Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 30, den 25 april 1915
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
fredligt. Det var till och med vänligt solsken, en
vacker dag. Truppen stannade utanför Jaquemins
hus; ännu har ingen människa kommit igenom
den byn, utan att stanna hos Jaquemin.
— Hallå! ropades. Något att dricka! Fort!
Jaquemin såg mörkt på fienderna, medan de
drucko. Hatet bubblade i honom, och Farfars ande
uppfyllde honom. Dessa alltså, rundskallarna där,
-det var ättlingarna af samma ena som farfar sett
byxbaken på! Och hur uppträdde de inte nu;
Dricka! Hallå! Hur många är ni i byn? Var är
•vägen hit och dit? Fort!
— Se då på kartan, om ni har någon, svarade
Jaquemin med händerna i fickorna.
— Var höflig, karl! svarade tyskarna: Och tag
ner trikoloren från er flaggstång, tör nu är det vi,
som är herrar i landet!
Det var mera ett hot, en chikan i förbigående,
än en allvarlig befallning; den lilla truppen red
strax bort igen, sedan man lämnat kvitto för
förtäringen. Jaquemin ref sönder kvittot i vredesmod
och gick ut på planen framför huset, för att
riktigt väl se på sin blå-hvit röda flagga, där den
vackert svajade i solskenet. Sedan kriget bröt ut,
hade han inte sparat på den: hvarenda skaplig dag
hissade han den egenhändigt, Taga bort
trikoloren? Nej, pass!
De underligaste rykten kommo dock till byn: att
tyskarne satt sig fast i Aspach och litet hvärstans
i trakten, var ju ett faktum, men det kunde vara
en tillfällighet. "Besynnerligare var talet, om att de
vunnit stora slag, att de trängt allt längre in i
landet, att de stodo utanför Paris, där allt skulle vara
oreda. Käjsaren sjuk, generalerna tillfångatagna,
stora förräderier, allt flög i luften som olyckskorpar.
Och in i hemmen trängde de smärre
sörgebudska-pen: en son, som blifvit borta, en far, en fästman
Fästmannen var Joséphines.
Det var som en dröm alltsammans, en mardröm.
I Versailles sutto höga herrar och pratade och
bestämde. Hvem skall ha Elsass, hur skola vi dela
Lothringen? Ingen frågade efter vad Jaquemin
skulle mena, om han för alltid... för alltid skulle
tvingas taga ner sin vackra trikolor från flaggstången.
Mycket mer, man frågade inte ens borgmästarne
eller herrar präster, hvarken på landet eller i
städerna; man frågade inte de rika, som hade stora
egendomar, inte ett dugg mer dem, än de fattiga,
som älskade sin jordlapp och sitt fosterland, äfven
de. Nej man frågar ingen, och en vacker dag,
hvad säger vi, en bitter, grym, förtviflad dag är
allt afgjordt:
— Ned med trikoloren!
Jaquemin tog själf ned den från dess plats öfver
hans en gång så fria och sorglösa lilla hus och
täppa. Han vek ihop den stora duken; hans
ansikte var bistert och foten alldeles lugn! Flaggan
3ade han i botten på den gedigna klädkistan i
sof-rummet, och till Joséphine sade han:
— När jag är död, vill jag bli svept i de franska
färgerna.
— Kan det passa sig för den, som inte varit
militär? frågade systern.
— Det passa"r för mig, svarade Jaquemin stolt.
— Ack, sade systern då, när du dör, har iag
redan för längeseda"n gått bort.
*
Joséphine fick rätt. Det gick några år. Den
första sorgen efter fästmannen lade sig, men
Joséphines hälsa var inte stark, och en vår fick
brodern följa henne till grafven. Bakom disken i
krogrummet satte han sin hustru, tv han hade funnit
det bäst att gifta sig, ehuru han inte längre var i
sin första ungdom. Han gifte sig alltså, och fick
barn. Barnen växte upp, barnen gingo i skolan,
och där fingo de lära sig tyska, det var det första
af de nymodiga påfunden. Men den. som talade
tyska i Jaquemins hus, vare sig barn eller främling,
den kunde vara säker på att bli bemött på ett
sådant sätt, som passade Napoleonsgrenadjärens
sonson. Var det ett barn, hette det: Ut, vanbörding!
Var det en främmande och gäst, så sattes sämsta
vinet fram och bjöds ingen råga på ölet.
Det flyttade tyskar in i landet, det var en gifven
sak. Qodsen kommo i nya händer, tysktalande
arrendatorer åkte om lördagarna in till staden. Också
dessa herrar lydde den lag, som bjuder att stanna
hos Jaquemin, men ifall något tal om världshusets
gamla muntra rykte kom till deras öron, förvånade
de sig: ty för dem var salen tyst, stilla och
korrekt, dess döfva stämning på sin höjd upplifvad af
grannarnas höns, som klefvo omkring på golfvet.
Och när ett nytt värdshus, ett konkurrentvärdshus
öppnades, beslöto de att gynna detta.
Sedan Jaquemin blifvit af med alla tyska eller
tyskvänliga kunder, lättade lufttrycket. Men också
kassan. Det började gå litet utför med välståndet.
Han hade ju också ökadt antal munnar att mätta,
och vigören hos honom själf tog af. Historierna
kommo sparsammare, länga tider inte alls, och med
dansen var det slut.
— Det passar sig inte mer, svarade han, när man
frågade: Man kan väl vara på godt humör ändå.
Ty sitt goda humör kunde han inte lägga bort.
Gud vare lofvad för det’! Det goda humöret växer
ur den gamla franska jordmånen som en lysande
och oåtkomlig ört och krydda, och Jaquemin kunde
inte mer än andra i längden hålla sig dyster och
sur. Var hans affär inte mera så allbehärskande i
byn, så återtog den likväl småningom sin rangplats
som dess hemtrefligaste tillflyktsort. Om kvällarna
sutto karlarna där igen med’sina svartnade
kortlappar, och byhistorierna viftade in genom dörrar
och fönster, och ut igen lika fort.
Under de första tio åren talade man om kriget
som om det varit i går; men de nästa tio talade
man lika mycket om en massa annat. Efter trettio
år hette det:
— Min far var med, han.
Och när fyrtio år förrunnit, var det inte längre
så många, som till dagligdags hade det i tankarna.
En ny generation af vuxna män lefde nu, hvilka
ingenting sett at det gamla, mer än Jaquemin.
Det är möjligt att hans gammalmodiga och rökiga
sal, och häri själf, just därför voro dem dyrbara.
Jag vet inte, kanske tycktes det dem, att röster
alltjämt hviskade därinne, hvilka eljes längesedan
tystnat under grafkorsen..
*
Hur gammal var Jaquemin, när man började
skrifva 1914? Öfver åttio år, om han bär syn för
sägen. Har han någonsin sett bra ut, den redlige
gamle fransmannen, så är det obevekligt förbi. Han
är kutig, senig, grå och full af rynkor. Hans son
sköter värdshusrörelsen, och sonen är också halt,
af en höftsjuka han haft som liten. Så berättar
man åtminstone, men gubben vet bättre, och han
tänker på det ibland, medan han sitter ute i solen
och värmer sig i kretsen af barnbarnen. Han har
blifvit allt tystare med åldern, och han lefver i sina
minnen.
Och nu är det krig igen. Krig, krig!
Samma oro, samma surrande prat och undran
som för mer än fyrtio år sedan. Alldeles som då:
forts. sid. 479.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:47:21 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/16/0497.html
