —
det är hvarken dag eller natt, endast ett grått, lif—
löst mörker.
Det går en timme, det går kanske två, innan de
fuktiga rälsen sakta börja darra.
Så höres ute i det ogenomträngliga grå mörkret
egendomliga knäppande ljud, först två korta, så ett
långt utdraget — oafbrutet — snart accompagnerat
at rullande hjuls gnissel. Det blir en stor, mörk
fläck i det grå, den tätnar och tar form — tvä män
komma körande på en tralla ut ur dimman.
Den ene är nu blott en pojke — det är han som
sköter trallan.
Han har ett kraftigt, naivt ansikte, länga, grofva
lemmar och ser ut som en rysk bondpojke. Mössan,
som sitter i nacken och låter en man af hår falla
ner öfver pannan, visar att han tillhör
jernvägs-personalen.
Den andre ser man knappt.
Han är från hufvud till fot inhöljd i en preussisk
officerskappa, grå som dimman, och han har den
grå hjälmen djupt nerdragen.
Men hvad man ser är en fyrkantig
Browning-revolver, som han hela ticjen håller riktad mot
pojkens vänstra höft.
— Du heter — säger han på bruten ryska.
— Ilja — Iljuschka — säger pojken och stirrar
rakt ut i dimman.
— Jag har läst en roman, fortsätter den preussiske
officeren, — känner du den, af Gorki. hjälten där
heter också Ilja.
Pojken svarar ei.
Han tänker:
— Han skall spränga banvallen — han har sagt
mig rälsen slites upp som tråckleletråd, och när
tåget kommer med de tusen, tusen soldaterna skall
det störta ner för banvallen, krossas mot klipporna —
— Du hör ej hvad iag säger, och officeren lyfter
revolvern en liten smula.
Han ser ett ögonblick forskande på honom:
— Seså — inga dumheter, tillägger han och gissar
hans tankar.
Men plötsligen gripes han af ett oändligt
medlidande med denne unge, vackre gosse, som
slumpen gjort till hans verktyg, och han säger:
— Iljuschka - hör mig — jag vill dig ei ondt,
men det som sker måste ske.
Pojken stirrar fortfarande ut i dimman.
— Iljuschka — vill du följa mig, sedan — tillbaka
till trupperna, de skola ta hand om dig, du skall
bli en tysk soldat — här kan du ej stanna — sen.
Men Iljuschka tänker:
— Dimman är som en vägg, — sä tjock, så tung.
Intet ljud höres. Om tio minuter rusar
expresståget ut från stationen — om tjugo minuter är det
här — öfver oss. Han vet ingenting, han hör ingen-
ting, han ser ingenting — men jag, jag lyssnar,
lyssnar. Otåligt följer officeren hans blick medan
trallan ryckvis rullar framåt.
— Hvad stirrar du på, säger han, — det är iu
ingenting att se. Skynda på — och han fingrar pa
den lilla trälådan som gömmer nitroglycerinet och
stubintråden.
Han viker kappkragen tillbaka och man ser nu att
han är mycket ung, skägglös, med veka, blå ögon.
Iljuschka ser nu också på honom, medan han
mekaniskt drifver trallan framåt genom dimtunneln.
På sin ryska bonddialekt säger han:
— Har du en vän — en broder, som du håller af.
Och när officeren förvånad vänder ansiktet mot
honom fortsätter han.
— Jag har en broder. Han dansade med mig pa
den stora marknadsfesten i fjor och han kysste
mig då vi skiljdes. Och nu är han ute i kriget
och jag fick icke följa honom. Jag var för ung.
Plötsligen stannar "han trallan och tillägger hårdt:
— Kanske är han med — på tåget, i någon at
vagnarna som du skall krossa.
Det blir alldeles stilla, de sitta båda, officeren och
hans redskap, orörliga i den täta, ljudlösa dimman.
Men ur liudlösheten tränger småningom ett svagt,
svagt frustande ljud.
Pojken vänder obemärkt hufvudet — endast han
vet hvad detta ljud betydde.
Med ett ryck sätter han trallan åter i gång
åter gnisslar" dess tre hjul öfver rälsen. Men i
pojkens öron växer ljudet, som närmar sig bakom
dem till ett rop, som säger:
— Håll ut Iljuschka, var modig och dö — du räddar
mitt lif, och många andras för det heliga fosterlandet.
Och det är Vassilij, hans vän som ropar. Men
officeren sitter tyst försjunken i tankar.
— Så är det, säger han — du Iljuschka har en
broder, och jag har blott mitt samvete att svara tör.
— Men, och han lägger sin hand lätt öfver
pojkens lår, jag kan icke rädda hvarken dig eller
honom eller mig, det som sker måste ske.
Men Iljuschka tänker åter.
— Vi skola båda dö. Om två minuter är det
väldiga lokomotivet bakom oss och öfver oss, vi
skola ej hinna undan, vi skola krossas till smulor
så snabbt som i ett vindkast.
Och han hör det frustande ljudet genom trallans
gnisslande, och han har blott’en tanke: att afleda
officerens uppmärksamhet. Han börjar sjunga.
Han sjunger, först sakta, så allt kraftigare, den
egendomliga, vemodiga visan fyller den döda, grä
rymden med sin klang.
Officeren stirrar häpen på honom.
Iljuschka sjunger om den hvita björken som
blommar så sorgsen vid åns vatten och hvars rötter äro
röda af älskandes blod — och plötsligt dånar det
bakom dem, rälsen skakar, ett gult ljus genomskär
dimman. Med ett tjut springer officeren upp,
blixtsnabbt fattar han Iljuschka under armarna och
kastar honom hufvudstupa från trallan, ur spåret —
han vill själf följa efter, men det är för sent.
Hans fot fastnar i trallans drifhjul — en våldsam
stöt träffar hans skuldra, i ett kaos af splittrade
bräder och maskindelar drages han in under
lokomotivets järnhjul där han krossades. — —
Vid banvalllén fur.no tågpersonalen den
medvetslöse Ilja utsträckt. Han blödde ur ett sår i tinningen
men var i öfrigt oskadad.
De ledde honom upp pä spåret, som var
öfver-stänkt af den dödade fiendens blod. Men när
Iljuschka såg detta, dolde han ansiktet bak sina
grofva, darrande pojkhänder och brast i förtviflad
gråt. Och ingen kunde förstå hvarför han grät.
- 303 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
