Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 37, den 13 juni 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Foto. Eilif vis* Stockholm. Kliché: Kern, A.-lf. Bengt Silfversparre, Sthlm—Gbg,
EN ARBETARNES DYRTIDS DEPUTATION UPPVAKTAR STATSMINISTERN. I midten ordf., partislkP. F. Ström.
HVAR 8 DAG
Statsminister Hammarskiöld uppvaktades den 1 juni i sin
ämbetslokal och i närvaro af jordbruksministern af en
arbe-taredeputation, hvilken under hänvisning till den rådande och
för de bredare folklagren så tryckande dyrtiden hemställde
om regeringsåtgärders vidtagande för lindrandet af
densamma. Deputationen, som räknade 48 medlemmar, bestod
af styrelseledamöterna i Stockholms arbetarekommun samt
representanter för en del landsortsstäder och fackliga arbe-
bråte utan like, ett kaos som människor skapat,
besuttit, förkastat och som andra människor skulle
ärfva och besitta och förkasta i sin tur. Folket,
som rörde sig midt upp i allt detta, hörde till de
fattigaste. Den judiska typen var mycket vanlig
i de små bodarna. Bakom disken sutto långa skägg
och stora, tungsinta ögon sågo mot besökaren.
Men ingen anropade mig. Man ägnade mig inte
ett ögonblicks uppmärksamhet.
Jag gick och tittade i butikerna. I en ölstuga
fick jag en mugg tjockt, sirapshaltigt öl och de
törsta misstänksamma blickar jag mött. Ett positiv
stod på ett bord i salen och en flickunge sålde
lyckobref som en papegoja tog ur ett skrin. Några
matroser rökte kritpipa i ett hörn och spelade kort
— men mycket stillsamt och fredligt.
När jag kom ut hade en liten folksamling bildats
utanför ett hus. Jag kunde inte förstå hvad det
var fråga om; man stod alldeles tyst och bara
stirrade in i en portgång.
— Hvad är det om? frågade jag.
En gammal fet och oerhördt smutsig jude
svarade något som jag naturligtvis inte kunde tolka.
Och jag ställde mig att vänta bland alla de andra;
jag hade ingent ng annat att göra. Om en stund
kommo ett par nunnor ut ur porten. De hade i
sällskap en stor hund som bar två korgar, en
hängande på hvar sin sida öfver ryggen. Folket gaf
strax plats. En ung kvinna kastade sig på knä,
som om hon velat kyssa den ena nunnans
klädning eller marken. Det underliga uppträdet gick
fortare än jag kan berätta det — och först när ce
båda barmhärtighetssystrdrna voro på väg att
försvinna i mängden fick jag ögonen närmare på dem.
Den ena var hon från processionen. Jag såg
hennes vackra milda ansikte med de stora ögonen;
men hur olik sig var hon inte annars! Hon såg
glad, godmodig, nästan munter ut — borgerlig skulle
jag vilja säga. Hon nickade småleende till farväl
åt någon ini nuset. Det var ingenting alls af
processionens madonna, strålande och outgrundlig i
sin extas, och all Heineromantik var här absolut
förlo ad. Det var en vanlig kvinna som gick
omkring med jordiska gåfvor. Hennes hjärta var inte
af vax och inte af sten. Det behöll sin klokhet i
targrupper. Den socialdemokratiska kvinnoorganisationen
hade jämväl sändt två representanter. Uppvaktningen,
hvilken slräckte sig öfver mer än en timma, tog närmast iormen
af en öfverläggning, hvarunder deputationens olika
medlemmar fingo tillfälle att framlägga sina önskemål i det
föreliggande ärendet. 1 sitt svar redogjorde statsministern för dels
de anstalter som redan träffats för att lindra dyrtider, dels
de ytterligare åtgärder som för samma ändamål påtänkts.
sin godhet; det svärmade inte, det handlade, det
lefde inte i blåa himlar, utan i det gråa Cöln, där
det inte endast fanns en dome och en klostercell
utan en hel hop små fattiga hus med fattiga,
syndiga människor i som behöfde korf och bröd och
inte bara mässor och processioner.
Var det verkligen så? Och återigen såg jag det
andra ansiktet — det från den ljusa vårmorgonen
när klockorna ringde och himlen tycktes öppen
för de skönaste ögon jag vet mig hä mött. Den
som kunde se så öfverjordisk ut måste en gång
ha drömt mycket jordiskt för sin egen del, tänkte
jag. Det kostar att skapa sig himlar, som duga
någonting till. De som man får allt för billigt äro
inte höga nog i taket. Hon hade kämpat och
förlorat och kämpat på nytt, tills hon segrat. De heta
orden, som en gång andats öfver hennes ansikte,
voro bortblåsta, och kinderna voro svala och jämna
och pulsen lugn. Hon hade skapat sig en jord,
där hon kunde gå trygg, och en himmel, som tog
emot hennes offer. "Gelobt seist du, Marie!
— — Jag for från Cöln med en besynnerlig
saknad efter en människa som jag inte kände och som
jag aldrig skulle se mera. Bland det vimmel af
ansikten som skymta förbi under en resa, i
hotellen, i kupéerna, på gatorna, har ett och annat en
intensiv förmåga att bränna sig fast i minnet. Och
aldrig intensivare än just på en resa. Det är som
mottagligheten då vore tiodubbelt skärpt, fantasien
tiodubbelt lifligare, ögonblicket tiodubbelt rikare;
repornas nöje ligger här ännu mera än i den yttre
omväxlingen. Man blir en ny människa.
Men en vacker dag väntar den gamla människan
igen, och då får man lefva på minnena. I dessa
trista januaridagar ser jag ännu den blanka
vårdagen öfver det gamla Cöln och den heliga
processionen genom de granrisströdda gatorna. Jag
hör klockorna dåna. Jag känner doften från
korgossarnes rökelsekar, svängande som pendlar. Och
den lilla truppen af folkskoleänglar, buttra och
blodfattiga, tågar med kransar i håret och sång på
läpparna framför en hög och blek kvinna, som borde
hetat syster Angelika, åtminstone i den stunden.
Förmodligen heter hon därför Trute eller Suzel
eller någonting sådant.
- 591 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
