Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 34, den 23 maj 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAM WIDE.
TILL PORTRÄTTET Ä FÖREGÅENDE SIDA.
När prof. Sam Wide fyllde femtio år,
öfverlämnades till honom en adress, genom hvilken icke
blott svenska kolleger och lärjungar i beundrande
ordalag bragte honom sin hyllning, utan älven
utlandets berömdaste vetenskapsmän på den
klassiska filologens område med en Ulrich von
Wilamo-witz-Moellendorff i spetsen skänkte sitt erkännande
åt hans forskargärning. Kraftigare vittnesbörd om
det anseende han åtnjuter inom Europas
vetenskapliga värld kan man näppeligen önska sig. Både
som religionshistoriker och klassisk arkeolog
tillhör han med obestridlig rätt samtidens främste.
Samuel K^arl Anders (Sam) Wide är till börden
dalkarl. Han är nämligen född i Stora Tuna af
Kopparbergs län den 17 oktober 1861 och son till
sedermera kontraktsprosten i Sundborn Carl Fre
drik Pettersson och hans maka Sofia Törnblom.
Efter mogenhetsexamen i Falun kom han 1879 som
student till Upsala, där han bland sina lärare
räknade den grundlärde historikern Sven Fromhold
Hammarstrand och den framstående græcisten Einar
Löfstedt. Sedermera fortsatte han sina klassiska
studier särskildt i antikens historia och klassisk
arkeologi vid Berlins, Hälles och Göttingens universitet
under Theodor Mommsens, Carl Roberts och Adolf
Furtwänglers ledning. Efter att 1882 ha aflagt fil.
kandidat- och 1886 fil. licentiatexamen
promoverades han 1888 till fil. doktor och förordnades s. å.
till docent i grekiska språket och litteraturen vid
Upsala universitet efter att därstädes offentligt ha
försvarat en topografisk-kulturhistorisk afhandling
af högt värde. Åren 1893—95 tillbragte han som
Letterstedtsk stipendiat i utlandet, hufvudsakligen
i Grekland och Italien. Sistnämnda år utnämndes
han till innehafvare af den dåvarande e. o.
professuren i klassiska språk i Lund, men återbördades
redan 1899 till Upsala, där han beklädde motsvarande
lärarepost, ända tills denna 1909 ombildades till en
lärostol i klassisk fornkunskap och antikens
historia, då han vardt dennas förste innehafvare.
Redan tidigt lät prof. Wide sig angeläget vara att
genom talrika resor och studier vid olika
universitet och vetenskapliga institut grundligt sätta sig in
i de forskningsmetoder, som utbildats af de främsta
målsmännen tör den klassiska fornkunskapens olika
grenar. Med framgång har han också verkat som
praktisk arkeolog och genomgått den "spadens
högskola" som på detta vetenskapliga område icke
tillhör det minst viktiga utbildningsskedet.
Tillsammans med docenten L. Kjellberg har han
nämligen utgräft Poseidontemplet vid Kalaureia (Poros)
och dessutom undersökt några prehistoriska
grafvar vid Aphidua i Ättika. Den förra
undersökningen har blottat resterna af ett berömdt tempel, den
senare betydde ett afgjordt och stort steg framåt
i kännedomen om Greklands arkeologi.
Redan i sin gradualafhandling, som snart följdes
af det stora, banbrytande arbetet "Lakonische
Kulte", hade Wide slagit in på den
religionshistoriska forskning, som företrädesvis gjort hans namn
berömdt. Länge hade det gällt som en trossats, att
grekerna i motsats mot de flesta andra folk kring
Medelhafvet endast kännt människoliknande gudar.
Sam Wide sammanställde för första gången de
bevisställen, som ådagalägga, att de äfven hade gudar
med djurgestalt. Det var en ny upptäckt, som
tilllika betecknade ett beståndandë resultat för
forsk-nirgen. Ett annat dylikt ligger i påvisandet af den
grekiska kultens bundenhet vid orter. Folk och
stammar växla, men invandrarne öfvertaga till stor
del och fortsätta kulturerna i det land, där de slagit
sig ner. De gamla grekerna hade själfva en erin-
ring om titanerna, som en gång själfva varit gudar,
men som besegrats af de olympiska gudarne. Dessa
titaner fortlefde ännu i historisk tid, om icke som
gudar, så åtminstone som heroer. Till dem höra
Hyperion och Theia, Phoibe, Themis, Mnemosyne,
Karnos o. s. v. Af dessa voro Themis,
Mnemo-syne och Theia ännu i historisk tid föremål för
kult som själfständiga gudinnor; andra nedsjönko
till heroer eller sammansmälte med olympiska
gudomligheter. Så har t. ex. Karnos uppgått i
Apollon,som därvid fått benämningen Karneios.
Men sådana gamla gudar måste slutligen vika för
de olympiska gudarne, ofta såsom ormguden
Pv-thon för Apollo i Delphi efter öppen strid. Ej sällan
kom dock segern att stå de olympiske dyrt, ty det
är ingen lätt sak att betvinga én gammal religion;
äfven om denna skenbart besegras, intränga
föreställningar och bruk från den gamla religionen i
den nya. Därför ha de olympiska gudarne vid sitt
framträngande mot äldre gudomligheter ofta måst
nöja sig med en kompromiss, när de gamla lokala
gudomligheterna gjorde ett segt motstånd: den nye
guden fick, då han öfvertog den äldres kult,
åtminstone delvis öfvertaga äfven dennes karaktär
och icke sällan bibehöll sig den äldre gudens namn
i ett tilläggsnamn (epiklesis) åt den nye Därvid
förlorar den gamle guden icke fullständigt sin
personlighet: ofta kvarstår han som heros vid den
nye gudens sida och betraktas som dennes
hypo-stas (uppenbarelseform); ej sällan uppträder han som
den nye gudens son eller präst, gifver honom
(enligt legenden) hans kult eller grundar åt honom
hans tempel och emellanåt ligger han begrafven i
den nye gudens’ helgedom. Denna af Wide 1892
uppställda teori om den grekiska gudavärldens
utvecklingshistoria, om hvars allmänna drag här
endast en svag antydan kunnat gifvas, har nu allmänt
antagits af vetenskapen.
Det andra område, åt hvilket Wide företrädesvis
ägnat sig, är den grekiska arkeologien. Här har
han hufvudsakligen sysslat med den mykenska
tidens kultföremål samt med vasmåleriet, särskildt
under den s. k. dipylonperioden. Den
"geometriska" konststil, som här kommer till synes efter den
föregående högt stående mykenska kulturens, är
enligt hans mening ej beroende på dekadans, utan
på upptagandet af en från urminnes tid nedärfd
bondestil, som står i motsats till den mykenska
furstestilen. Denna teori har visserligen framgent
blifvit föremål för åtskilligt bestridande, men har
mycket som talar för sig.
Bilden af vetenskapsmannen Wide vore
ofullständig, om den ej supplerades af dragen af
medborgaren och människan. I förra hänseendet äro
att märka de populärvetenskapliga föreläsningar
och förträffliga öfversättningar, hvarmed han
bidragit att hos de breda lagren öka kännedomen om
den hellenska kulturen. Särskildt må i detta
sammanhang erinras om de intressanta aktstycken ur
Greklands religiösa litteratur, hvilka genom hans
försorg införlifvats med det af ärkebiskop
Söderbio n utgifna samlingsverket "Främmande
religions-u’kunder". I senare hänseendet skall blott
framhållas den orädda manlighet och den obrottsliga
vänfasthet, hvilka alla, som kommit att träda i
närmare beröring med Sam Wide, lärt sig hos honom
värdera såsom synnerligen framträdande
karaktärsdrag. Att han med dessa egenskaper äfven är en
mycket högt skattad universitetslärare, behöfver
knappast särskildt omnämnas, lika litet som att
hans högskola ännu väntar sig mycket både af hans
forskar- och lärargärning.
- 530 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
