Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 37, den 13 juni 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den kvinnliga fredsdeputationen från haag.
uppvakta regeringarne i såväl de
krigförande som neutralastaterna.
Den ena af dessa delegationer,
hvilken förut besökt Köpenhamn
och Kristiania och där mottagits
af de resp. ländernas stats- och
utrikesministrar, anlände den 2
juni till Stockholm och erhöll
redan samma dag företräde hos
utrikesministern excellensen
Wallenberg samt öfverlämnade
dervid de resolutioner till förman för
fredsarbetet som antogos på
Haagkongressen.
Delegationen, hvilken består
af miss Chrystal MacMillan,
England, frau Rosika
Schwim-mer, Ungern, professor Emily
Balch, U. S. A. och mewrou
Ra-mondt. Holland, har frän
Stockholm fortsatt till Petersburg, dit
friherrinnan Ellen Palmstierna
medföljt som representant för
Skandinavien. Österrikiskan tru
Schwimmer har samtidigt utträdt
ur delegationen.
Den andra delegationen,
hvilken består af miss Jane Addams
från U, S, A. och doktor Aletta
Jacobs från Holland, har erhållit
i uppdrag att aflägga besök i
London, Berlin. Wien. Budapest,
Rom och Paris. Efter slutfördt värf skola de båda
delegationernas medlemmar åter sammanträffa i Haag,
Foto. Ellqnist, Stockholm. KHch*- Bengt Si’rt>ersjNwr»
DELTAGARE I DEN DEPUTATION SOM UPPVAKTADE EXCELLENSEN WALLENBERG.
Från den i dagarne afslutade kvinnliga fredskongressen iNaag
har utsändts tvänne delegationer med uppgift att i fredssyfte
UR RESEBOKEN.
FÖR HVAR 8 DAG AF BO BERGMAN.
N majmorgon kom jag till "das
grosse, heilige Cöln". En tung,
fuktig, vindlös dag som gjorde
allting grått och ledsamt —
människorna, husen, dömen och gamla
fader Rhen, öfver hvilken
rökmolnen rullade i tjocka flak. Jag gick
på gatorna, ensam och olustig.
Resornas sjukdom som är afvigsidan af deras glädje,
iag menar den plötsliga känslan af rotlöshet och
öfvergifvenhet, hade fått tag i mig på nytt och jag
kunde inte göra mig fri. Jag var trött. Jag
längtade hem.
Det hade varit rätt besvärligt att få rum. I en
timmes tid hade jag flackat från hotell till hotell
och slutligen hamnat i en liten besynnerlig håla,
som hufvudsakligen tycktes upptagen af
landtbefolkning, seminarister, präster och lärare. Jag mötte
en massa komiska figurer i trapporna, och
läsrummet var belamradt med religiösa tidskrifter. Man
lefde stilla, drack sitt te och åt sin honung och
spelade en psalmstump emellanåt. Vid mitt bord
satt en liten rund och gemytlig svartrock, alltid
ytterst artig och alltid förfärligt hungrig. Ansiktet
sken som en sol, doppad i smör. Hans vänliga
"grüss Gott" lät som en apostolisk välsignelse.
Han frågade mig hvart jag tänkte ta vägen för
att se processionen i morgon. Och han erbjöd
sig att ge anvisning på en lämplig plats. Jag iick
nu förklaring på de öfverbefolkade hotellen; det
var tydligen någon större kyrklig fest i faggorna,
något helgon som skulle firas eller hvad det kunde
vara. Min interlokutör upplyste mig också om
namnet, men jag har glömt det.
Jag vaknade vid klockringning. Hela rymden
tycktes svänga som en enda dånande jätteklocka,
det kändes i rummet, i bröstet, jag inbillade mig
att sängen skakade, att jag andades toner och inte
luft, att jag själf ringde som en klocka. Jag har
aldrig erfarit något liknande. När jag kom ut i det
fria i sällskap med min lilla svartbroder, som
högtiden till ära hade tvättat och rakat sig och fått på
sig en ny röck, var det sol och vår med hög,
blå-klar luft. Det var som himlen själf snyggat upp
sig och sopat sig ren till festen. På vägen, där
processionen skulle dra fram, hade man strött ett
tjockt lager af granris som på en begrafning hemma
hos oss. Folk drog flockvis genom gatorna eller
stod och hängde i gathörnen. Alla butiker voro
stängda. Här och där i fönstren hade byggts upp
små leksaksaltaren med krusifix och Mariabilder
och ljus och pappersgrannlåt i det gröna; det
påminde om skyltsöndagen före jul i Stockholm.
Men det var inte för affären man skyltade. Det
var för det goda helgonet, hvars namn jag glömt,
den himmelska skyddspatronessan som ur de hvita
vårskyarna såg nër på handeln och vandeln i sin
kära stad och förmodligen fick trösta sig med att
den var "so redlich als möglich".
Den lille brodern vid min sida transpirerade af
lycka. Men lyckan luktade inte så godt. Jag
började misstänka att tvättningen inte sträckt sig stort
längre än till ansiktet och händerna, men själen
var kanske renare och det är hufvudsaken. Han
smålog mot de förbipasserande, korsade sig inför
Mariabilderna och pratade oafbrutet — en sydtysk
rotvälska som iag inte begrep. Men det var lika
trefligt i alla fall.
Klockorna hade varit tysta en stund. Nu började
de på nytt; det blef ett hiskligt brak. Och
plötsligt uppenbarade sig de första leden i processionen.
I spetsen gingo folkskolebarn; de viftade med
flaggor och flickorna voro hvitklädda och hade
gröna kransar i håret. De liknade små bleka och
allvarliga Kristi brudar. Några sågo beklämmande
lillgamla ut. Pojkarna marscherade som soldater.
Efter kom musiken. Har ni sett musikanterna på
ett tyskt gratulationskort? Här voro de lifslefvande,
de tjocka ölkinderna, de blodiga ögonen, de hvita
halsdukarna, de för korta byxorna och bonjourerna,
de klotrunda magarna och basunerna för munnen,
det hela en drastisk kontrast till barnen som skulle
verka änglar. Så följde korgossar med rökelsen
och några nunnor, de flesta gamla hederliga ma-
- 587 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
