Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 20, den 14 februari 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- HVAR 8 DAG
Forts. fr. sid 307.
Herr Jean Picou var spårvagnsförare vid
Monacos spårvägar — icke hos Nizzabolaget, hvars gula
vagnar rassla längs hela littoralen, från Mentone
till S:t Raphael och Cannes. Han hade lika lätt
kunnat få anställning hos Nizzabolaget, men han
var (vid den tid då han hade valet fritt) en lugn,
betänksam ung man, och hvad han sade sig var:
mindre arbete, mindre route, mindre besvär och
samma betalning hos Monacobolaget; hvarför skulle
iag taga anställning hos Nizzabolaget? Han
besvarade denna fråga genom att taga plats hos
Monacobolaget och i tolf år ångrade han det icke.
Hans dagliga route var tvåfaldig, dels från den
lilla förstaden S:t Roman (på vägen till Mentone)
upp till ’Klippan’ (den gamla klippan i Monaco,
där medeltidsstaden Monaco och furstens borg ligga);
dels från järnvägsstationen i Condamine upp till
kasinot. Hvilken route han körde var honom länge
alldeles likgiltigt. Det var mera trängsel på
vagnarna från Condamine till kasinot än på S:t
Romanvagnarna; men Jean Picou fäste till en början intet
afseende därvid; det dröjde ända till 1906, till hans
trettioåttonde lefnadsår, innan han började reflektera
på sitt dagliga arbete; och katastrofen i hans lif kom.
Det som frambragte denna katastrof var
automo-bilerna. Det är intet tvifvel om att inte Jean Picou, da
bilarna först döko upp i Monaco, betraktade dem
med likgiltighet: han var van att se så många
underliga ting i furstendömet att han ej såg dem mera.
Följaktligen dröjde det flera år innan de nya
åkdonen trängde sig på honom. Och när de gjorde det,
var den känsla som de till en början uppväckte
ingenting annat än vrede.
Ett nytt hinder i trafiken! Det var inte mer nog
med fotgängarna och droskorna; det räckte inte
med de tunga landtkärrorna och de tvåhjuliga
vagnarna uppe ifrån bergen; nu skulle man också ha
dessa ting att se upp för. Där kommo de
utdy-kande ur gatmynningarna med en min som om
hela gatan tillhörde dem, vrålande, skrikande, förda
af någon förnämt likgiltig chaufför i livré (det dröjde
länge innarr Monte Carlo gjorde bekantskap med
de vulgära hyresbilarna); ville de fram så låtsade
de helt enkelt som om de ingenting hörde af
spårvagnarnas klämtningar, och Jean Picou kunde trampa
sig varm i foten innan de vredo ur vägen för
honom och hans spårvagn. Fördömda oting! Porca
Madonna (ty fastän äkta fransman svor Jean Picou
på landets språk) — porca Madonna, om de borde
iå existera!
Så var det till en början — ja, rätt länge. Jean
Picou och hans yrkesbröder, som eljest sällan voro
eniga i sina åsikter om någonting annat än de
tyska turisterna, voro fullkomligt ense i sitt
fördömande af bilarna (utan att veta det ense häri med
sina kollegor i andra land); därpå, småningom,
inträdde en förändring hos den som varit ifrigast i
sitt hat mot de nya åkdonen, Jean Picou. Hans
vrede aflöstes at beundran.
Hur vackra voro inte de där tingestarna, när allt
ändå kom omkring! Tysta, smidiga, som kattdjur;
samma glänsande yttre och hypnotiska ögon (det
är troligt att Jean Picou ej formulerade det sålunda)
— samma ljudlösa gång (det är redan omtaladt att
Monte Carlo först långt om länge gjorde
bekantskap med annat än lyxbilarna). Och framför allt,
hur snabba voro de inte. Det måste vara som en
dröm att rusa fram på de mjuka kuddarna i en
sådan där vagn; det måste vara som att flyga! .. Utan
den ringaste ansträngning kunde de hinna upp en
af Jean Picous vagnar och hvina förbi den med ett
hånande triumfvrål. De voro underbart snabba...
snabba som blixten; det måste vara underbart att få —
Det var denna riktning som Jean Picous tankar
så småningom togo; detta var den väg på hvilken
han gick katastrofen till mötes. Ty hvad hade
inträffat, utan att Jean Picou själf visste det?
Han hade smittats af en i tiden liggande sjukdom;
han hade gripits af en af de moderna passionerna.
Och denna passion var hastigheten — den last
som trängt den gamla dödssynden lättjan bort från
dess plats.
Det är intressant att se hur denna passion
utvecklades i spårvagnsföraren Jean Picous själ. Det
första steget sedan han fått sjukdomen var att han
började hänga kring vid garagen i Monte Carlo...
Så ofta han hade en ledig stund såg man honom
ge sig af till något af dessa. Han slog sig i lag
med chaufförerna som han förut afskytt; inledde
samtal med dem om bilarna, bjöd på cigaretter,
därefter på drinkar... På detta sätt hoppades han
få åka med dem, erhålla ett begrepp om den
sällhet som han hittills endast dunkelt anade. Hans
åtrå gjorde honom blind för det faktum att
chaufförerna i allmänhet voro trötta på hvad de måste
syssla med dagen i ända och hellre talade om
fruntimmer än om bilar. Jean Picou tröttade ut dem.
Han fick endast en enda gratistur på tio minuter,
visserligen i hastig fart eftersom chauffören var
drucken; men den var nog för att reta hans fantasi
till det yttersta. Och då han sent omsider förstod
att han "bjöd på cigarrer och drinkar förgäfves, hade
den passion som smittat honom gripit omkring sig
i oroväckande grad och inträdt i det sekundära
stadium som småningom skulle leda upp till katastrofen.
Han började se sig om efter utvägar att
tillfredsställa den drift som behärskade honom. Och då
automobilerna, som väckt denna drift, voro utom
räckhåll för honom, började han — till en början
på försök, trefvande — söka släcka den med det
som låg lättast till hands för honom, spårvagnen.
För sent började han ångra att han tagit plats
hos Monacobolaget i stället för hos Nizzabolaget.
Hvilka chanser hade man inte på de långa
landsvägarna därute till hastighetskörning ... rusa fram
lika snabbt som bilarna... känna vinden susa om
ansiktet... Jean Picou darrade vid dessa tankar, så
uppfylld var han redan af den nya passionen; han
förbannade sin kortsynthet att ta’ plats vid det lilla
Monaconätet; och den enda tröst han fann, var
tanken på sträckningen från Klippan till S:t Roman.
Där fanns det åtminstone litet afstånd att släppa
lös vagnarna på, och passagerarna voro inte så
talrika vid hållplatserna som på vägen från
Condamine till Kasinot .
En vacker dag började han sätta sin tankar i verket.
Så fort han passerat hörnet vid Boulevard d’Italie,
där de tätare bebodda kvarteren i Monte Carlo
sluta, vred han om strömstyret tills det stod på
någon af de högsta hastigheterna. Med den andra
handen på bromsen höll han sig färdig att stanna
vid första anblicken af passagerare eller
trafikhinder; men under några tiotal sekunder kände han
den berusning en tillfredsställd passion skänker —
fick som en försmak af de hastighetsrus han drömde
om. Endast några tiotal sekunder, tyvärr; sedan
måste han låta bromsen hugga i och slunga tillbaka
strömstyret.. Men under dessa sekunder njöt han
nog för" att försona alla de kval hans otillfredsställda
passioner eljest läto honom lida under dagens lopp:
och hans njutning var så mycket större som han
måste stjäla sig till den i största hemlighet. Ingen
fick ana något; på sin höjd de små springpojkar som
hisnande stodo bredvid honom på främre plattformen.
— Det går undan, hvad! brukade Jean Picou
ropa till dessa med ett lyckligt skratt. Det går
undan, skulle jag tro! Sëså, porca madonna, ett
hållställe igen!.,..
- 310 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
