Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 40, den 4 juli 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
också i tysthet uppställt alla nödiga fråj or. Och
Anne-Charlotte hade icke blott ljutit de bittraste tårar,
hon hade också i tysthet beredt sig på kära
farmors frågor. Förhöret kunde begynna.
Bemälde Wallmarck var alltså den person, som
önskade sig ringen. Och kanske gingo hans
önskningar än vidare? Kanske önskade han sig hela
Änne-Charlotte med hull och hår? Var det så?
Ja, det var nog så.
Och hade Anne-Charlotte icke sagt honom, att
hon var en åldrig farmors enda tröst här i lifvet?
Hade hon sagt honom, att hon var denna farmor
så mycken tacksamhet och kärlek skyldig, att hon
väl aldrig skulle kunna gälda sin skuld? Hade hon
sagt honom, att det skulle vara den svartaste
otacksamhet att öfvergifva farmor?
Hon hade sagt det.
Bravo! Och han den blygsamme ynglingen hade
kanske sagt henne, att den stora kärleken ej
erkänner annan skuld än den till älskaren? Han
hade kanske sagt henne, att en gammal käring
inte får stå i vägen för två unga människors lycka?
Hvaba?
Han hade inte alls sagt så —
Men han hade menat så! Och hade då icke hon,
Anne-Charlotte Broms, med afsky vändt sig från en
person, som hvarken hyste vördnad eller
tillgifvenhet för hennes farmor?
Jo, hon hade vändt sig från honom. Men icke
med afsky —
Jaså inte med afsky. Hon hade kanske gifvit
honom hopp?
Eljes hade han förtviflat.
Ack en sådan gås! Förtvifla! Men farmors
förtviflan, den rörde henne icke?
Jo, den rörde henne djupare än allt annat. Just
därför hade hon beslutat att icke gå till mötet —
Ett möte! Hvar då? När?
I lusthuset. I afton.
Herre Skapare! Han hade då inte en tanke på
hennes hälsa? En marsafton i lusthuset! Och där
skulle hon falla i hans armar?
Hon skulle inte alls ha fallit i hans armar. Hon
skulle helt tyst ha räckt honom ringen som
tecken, att han kunde hoppas —
På farmors död?
Här bröts förhöret andra gången af
Anne-Charlottes gråt, och farmor läste en sida i postillan, allt
under det hon blandade korten till en ny patience.
Men när sidan var läst och korten blandade var
det Anne-Charlotte, som tog till orda.
— Farmor, sade hon, jag går inte till lusthuset.
Ringen får han vara utan och mig också. Säg, är
det beskedligt at honom att vilja skilja mig från
kära farmor, som jag är skyldig allt? Om han
hölle mig rätt kär, som han säger, skulle han icke
försätta mig i en sådan vånda.
Där ser du, sade farmor. Nu har du fått upp
ögonen, Anne-Charlotte. Ack en sådan egoistisk
person! Salig Broms skulle ha skämts att försätta
mig i en sådan dilemma. Och ändå höll han inte
särdeles mycket af mig, det bedyrar iag.
Föräldrarna ställde om partiet. Men denne Wallmarck,
som vill locka dig att förglömma fjärde budet, han
blefve säkert ett huskors. Ringen tar jag, och för
din svaghets skull vill jag låsa in dig i kammaren
öfver kvällen. Så får han frysa ensam i lusthuset,
herr Wallmarck.
Och så skedde. Mamsell Anne-Charlotte satt i
kammaren bak riglad dörr. 1 ugnen brann en
brasa, och hon vände bränderna med tången och
vände detn igen och vände dem hela kvällen. När
bara askan var kvar och slocknande kol, kastade
hon tången och sprang bort till dörren. Men
dörren var stängd, och alla dörrar i hela huset voro
stängda utom lusthusdörren. Den slog marsvinden
upp och slog igen och slog upp och igen. Och
lika hårdt slog Anne-Charlottes hjärta. Allt var
Wallmarckens fel, som försatt henne i sådan vånda.
Till slut kastade hon sig framstupa öfver bädden
och steg icke ens upp, när kära farmor kom för
att bjuda god natt.
Den natten blef lång och dagen blef lång. Det
blef många långa nätter, många långa dagar. Ack
Wallmarcken glömmer mig snart, tänkte
Anne-Charlotte, men jag glömmer honom aldrig.
Och hon tänkte:
Farmor är ju ändå gammal —
Längre vågade hon inte tänka den gången.
Men en dag i april, just en dag, då våren tycktes
nära, blef farmor liggande i sängen. Anne-Charlotte
satt bredvid och läste högt ur postilllan. Plötsligt
sätter farmor sig upp i sängen, hon ger
Anne-Charlotte en knuff, så att hon tappar postillan och
säger:
Nu Anne-Charlotte känner jag, att det är
slutet, som kommer. Nej minsann om han lurar mig
längre doktorn. Det är slutet, det känner jag.
Ack, tänker Anne-Charlotte, i det hon böjer sig
ned efter boken. Om det för mig vore slutet!
Men för mig är det början. Jag skall sitta vid
bordet med patiencen och postillan. Och alla dagar
skola börja och sluta på samma sätt år efter år
efter år —
Och hon tänkte:
Om nu farmor dör, hvad tjänade det då till — ?
Längre vågade hon icke tänka den gången.
Men dagen därpå säger farmor:
— Gud vare tack att du inte gick till lusthuset
den där kvällen, Anne-Charlotte. Du hade tagit
lungsoten på dig.
Då kan Anne-Charlotte inte längre hejda hvarken
tankar eller ord. Utan hon säger:
— Det hade väl varit bättre för mig, kära farmor,
än att lefva ett gjädjelöst lif —
Men gumman tycker inte så. Det är bara prat,
säger hon, allting annat är bättre än att dö. Hade
iag tagit pelsen på mig i stället för din rundskurna
kappa —
— När hade farmor min rundskurna kappa?
frågar Anne-Charlotte.
— Den där kvällen i lusthuset. Du må tro att
jag frös, säger gumman, jag trodde aldrig att det
skulle ta så lång tid.
Änne-Charlotte säger:
— Farmor kunde väl ha nöjt sig med att iag
inte gick dit. Wallmarck visste, hvad det betydde.
Han hade nog inte närt några falska förhoppningar —
— Nej, det hade han nog inte, upprepar gumman.
Men det vill jag säga dig, Anne-Charlotte, att
Wallmarck gjorde mig förbluffad. Han talade väl och
med känsla, det måste jag säga, men hade salig
Broms sagt hälften så mycket tokerier, så hade
iag aldrig vågat gifta mig.
— Blef kära farmor ledsen på honom?
— Inte till en början, Anne-Charlotte. Men när
han ville ta mig i* famn, tyckte jag att det gick
för långt.
— Kanske att han inte kände igen farmor?
— Nej kanske han inte gjorde det. Men
jag-kröp bakom soffan, jag.
— Hvad gjorde Wallmarck då, farmor?
— Han kröp efter, Anne-Charlotte. Han talade
mer på en timme än salig Broms under en mans-
Forte. å sid. 639.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
