Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 25, den 21 mars 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRTAT OCH BLODET.
EN SKISS FRÄN VÄRLDSBRANDEN. FÖR HVAR 8 DAG AF JOHN HELLMAN
TRIDEN hade gått framåt, och
valplatsen började präglas af
stelnad dyning efter stormen.
Där en stengärdesgård
upp-rifvits af en granatkartesch,
låg ett virrvarr af
människokroppar, och en kulspruta
stod där i gapande tomhet på
sned i midten med mynningen
hädiskt mot himlen.
En fransk och en tysk soldat lågo där intill
hvarandra. Just då den tyska bajonetten skulle gå in
i fransmannens bröst," medan denne kramade
af-tryckaren på sitt gevär, hade kanonskottet gjort
slut på deras envig. Fransmannens ena ben var
afklippt, och tysken blödde ur bröstet.
Längre och längre bort drogo gevärens
smattrande och kanonernas åska. Borta i väster var
solen redan sjunken bakom en skogs taggiga
silhuett, och i öster sände en brinnande by sin reflex
mot höjden, som om en ny sol där ville gå upp.
Tysken vred sig lös ur sin vanmakt och reste
sig upp på ena armen. Hans ansikte slog emot
fransmannens rödbyxade knä. Han såg på fienden,
kände en djurisk lust att med sina sisti krafter bita
ett ursinnigt bett i den hatade fiendens ben. Men
tungt sjönk hufvudet ned, innan käkarna bitit till,
och tysken kände en hand famla kring haka och
hals. Det var fransmannen, som äfven han in i
döden kände nationalhatet starkare än smärtan.
Med en sista ansträngning förde tysken sin arm
uppåt och grep. om den fientliga hand, som sökte
strypa honom. Åter föll han i vanmakt, och då han
vaknade, fann han händerna slutna tillsamman och
fastlåsta. Han såg på sin fiende. Där var ett ungt
skägglöst ansikte, barnsligt vekt trots de af smärta
åtstramade linjerna. Själf var han nära 40 år med
stora mustascher och hakan svart efter försummad
rakning. Det kändes, som om han själf blef
mycket yngre; det blef så stilla och mjukt därinne.
Han såg lärge på den unge motståndarens bleka
ansikte, däri linjerna drogos allt snäfvare. Läpparna
voro tunna och
sammanbitna; en olidlig törst
hade satt sin stämpel på
dem.
Tysken dröjde vid dem
med blicken, ty han kom
ihåg, huru han en gång
förut befunnit sig inför
en dylik syn: det var,
då hans fa? dog. Han
hade gifvit den gamle
vatten, och fadern hade
då för sista gången
öppnat ögonen och därefter
hviskat ett hjärtegripande
tack. I fältflaskan fanns
ännu en droppe konjak,
som löjtnanten bjudit på,
då bajonetterna
skrufva-des på i skogsbrynet.
— Synd om den, som
måste dö törvfg!
hviskade bilden från faderns
dödsläger.
Högra handen satt fast
som i ett skrufstäd; den
döende unge fienden höll
den fast i kramp. Det
var svårt att få fram
flaskan med vänstra han-
GREFVINNAN BLANCHE HAMILTON, / dagarne nedskjuten i
Rom aj en chilensk teknisk studerande. Dotter till godsegaren
grefve James Hamilton pä Lyckäs, har den unga damens
bortgång ander sä tragiska omständigheter framkallat ett allmänt
deltagande.
den. Glaskorken måste skrufvas loss mellan
tänderna. Då tysken fumligt pressat in flaskhalsen
mellan de hopbitna läpparna och såg, att ynglingens
halsmuskler rörde sig litet, vittnande orn
sväljandet, blef han rent jollrande glad och tömde själf de
sista dropparna, som om han skålat i brödrakrets.
— Merci! ljöd det svagt. Fransmannen hade
hämtat sig och fäst sina bruna ögon på välgöraren.
Förvånad såg han ut, och högra handen drog han
ur tyskens. Men ögonen talade ett allt tydligare
språk, och snart voro de bådas händer återknutna
tillsamman.
En lång stund lågo de tysta och sågo på
hvarandra. Fransmannen sade till slut några afbrutna
ord, och då tysken på sitt tungomål och genom att
sluta ögonen svarat, att han ej förstått, tog den
förstnämnde mot bröstet och knappraden. Tysken läste
hans tankar, öppnade ett par knappar och trefvade
sig in i en ficka, fick tag i en plånbok och lade
den i fiendens hand. Fransmannen letade fram
därur ett fotografi, därefter ett visitkort och sköt
dem bort mot tyskens hand. Fotografiet var en
ung kvinnas bi’d; visitkortet hade trycket: Charles
Sarois, S:t Joseph.
Fransmannen, som sålunda presenterat sig, sköt
slutligen hela plånboktn mot tyskens hand.
Läpparna rörde sig, men inga ord mäktade fram.
Vanmakten kväfde dem.
— Marianne!
Tysken såg på den döende, då denne vid detta
halfkväfda utrop slutligt vreds fast i dödens
järnarmar. Så såg han sin unge fiende dö, dö med en
älskads namn på sina läppar.
Så ville han själf få dö. Det blef mörkt för hans
ögon. Nu var det väl hans tur: — Annchen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
