Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 22, den 28 februari 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÄRLEKSBEKÄNNELSER.
FÖR HVAR 8 DAG AF GUSTAF ULLMAN.
den ljufva vårmorgonen stod lilla
fröken Fanny Härrman uppe i sitt
lilla gafvelrum och klädde sig för
öppen fönsterruta. Det kunde hon
tryggt, ty utanför fanns blott en
gammal trädgård och så en annan lika
dan och lika gammal. Den ena
tillhörde hennes faster, änkefru
Härrman, den andra gamla patron Burin, närmaste
grannen. — Änkefrun hade varit gift med Fannys
farbror, den hederlige och välbärgade skeppargubben
Bengt Härrman, död i tyfus i fjärran land och för
många år sedan. Barnlösa i sitt eljest särdeles
lyckliga äktenskap hade de snart upptagit såsom
eget barn den tidigt föräldralösa och fattiga lilla
Fanny. Bättre hem, ömmare vård och fostran kunde
hon aldrig ha fått än där i det gammaldags trefna
sjömanshemmet. Fosterföräldrarnas uppriktiga
kärlek hade hon också lärt sig att innerligt besvara,
— det värsta var blott, att hon tyckte sig inte alls
vara den värd, ej heller förmå på minsta vis
gen-gälda den. — Hennes barnsliga tacksamhet hade
med åren smått om smått förvandlats till en känsla
af tryckande skuld, af hemligt beroende. — I
synnerhet efter kapten Bengts sorgliga frånfälle, —
hvarom det långväga budskapet hardt när alldeles
nedbrutit änkan, — hade Fanny kommit att känna
sig besynnerligt ofri till kropp och själ. - Dock,
fostermodern lät henne tydligt nog förstå, att Fanny
nu blifvit så godt som" oumbärlig för henne, att
Fanny härefter vore hennes lifs enda tröst och
stöd. Detta borde ju ingifvit fosterdottern både
glädje och berättigad tillfredsställelse med sig själf.
Så var väl äfven till en tid fallet. Men ju mer hon
växte till, och kände sig liksom ett träd därute i
täppan växa alltmera fast här i det gamla hemmet
— dess skyggare och bittrare växte också inom
henne en underlig längtan, bort! — Först var det
bara detta, en obestämd leda och trånsjuk fjärrsyn
— från det dagligdags lifvet under fostermoderns
städse vakande öga. Och ett nog så instängdt och
enformigt lif var det onekligen; — att dag från dag
hjälpa till med det lilla hushållet, det gamla husets
skötsel, lära sig knyppling och mattväfnad och
dylikt, med högtiäsning ur postillor, och ensliga
promenader med fostermodern såsom de enda s. k.
förströelserna! —
Nå, en daglig liten vederkvickelse var emellertid
patron Burins små påhälsningar. Ja, de kunde för
resten råka bli flera stycken om dagen ibland. —
Patron Burin, grannen, hade varit landtbrukare,
men på gamla dar sålt sin jord och köpt en
lägenhet i staden, — ytterst i utkanten, omgifven af den
åldriga trädgårdens förvuxna aplar och
buxbomshäckar, hvilka han egenhändigt ägnade en hopplöst
försenad tukt och ans. En munter och sirlig herre
var han, visst icke någon grobian, tvärtom, riktigt
en gammal kavaljer, fastän med utprägladt praktiskt
sinne. Mellan honom och änkefru Härrman rådde
en ogrumlad vänskap. De värderade hvarandra
såsom kyrksamma, välburgna, oförvitliga
ståndspersoner. Äfven lilla Fanny var föremål för patrons
välvilja, och fick kalla honom farbror.
— Där kommer han! — tänkte Fanny och drog
sig litet in i kammaren. Ty nere på den
knaggliga småstadsgatan, tätt utmed staketet, kom
patronen mycket riktigt, högtidligt vandrande, sin vana
trogen. Det nylästa tidningsbladet stack ordentligt
hopviket upp ur lifrockens klaff-ficka, i ena
handen bars den snäft hoprullade, urmodiga parasollen,
i den andra en kasse iärska vàror från torget.
Gubben hade för någon månad sedan förlorat sin gamla
- 347 -
hushållerska, och måste därför tills vidare ensam
företaga sina torgbesök; — förut hade de alltid
gjort dem tillsammans. — — Nu stannade han vid’
fru Härrmans dörr, gjorde halfomvändning och
tittade med ett skälmskt löje i sitt gråbuskiga
halsskägg in genom de blanka, kupiga fönsterrutorna.
Och så kom en höfvisk bugning och en liten,
kokett sväng med felbhatten.
— God morgon, god morgon! — Kaffet stiger? —
Efter denna hälsning fortsatte han hem till sig.
Alltid hade han något nyttigt eller nöjsamt att
meddela och alltid var fru Härrman lika tacksamt
förtjust. — Fanny brukade oftast ha mycket roligt i
all stillhet för s"ig, åt de båda gamla vännerna. Men
nu, — hon kastade en nästan vred blick efter den
hedersmannnen. Och fasterns belåtna lilla
skrockande efteråt, som Fanny så väl hörde nere från
våningen, riktigt äcklade henne. Så när hade hon
muttrat något styggt om dem rakt ut i den
solglittrande majdagen.
Hon hade aktat sig väl för att sjunga i sängen,
när hon vaknat, varit noga att ej knäppa fel någon
knapp eller haka miste en hyska, ja, iakttagit allt
gammalt skrock hon fått lära sig "för att undvika
en olycklig dag. Men ändå kände hon sig redan
så modlös, förargad och led vid allt! Fanny var
nu en nitton års flicka, frisk och stark, lifslysten,
och dessutom riktigt nordiskt vacker. Allt detta
hade hon sedan någon tid börjat få ganska klart
för sig. — Och det sammanhängde med, att
hennes förut vaga, form- och mållösa längtan nu fått
ett högst verkligt, lifs lefvande föremål och syfte.
— Han — naturligtvis var det en ung man — han
hette Olof Viberg och var nu ute som andre
styrman med en långtradare. Nu i midten af månaden
skulle han vara här igen. — Om fjorton dar får
jag åtminstone se honom! — tänkte Fanny och
sköt ut sina runda, röda läppar, medan de gråblå,
skinande ögonen fuktades. — Se! Men inte röra,
inte tala ens — kanske, — om gumman faster är
sig lik!
Det var egentligen en underlig tur, att fastern
ännu inte hade en aning om det lilla faktum, som
innebar Fannys hela bäfvande lyckodröm. Nog
visste änkefrun rätt väl, hvem Vibergs Olle var,
och kände hans föräldrar, hökarns, sedan åratal.
Men att han och lilla Fanny sedan ett år voro kära
i hvarandra, — ty så mycket visste de själfva —
därom sväfvade den goda frun i djup okunnighet.
— Ack, och ändå hade det gått därhän så helt
naturligt, lugnt, man kan säga, regelrätt! — Att se
hvarandra på promenader, i kyrkan, vid hamnen,
någon enstaka gång i sällskap hos gemensamma
bekanta, — hvad behöfs det mer i rent yttre
afseende? Med halfkvädna ord och än mer talande
blickar hade Olof förstått att envist, målmedvetet,
på en gång djärft och försiktigt, bringa Fanny sin
kärleksbekännelse och på samma sätt hade hon
läraktigt öfvertvgat honom, att hon väl upptagit
densamma.
Men visst var det djärft, oerhördt djärft! Fanny,
stadens mest väluppfostrade och sedestränga ungmö,
den fromma och rika änkans enda arftagare, — inte
dög det för hvem som hälst att begära henne. Så
tänkte man allmänt, och Fanny visste, att detta
alldeles öfverensstämde med fasterns uppfattning.
Därtill kom. att Olles lefnadsyrke var särdeles
olyckligt valdt, — med hänsyn till framgång i denna
hjärteangelägenhet.
— Hvad du gör, Fanny lilla, sade allt som oftast
gamla skepparfrun: — gift dig aldrig med en
sjöman ! Ja, min salig Härrman i all ära, och gud väl-
torts. å sid. 351
«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
