Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 27, den 4 april 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
lade det under bordet. Han höll foten på kolfven.
Hon dukade upp en hel fästmåltid. Soldaten tog
fram sin börs och räknade genom slantarna. De
voro icke alltför många. Tack, tack, mumlade han
förläget. Min nådiga gör sig för mycket besvär —
Och när hon satte fram två vinbuteljer, måste
han säga ifrån.
— Nej, det här går inte an. Jag behöfver inte
så fint. Och för ögonblicket är jag inte vid kassa —
Hon smålog.
Vet ni hvad — stoppa in den där. Det är
landsförräderi att sälja mat till fienden. Men att
bespisa en hungrande kan inte vara orätt. Inte
ens i krig.
Hon slog upp ett glas vin.
— Drick! Drick för hvem ni vill. Kanske ni
har en fästmö därhemma? Ja, det ser jag på er.
Ät nu och drick. Jag skall under tiden ställa i
ordning ert rum.
Soldaten åt och drack. Han tänkte: Jag skall
äta jämt så mycket, alt jag blir mätt. Inte mera.
Hon är väldigt hygglig mot mig och det vore att
missbruka hennes g.idhet, om jag åte upp alltsam
man. Fast nog skulle det smaka. Om hon eller
gubben gjorde mig sällskap, det vore en annan
sak. Men det kan jag icke begära.
Efter en stund kom hon tillbaka. Hvarför äter
ni inte? Försmå inte det lilla, huset förmår. Tror
ni kanske, att jag har lagt gift i vinet. Se här?
Hon siog i ett glas och tömde det till hälften.
Därpå räckte hon det till soldaten. Han skrattade
och drack.
— Ack, sade han, jag är visst inte rädd. Ni är
så god. Men hvarför vill inte er far göra mig
sällskap?
Hon ryckte på axlarna.
— Far har gammaldags åsikter. Han vill inte
dela bröd med en fiende. Men det går inte an att
vara så trångbröstad i våra dagar. När ens egna
äro borta, så får man hålla till godo med det
sällskap som bjuds. Inte sant? Jag är riktigt hungrig.
Tänk er bara, jag har inte ätit sen jag sist satt till
bords med min man. Och det är fyra dagar sedan
dess.
Hon tog en stol och satte sig midt emot honom.
Soldaten skar af steken och lade för. De drucko
med hvarandra. De började tala om ditt och datt,
om vädret, de dåliga vägarna, om skörden som
förstörts. Kriget undveko de, men soldaten berättade
lustiga historier från sitt hem. Först berättade han
om far och mor, om sin barndom. Hälst hade han
talat om sin fästmö, men det ’ vågade han icke.
Hon lyssnade uppmärksamt, smålog, när han
skrattade. Plötsligt frågade hon: — Er fästmö då? Ni
berättar ingenting om er fästmö? Han rodnade.
Det var ju ingenting att tala om. Lösa
framtidsplaner. Hon gaf honom rätt.
— Ni får kanske aldrig se henne mera.
Soldaten suckade. Han tänkte: Hvarför plågar
hon mig med detta? Jag skulle önska att hon
satte sig här bredvid mig. Jag skulle vilja hålla
hennes hand i min. Jag är så ensam.
I detsamma steg hon upp och gick bort till
farstudörren. Hon lyssnade. Soldaten vred sig
oroligt på stolen, han böjde sig ned och makade
försiktigt till sig geväret. Kvinnan återvände till
bordet, hon flyttade sin stol närmare soldaten. Hon
sade, att hon kände sig så ohyggligt ensam. Tänk,
herr soldat, jag har varit gift i fyra månader och
nu är jag änka. Kan ni förstå hvilken tomhet. Det
är som om hela värden tagit slut. Jag har inte
längre något att tänka på. Ingenting att hoppas,
ingenting att irukta. Det är förfärligt att icke ha
någon att hålla af —
Soldaten frågade:
— Höll ni mycket af er man?
Hon svarade" icke. Hennes hufvud sjönk. Den
nakna halsen fick en vacker, rörande, blyg böjning.
Soldaten tänkte: Ack stackars liten, hvad hon är
vacker! Och tänk så ensam! Alldeles som jag.
Hvad skall iag nu göra? Jag vill inte tycka om
henne. Jag vill inte, nej, jag vill inte. Kanske har
jag också druckit för mvcket. Där nere ligger
mannen. Hu. Ack, hon har aldrig tyckt om honom.
Hvarför skulle hon eljes sitta här? Det är bäst,
att jag går upp på min kammare.
Han frågade:
— Hvad heter ni?
Hon såg upp, stirrade på honom med ett
förvånadt uttrvck.
— Hvad jag heter? Ni menar mitt dopnamn?
Jag heter Judith.
— Judith, upprepade han och smålog sömnigt.
Det låter bibliskt, men det är ett vackert namn.
Hon nickade, och plötsligt sade hon:
— Hvad ni har för en vacker hals, herr soldat.
Han skrattade förläget och bad om ursäkt. Utan
att tänka på det, hade han öppnat några knappar
i vapenrocken. Fältfasoner! Han knäppte igen.
Men det ville hon inte. Nej, nej, han skulle vara
som hemma hos sig. Åtminstone för i natt skulle
han ha ett hem. I det hon åter knäppte upp
knapparna vidrörde hon hans blottade hals. Han grep
henne i armarna och drog henne intill sig. Hon
spiärnade emot helt lätt. Då vidrörde deras fötter
geväret. Bajonetten slog med ett stålklingande ljud
mot bördsbenet. De ryckte till.
Soldaten brast i skratt.
— Där ser ni! sade han. Här sitta vi nästan som
man och hustru i vårt hem vid dukadt bord. Men
under bordet ha vi bajonetten. C’est la guerre.
Hon reste sig hastigt och gick ut i köket. Nu
har du förnärmat henne, tänkte han. Hvad du är
klumpig och dum. Trodde genast att hon skulle
kasta sig i dina armar. Ånej, det är en ärbar kvinna.
Och du vill henne ingenting. Du har druckit för
mycket, det är hela saken. Gå nu och lägg dig
utan att säga godnatt. Hon vill inte se dig.
Han giorde sig i ordning, tog upp geväret. Men
som han skulle resa sig, kom hon tillbaka. Hon
hade hämtat dessert och en flaska sherry.
Soldaten måste hålla till godo. De åto och drucko.
Soldaten var på sin vakt. Han uppförde sig så
korrekt, som det bara var möjligt. Talade om
likgiltiga ting och bemödade sig att hålla ögon och
tankar borta från kvinnan. För sista gången drack
han henne till.
— Går ni nu också och lägger er? frågade han.
Hon svarade:
— Nej, jag går in till min man.
Han anade en förebråelse i de där orden. Och
det retade honom. Han fick en oemotståndlig lust
att säga henne något beskt. Hvarför sitter ni här.
om ni verkligen höll af er man? Men han
bemästrade sig och sade endast i det han höjde glaset:
— Jag beklagar er, min vackra fiende. Men —
c’est la guerre.
Han bugade till afsked tog sitt gevär. Gubben
lyste honom uppför trappan. Soldaten låste dörren
6m sig, lade på haken. Han började kläda at sig.
Rummet var helt litet och lågt i taket. Sängen
stod midt på golfvet, vackert bäddad med hvita
lakan. Ack, det skulle smaka! På nattduksbordet
brunno fyra ljus. Hvilket slöseri! Han släckte två
af ljusem Han sparkade af sig stöflarna. Plötsligt
Forts, d sid. 430
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
