Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 44, den 1 augusti 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’HVAR 8 DAG
Forts. fr. sid. 699.
mande fröken gjorde hastigt bekantskaper, med
hvilka hon tillbrakte sina aftnar, och så dröjde det
hela tre veckor, innan brefbärarfamiljen åter fick
den äran. I kväll var äfven fröken Marias fästman
närvarande och den ängslig vordna fästmön kände
hur hjärtat hoppade i bröstet på henne, då den
eleganta sommargästen närmade sig. Denna
arrangerade sin böljande hattslöja, strök med den
långsträckta handen smekande öfver ryggen på "Prins"
och suckade:
— Hvad man känner sig främmande och till
öfver-lopps i en sådan här ort! Inga ensamstående unga
människor — bara familjer och familjelif öfverallt.
Hennes värdfolk visste icke hvad de skulle svara
härpå, därför tego de förlägna.
Efter en stund suckade hon igen — en smula
djupare än förut.
— Så ung och vacker — och så tung till mods!
försökte sig Marias fästman på att vara galant.
Maria hajade till, men den främmande fröken
smålog blott ljuft och suckade för tredje gången.
— Hvad fattas, snälla fröken? frågade
brefbärar-trun deltagande.
Den tillfrågade lutade sig tillbaka på stolen och
sträckte de korslagda fötterna rätt ut.
— Hvad som fattas? — Jo, en hundralapp?
svarade hon nonchalant.
— En hundralapp? Hvar har fröken blifvit af
med den? frågade fru Lange bestört.
Fröken måste skratta.
— Ack nej, snälla fru Lange, inte har |ag blifvit
af med den — fast den fattas mig.
Fru Lange drog en lättnadens suck.
— Jag väntar på ett rek, skall jag säga, fortsatte
fröken Delbanc förklarande. Men låt oss inte tala
mer om den saken.
Hon berättade åter intressant och underhållande
om sina resor och upplefvanden och tycktes hastigt
ha kommit öfver den lilla misstämningen. — —
Från nu satt hon åter kväll efter kväll samman
med sitt värdfolk utanför brefbärarhuset. Hon var
på godt humör igen, tycktes det; endast då och då
erinrade en plötslig suck om den forna
sorgsenheten. Det väntade reket hade tyvärr ännu icke
kommit, så gärna den gamle brefbäraren i så fall hade
skyndat sig att bära ut det. Det var ju lätt att
tänka sig, hur förtretligt det måtte vara för en
sådan fin och förnäm ung dam att vara i förlägenhet.
— Om jag ba;a visste en människa, som kunde
stå mig till tjänst med en stackars hundralapp!
Jag skulle med nöje betala den tillbaka med ränta
och räntors ränta, sade fröken en afton som
afslutning på underhållningen. Hon satt kvar en liten
stund och stirrade tankfull upp i den ljusa
sommarhimlen. därpå sade hon vänligt godnatt och
försvann med lätta steg in i huset.
Den hederliga brefbärarfamiljen satt där tyst, en
hvar upptagen af sina egna tankar.
— Det är en dum historia, det här! bröt
brefbäraren slutligen tystnaden, tog af sig mössan och
kliade sig eftertänksamt i håret. Å ena sidan kunde
man ha lust att hjälpa henne, men å andra sidan
drar man sig — —
— Det var ett sant ord, inföll hustrun. Men det
är nog bäst att man låter bli i alla fall. Det är så
mycket ondt till här i världen — där vet man
hvarken ut eller in.
— Nej, nej, nej! Fröken vet inte hvad ondska
är! konstaterade Vilhelm med ett tonfall som om
han deklamerade Tegnér.
— Nej, det tror jag inte häller, ~ade Marias
fästman stillsamt, men med öfvertygelse.
— Det vill jag långt ifrån ha sagdt, färsvarade
sig modern. Men å andra sidan får jag då säga att
jag ännu inte har fått ett öre i hyra. Jag hade
tänkt att sätta upp en ny linneväf åt Maria och för
det ändamålet hade jag just räknat med hyran. Nå,
det är ju icke mer brådtom än jag kan vänta —
men att lägga ut en hel hundralapp till på köpet,
nej, det kan ingen mänska ta på sitt samvete.
— Nej, det kan ingen mänska ta på sitt samvete,
upprepade äkta mannen bekräftande.
— Det är ju inte häller småsummor det rör sig
om, sade Maria. — —
Efter den kvällen vek den lugna och glädtiga
stämningen från den fridfulla familjekretsen och
gaf rum åt en pinande, enerverande oro. De gingo
alla och väntade på frökens rek.
En vacker dag kom det också ett bref. Det var
gömdt i ett lilafärgadt litet kuvert och doftade starkt
af parfym. Ett rek var det visserligan inte, men
fröken smålog icke desto mindre belåtet, då hon läste
det. och sade med ett hjärtligt tonfall i rösten:
— Ja, kära vänner, i morgon kommer ändtligen
det dumma brefvet, som jag har gått och väntat
på så länge. Men därmed är det också slut med
den sköna vistelsen här för denna gången — i
öf-vermoreon måste jag lämna er.
Det lät som om hon sväljde en snyftning.
— Men nu skall jag också vara riktigt förnuftig och
sparsam, fortfor hon. Om jag skickar iväg
kofferten som fraktgods idag, så sparar jag en hel massa
i frakt och har den lika fort ändå, när jag
kommer fram.
Hon smålog skälmskt, medan Wilhelm med
sorgsen uppsyn hjälpte att bära ut kofferten på
handkärran, på hvilken stationskarlen forslade den till
tåget igen, samma väg som han för en månad
sedan hade transporterat den i omvänd riktning från
stationen till bretbärarens.
Den unga damen kände sig trött af att packa
och beslöt att ta sig en en liten aftonpromenad.
I morgon, den sista kvällen, kunden hon ju ändå
icke gå ut; den kvällen ville hon vara samman
med sitt snälla värdfolk — sade hon.
Månen sken öfver ängar och fält och öfver
byvägen, vid hvilken brefbärarefamiljen satt utanför
stugan och väntade på fröken Charlotte.
— Hon blir länge borta, suckade Vilhelm.
— Hon har väl tittat in på Järnvägshotellet en
stund, menade modren.
Månen steg allt högre, utan alt fröken Charlotte
hördes af.
— Hon tar sig väl en ordentlig
månskenspromenad, sade läraren. Låt oss göra detsamma!
föreslog han Maria och vek strax därpå med sin fästmö
af på en gångstig mellan rågfälten.
Då de efter en halftimmas tid återvände, kom
Vilhelm just störtande från motsatta hållet, med
andan i halsen.
— Hon har rest! stönade han och sjönk ner på
en stol.
— Rest? ropade läraren och förde jämrande
bägge händerna genom håret. Maria började gråta
alldeles häjdlöst och kunde icke få ett enda ord
öfver läpparna.
Brefbäraren och hans hustru sutto alldeles tysta
och stirrade framför sig.
— Gråt inte, Maria! sade fästmannen efter en
stund. Du har ju ingenting att gråta för.
— Ack, du vet inte, du! snyftade Maria. Jag
har ju lånat henne den där hundralappen —
— Du också?! skrek fästmannen. Jag är ju så
olycklig, därför att jag har gjort det.
- 703 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
