Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 44, den 1 augusti 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUNDRALAPPEN.
EN SKISS FÖR HVAR 8 DAG AF ALICE BEREND.
ET vore synd alt säga att
Rönnebärga by hade vunnit i skönhet
sedan järnvägen hittade vägen
mellan de små halmiäckta
envåningshusen och de bördiga
fruktträdgårdarna, hvilkas hvita apelblom de
frustande lokomotiven svepte in i
rök och sot och damm, medan virra
hönor och lättretade byrackor från
den nära landsvägen lade in sin högljudda protest
mot denna civilisationens hänsynslösa framfart.
Men det goda hade den nya järnvägen haft med
sig att smultronen icke hunno bli röda, innan
Rön-nebärga by hade den äran att mottaga besök af
hundratals lustresande stadsbor från småstäderna
däromkring, hvilka i den landtliga stillheten sökte
hälsa och nya krafter, innan de med de sista
svalorna åter drogo bort igen.
På ängar och fält lyste det af nvmodiga
sommarkläder mellan böndernas hemväfda vadmal och
den tryckta kattunen från handelsman. Och
mellan idisslande fänad och skrockande fjäderfä
trampade icke längre blott tofflor och träskor: det hände
äfven att färdiggjorda fabriksskor med svängda
fruntimmersklackar hittade vägen ditut. Låt vara att
det icke var de allra förnämsta af de färdiggjorda,
hvarken lacknäsor eller saffianskaft, hvarken med
sammetsinsats eller med klädesdamask. Detta kom
sig däraf att sommargästerna i Rönnebärga aldrig
hade öfvervikt på grund af öfverfylld portmonnä
eller späckad plånbok. De tillhörde utan undantag
den kategori af resande, som nöjer sig med att
beundra Grand Hotellens marmorväggar och
guldornament genom fönsterskifvorna och för hvilka
järnvägshotell och gästgifvaregård representera de
mäst högtsväfvande önskningarnes mål. De
studerade matsedeln från höger — där priserna äro
att finna —, de kalkylerade innan de beställde och
de tömde faten och slickade tallrikarna lika
grundligt som de betalade räkningen kontant.
I Rönnebärga var man imponerad, bara folk
ståtade i hatt och kängor i hvardagslag.
Tills det begaf sig att "hon" gjorde dem den äran.
Det var en stekande het sommardag. Ingen
vindfläkt rörde sig, icke ens vallmoblommorna
skälfde inne i rågen, då middagståget frustande
ringlade sig fram och ett ögonblick stannade för
att hämta andan midt i den surrande
myggsvärmen på den lilla järnvägsstationen.
Den i sin middagslur störde stationsinspektoren
fick brådtom att knäppa igen de öfre knapparna i
uniformsrocken, då han såg en kupédörr i första
klassvagnen öppnas. En smärt ung dam i ljus
sommarkostym och med en väldig, hvit slöja kring
hufvud och hatt trippade gratiöst ut, följd af en
stor, svart hund, hvilken med några ystra språng
och ett par ljtidliga skall firade den återvunna
friheten. Ur godsfinkan i ändan af tåget
transporterades en’ stor, elegant reskoffert. Tåget kröp
vidare, medan den ljusklädda unga damen i sina
rosettprydda och högklackade chevreauskor höll
sitt intåg i det lilla stationssamhället. Bakom henne
knogade den mångsidige stationskarlt n, stönande
under bördan af den väldiga kofferten. _____
Utanför stationen mötte hon några sommargäster,
hvilka betraktade henne med oförställd nyfikenhet.
Men hon tycktes icke vara allt för bésvärad at
den uppmärksamhet, man ägnade henne; långt ifrån
att påskynda sin gång, blef hon tvärtom stående
för att tä den närmaste omgifningen i betraktande.
Hvart man än vände sig, såg man rågfälten,
hugnande under sin gyllene börda, och midt ibland
alla fälten låg den lilla järnvägsstationenromgifven
af högstängliga solrosor" på alla sidor.
— Nej, hvad det är gult här! skrattade den unga
damen och pekade med sitt parasoll på rågfält och
solrosor. Hvarpå hon trippade vidare iör att
inhämta den tunghörde bäraren, som lugnt hade
fortsatt med sin omfångsrika börda. Endast den svarte
fyrfotingen hade stannat och med näsan i vädret
lyssnat till hennes iakttagelse. —
Samma kväll visste redan hela byn hvar den
främmande fröken bodde, hvad hon hette, att hon kom
från en eller annan otroligt stor världsstad långt, långt
borta ifrån och att hon var alldeles öbeskrifligt rik.
I den lågloftade matsalen på järnvägshotellet
diskuterade damerna hur många meter hennes
hatt-slöja var lång och bytte åsikter beträffande hennes
silkesstrumpor och de rosettprydda chevreauskorna.
Deras äkta män däremot sutto som vanligt vid
spelbordet; de läto sig icke störa i sina
hvardags-vanor af en extravagant mamsell från andra ändan
af jordklotet — de drogo sin spader och tömde
sin grogg idag som alla dagar. — —
Samtidigt härmed satt fröken Charlotte Delbanc
samman med sitt nya värdfolk framför dörren till
till brefbärare Langes, bak murgrönsrankor
undangömda lilla stuga. Småleende berätiade hon med
låg röst om sina långväga resor därute i den stora
världen; indiska pagoder och afrikanska urskogar,
Italiens riviera och Londons dimvärld gåfvo rum
för hennes upplefvanden. Då och då böjde hon
sig ner till den vid hennes fötter hvilande hunden
och sade: Var det inte så, Prins? Mins du ännu?
F. ö. vimlade det i hennes skildringar af grefvar
och vicomter — sin hund, den svartglänsande Prins,
hade hon fått af en marquis. —
Förutom af brefbäraren och hans arbetssamma
hustru, beboddes det Langeska huset af den smärta
och bleka dottern Maria, som nu var fästmö på
sjätte året, emedan fästmannen fortfarande väntade
på sin extra-lärare-befordran, samt af brodern, den
högreste och kraftige Vilhelm, som var den
flitigaste skrifvaren på landskansliet. Det var en
sällsynt idog och sparsam familj — en hvar sträfvade
så godt han kunde på att föröka sin lilla
sparpäh-ning. Det låg en stämning af glädtig
tillfredsställelse öiver dem alla, då de efter välförrättade
dagsverk samlades, sommartid i aftonsvalkan utanför
förstukvisten, under vinterkvällarna kring det runda
matsalsbordet under fotogenlampan.
Man hoppades att Maria nu snart skulle kunna
hålla bröllop och för att lägga ett grand till den
utstyrsel, som redan förefanns, hade man beslutat
sig för att hyra ut hvardagsrummet, som var lätt
att undvara sommartid.
På det viset hade det kommit sig att fröken
Charlotte Delbanc blifvit inlogerad hos brefbärare
Langes och att hon nu i den vackra sommarkvällen
satt samman med dess samtliga familjemedlemmar
och insög den fina resed-doften utanför husknuten.
Vid anblicken at den nya sommargästens smärta
och sirliga figur grufvade sig Maria redan för att
det snart komme att vara slut med hennes
fästmans trohet inför så mycken bedårande skönhet.
Brefbäraren satt däremot och njöt af att höra henne
berätta om främmande folk och länder, hvilkas
frimärken han väl kände till. Vilhelm satt som
fast-naglad och stirrade på hennes hvita händer med
de långa fingrarne och de kupiga, polerade
naglarna, medan modern för sig själf undrade öfver
hvad unga damer nu för tiden upplefde och hvad
allt de fingo vara med om.
Detta var den första kvällen. Men den främ-
Forts. å sid. 703.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
