Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 26, den 28 mars 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DJURÖGON OCH MÄNNISKOÖGON
FÖR HVAR 8 DAG AF D:R RUBEN C.-SOM BERG.
ÄR en författare vill för sina läsare
åskådliggöra en diktad figurs yttre
eller inre egenskaper, nödgas han
ofta tillgripa liknelser och
jämförelser. Som människan tillhör
djurriket och de likheter, som kunna
finnas med andra varelser, därför
lättast erbjuda sig hos djur, hämtas
jämförelserna kanske allra oftast från dessa. På en
punkt föreligger för den svenska litteraturen en
verkligt gedigen undersökning rörande ett hithörigt ämne,
nämligen rektor Åke Munthes rikhaltiga afhandling
om den bildliga användningen af djurögon som
människoögon. En öfversikt af de vunna resultaten
saknar icke sitt intresse.
Djurögon utan angifvande af hvad för slags djur
som åsyftas förekomma allmänt i en stereotyp
fras: "ögon som ett såradt eller jagadt djurs",
tillhörande en serie tämligen schablonmässiga
använd-nfngar af lidande djur i liknande jämförelser, som
påträffas äfven i andra språk.
Af husdjursögon äro handögonen afgjordt de
vanligaste. Dels ha de användning för att illustrera
trofasthet och undergifvenhet, som hos August
Blanche: "En blick, hvari en hunds trohet glödde".
Dels äro de skarpa, arga och misstänksamma som
Lundegårds "grefvens vredgade bulldogsblick" eller
Ernst Ahlgrens "ögonen, skarpa och vaksamma
som en pudels". — När Ludvig Nordström skrifver,
att "kommissarien hade ögon som en alltför tjock
foxterrier", förmodar jag, att han mera tänker på
i fettet inkrupna ögon i allmänhet än någon särskild
färg på dem. Kattögon få naturligtvis illustrera
falskhet och roflystnad eller också ovanlig synskärpa:
"en lång, en smula kokett kattblick på ingenjören"
skrifver Ossian-Nilsson, och Sven Lidman: "Hans
grönskiftande pupiller återgåfvo hans ansikte dess
kattaktiga smidighet". — Redan skalden Lucidor
skrifver: "Then som kattlik glor — berömmes som
skarpsiktig". Helt annan stämning ligger öfver
folkrimmet, -Våra barn ä’ vackra barn, runda i ögat
som katten". En listig människas ögon beskrifvas
i Engströms "Nybyggaren" med orden "smutsgråa
kattögon", medan däremot Ossian-Nilsson betydligt
riktigare talar om, att ögonen "spelade lystet i
kattgrönt". Tjurögon ha särskild berömmelse som
arga och envist bligande, framför allt då de bestirra
en köttmånglare. "Tjuriga, utstående, blacka
ögonklot" förekomma hos Hugo Öberg. För de gamla
grekerna voro koögon sköna och kunde till och
med tilldelas en gudinna; i svensk litteratur äro
de endast stora och stela, för öfrigt ganska
sällsynta: "drömmande koögon" finnas hos Didring.
Får- och isynnerhet getögon äro nästan utan
användning; Marika Stjernstedt är ensam om att ha
skildrat en flicka med killingögon, medan däremot
grisögon numera äro ytterligt vanliga, ehuru bilden
tycks vara af ett ganska sent datum. Nordström
bjuder på "små glada grisögon", Bergerpå
"brännvins-blå grisögon", Siwertz’ på "små sluga grisögon" — i
Delsbo kallar man för öfrigt dem grisögda, som ha
hvita ögonhår.
Om man kan tänka sig, att författarna i regel
själfva sett ifrågavarande djur, så länge det är fråga
om tamdjur, är detta mindre sannolikt på tal om
flertalet vilda djur. Det hindrar inte, att bilderna
från rofdjursvärlden äro mycket vanliga — hvarvid
gifvetvis hvad man känner om respektive djurs
karaktär är det egentligen grundläggande. Vargögon
till exempel är naturligtvis onda: "emellertid fäste
grefven alltid sina grymma vargblickar på mig"
skrifver Blanche. "Klipska, luriga och muntra räf-
ögon" känner Sven Lidman till, och af urgammal
häfd som beteckning för synskärpa äro lodjursögon.
Alla dessa äro likväl inhemska; de oerhördt populära
tigerögonen däremot bero gifvetvis på en
utom-svensk tradition och när Blanche låter Anna ha ögon
"gnistrande som en tigrinnas" kan man inte värja för
misstanken om romanschablonens grundläggande
makt, för så vida inte något menageri försett
honom med iakttagelsematerial. Emelie
Flygare-Carlén är originell nog att använda hyenögon och
Blanche lejonögon. — När Bellman skrifver "Gul
och pirögd som en utter" ligger det nära till hands
att misstänka rimordet butter för jämförelsen.
Bland gnagarna är det mullvadar och råttor, som
egentligen förekomma. Mallvadsögon äro af ålder
kända som loögonens motsats, svaga och blinda;
råttögon äro små och vakna, stundom elaka; "en
liten man med spetsig näsa och kloka
råttögon-heter det hos Sigfrid Siwertz. Ekorrögon finnas
hos Axel Lundegård, kaninögon hos August Blanche.
Traditionellt milda och klara, bedjande eller skygga
förekomma hjort- och rådjursögon som hos
Fröding i "Jägar Malms hustrur":
Har I följt ett stackars skjutet,
fattigt rådjurskräk i spåren,
har I sett, hur mildt det tittar,
fastän såradt och förblödt?
Hur det sörjer och förstår en
och med ens är dödt.
Det var så som Eli lita
såg på mig . . .
Hindens -bedjande blick" träffa vi hos Almquist
och efter honom hos Runeberg.
Gasellögon äro synnerligen ryktbara som vackra och
milda — dem ha vi naturligtvis tagit på göd tro utifrån.
Mycket ofta nyttjade äro vidare fågelögon, dels
utan närmare artbeteckning för oroliga, skrämda
blickar, dels i särskildt sammanhang. Allmännast
äro dufvoögonen, den kvinnliga ljuthetens
kännetecken, med anor ända ifrån Salomos höga visa,
och falkögonen, de sistnämnda karakteristiska för
andlig skärpa och iakttagelseförmåga. Nära de
sistnämnda kommer örnblicken, medan däremot de
inom Sverige lätt iakttagna hökögonen mycket
sällan förekomma. Orsaken är gifvetvis, att bade
falken och örnen åtnjuta större litterärt renommé än
höken. Uggleögon äro dels skarpa, seende i
mörkret, dels skumma, IjussKygga. För resten äro
alla fågelögon sällsynta: "de små ögonen lyste som
en trasts" skrifver Henning Berger; Ossian-Nilsson
känner till "små kloka sparfögon", fiskmåsögon
och kalkonögon kunna nämnas som enstaka
företeelser, de sistnämnda skola beteckna dumhet hos
von Braun, som också talar om-"fågelrikets
förklarade dumbom kalkonen". Kprpögon skulle vara
vanliga, därest det bekanta ordet korpgluggar har
att göra med korpens synorgan, hvilket emellertid
synes tvifvelaktigt. Alldeles enastående är den
underliga blick, som Tegnér tilldelar Gustaf III:
En blick till hälften örn, till hälften näktergal.
Ormögon äro gifvetvis onda och lömska. Viktor
Rydberg har "det lyste något af huggorm i hans
blick" och Strindberg "med en skallerorms blickar"
— i äldre svensk litteratur hette dessa äfven
tjas-ormsblickar. Grodögon äro stora och utstående,
stundom med en betydelse af slö lystenhet.
Fiskögon äro också tämligen vanliga, de utgöra en bild
för runda, stirrande ögon. Mörtens röda ögon
förekomma ofta i jämförelser; fru Edgren berättar, att
en dam fått öknamnet Mörten på grund af sina röda
ögon. På dem tänker väl Strindberg, när han i
Forts, d sid. 414.
411 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
