Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 39, den 27 juni 1915
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STYFVA NACKAR.
FÖR HVAR 8 DAG AF GUSTAF ULLMAN.
TT ovanligt stiligt ekipage, öppen
landå efter blanksvarta parhästar,
kördes at kusk i mörkblått livré,
förbi länsman Skawells boställe.
I det granna junimiddagsljuset
riktigt glänste och glittrade från
seldon och alla finputsade beslag.
Och i åkdonet satt en liten,
spenslig herre i grårutig sportkostym och grön hatt, lätt
på sned dragen fram öfver en hvassnäst, på
engång kärf och spejande profil. Det var
grosshandlanden och godsägaren Filibert Håbo, som från sin
iaktvilla körde in till staden. Han såg, — men
låtsades ej se gamle Skawell, som stod, i
skjortärmarna och barhufvad vid hagtornshäcken och
betraktade den passerande. Ej heller tycktes denne
märka alla Skawells ungar, sex pojkar och en tös,
som stimmade i trädgården och särdeles högljudt
ropade hans .namn jämte en del tillmälen, af hvilka
"smålänning- var det tätast förekommande. Håbo
härstammade från Småland, hvilket inte ökade hans
anseende där nere vid kusten, där han slagit ned
som en roffågel uppe från de mariga skogarna.
Man vet ju, hvad en smålänning kan lägga.under
sig af timlig makt och härlighet, — och i detta
hänseende hade Filibert Håbo sannerligen gjort
sin gamla hembygd all heder. —
— När den skojarn har åkt omkull, — sade län sman
Skawell och spottade utan att taga långpipan ur
mungipan: — så köper jag den där kärran och hästarna med!
Skawell skulle nog inte ha uttryckt sig alldeles
ordagrannt sä, om han haft andra åhörare omkring
sig än sina egna ättlingar. Ty, strängt taget hade
han ingen som hälst grundad anledning att kalla
Håbo för skojare, lika litet som taga så där för
gifvet, att denne nödvändigt skulle åka omkull. —
Visserligen pratades det ofantligt mycket och at
mångahanda slag om främlingen — inkräktaren,
både i köpstaden och vida kring ute i orten. Men
nog visste gamle "kommissarien" bättre än de
■flesta, hur pass litet löst skvaller kan vara värdt,
— tör att inte tala om edsvurna vittnesmål ibland!
- ■— — Nej, Skawells djupa ovilja mot Håbo hade
rent personliga, om också inte så värst
vördnadsbjudande grunder.
*
Man får allt leta etfter en högfärdigare och
stramare gubbe än länsman Skawell. Känslan af egen
värdighet och väl äfven medvetandet om, hvad
folklynnet där i trakten kräfde af en kungl,
befallningsman hade under årens lopp gjort denne
i grunden rätt godmodige man till en styfnacke
utan like. En stadigt växande förmögenhet samt
som det tycktes oförbränneliga kroppskrafter hade
hjälpt till " att utforma typen till nästan storslagen
fulländning. Han var van att se de mest kaxiga
storbönder nalkas med darrande knän och lufvan
i näfven som rädda skolpiltar, att se äfven mycket
täta och inflytelserika borgare med understruken
förtjusning mottaga och besvara hans nådiga
hälsningar och andra vänskapsbevis. — Att få umgås
hos länsmans ansågs som stor och afundsvärd
"förmån. Hvarje nykomling till orten måste snart
nog bli underkunnnig härom och för en sådan gällde
■det såsom en pröfvande skärseld att bli införd —
•och tagen tör god — i Skawells utvalda krets.
Herr Filibert Håbo hade aldrig visat någon
påfallande angelägenhet att ernå denna lycka. Det
var först på grund af rena affärsomständigheter han
.låtit sig föreställas för Skawell. Denne bemötte
honom till en början mera höfligt, — eller låt oss
säga städadt — än han i regel brukade bekväma
sig till mot nya bekantskaper. Dock, kännedomen
om Håbos snabba och lysande ekonomiska
uppmarsch hade helt visst ingifvit gubben en del
hemlig och ofrivillig respekt. — Emellertid röjde Håbo
ingen glad öfverraskning med anledning häraf, ei
heller vidtog han därefter några anstalter för ett
fortsatt, intimare umgänge. Herregud, han hade
fullt upp att tänka på, att styra och ställa med. Och,
— inte hade han något otaldt med länsman, inte.
Så en kväll, — nu var det många år sedan, —
sutto båda herrarna på stadshotellets
trädgårdsveranda. Men, hvar vid sitt bord och i hvar sitt
sällskap. Skawell som medelpunkt i en krets af
sina gamla beundrare och mer eller mindre
uppriktiga vänner. Herr Håbo tillsammans med ett par
affärsbekanta på genomresa, alltså främlingar i
staden. Man hade förstås på afstånd utbytt
vederbörlig hälsning. Aftonen sjönk ljuflig, varorna voro
goda och starka, stämningen blef liflig vid bägge
respektive bord, ja betydligt hög vid Skawells. —
Plötsligt, sträckte länsman sitt glas hän mot Håbo
och hans sällskap och ropade med en stämma,
afsedd att höras och åtlystras:
— Skål på dej, smålänning! Skål på er pojkar!
Han var icke dubror med Håbo, de andra två kände
han inte ens. Det föreföll honom blott iust då
helt själfklart att hans hänvändelse i denna form
måste mottagas med tacksammaste belåtenhet.
Filibert Håbo lyfte helt kort sitt glas till svar. Men
då formligen röt gubben, så att det ekade i trädgården:
— Kom hit med er, pojkvaskar och sitt inte där
och se snutrara ut!
Hvarefter herr Håbo och hans sällskap lämnade
verandan utan att ägna Skawell ens en blick. —
Från den stunden slog hatet mot "smålänningen-
rot i länsmansgubbens sinne.
*
Ja. många år hade flytt sedan dess, och gubben
Skawell började bli så pass gammal, att det kunde
märkas äfven i det yttre. Hans pojkar voro stora,
vuxna karlar nu, utflugna ur boet så när som på
en, som blifvit inspektor på gården. D. v. s. en
förste slaf bland en rad andra slafvar och slafvinnor
under länsman-husbonden-faderns fruktade piska.
Och "tösen", Agnes eller Neta, som hon från barnaår
nämndes, hade blifvit en alldeles bedårande ungmö.
En karsk, men frisk och mångsidig uppfostran hade
alla länsmansbarnen fått, dottern inte undantagen.
Den hade dock aldrig bortdrifvit, — kanske i
stället på något hemlighetsfullt sätt uppodlat — en
sällsynt, litet skygg förnämhet i hennes väsen.
Öfver hennes guldblonda, rosiga och klarögda
varelse hvilade någonting obestämbart fint och
svåråtkomligt, som en vårdoft, en vårdager. Det kunde
dölja åtskilligt, det var också fallet.
Framför allt, en innerlig tillgifvenhet för fadern,
som efter moderns död alltmer vuxit sig stark.
Det var som om hon ensam egentligen rätt kännt
till den fruktade och hatade gamles verkliga natur
Och fadern gengäldade hennes dotterliga ömhet
med ett förtroende, som ingen af sönerna fått äran
af, och en frihet, som för en ytligare och klenare
karaktär än hennes kunnat vara till skada. — Så
kom det sig, att Neta Skawell utan faderns
vetskap, genom gemensamma vänfamiljer,
sammanträffat med Filibert Håbo. Så mycket hon hört
sägas om honom, så litet han om henne, — för
båda blef det en ömsesidig upptäckt af största
betydelse för deras gemensamma framtid. Det var
en förälskelse af det plötsliga, men a;görande
slaget, desperat, obotlig. Och Filibert Håbo hörde
till dem, som inte ett ögonblick tveka att sätta ett
Forts, å sid. 629.
- 619 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:47:21 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/16/0641.html
