Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 47, den 22 augusti 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’HVAR 8 DAG
hade de en ljus och glad barndom att minnas.
Hon tröttnade "aldrig på att tala om det lilla gröna
huset uppe i Skinnareviken med sin stora,
gammaldags trädgård. Lusthuset hade stått i fonden
och på ömse sidor om det växte hvita syrener till
frodiga bersåer Det var detta barndomsminne,
som fostrat och närde hennes lidelsefulla kärlek
för hvita syrener. Hon älskade alla blommor med
en fin strängad och vek naturs hela sjukliga ömhet,
men mest af allt hvita syrener.
Föräldrarna dogo tidigt, det lilla huset var
fallfärdigt och refs. Hennes morbror rådde om
tomten, och för Gerd blef den svedjeland.
Krister var en "tvättäkta rännstensunge"
förklarade han själf; det enda mor hans icke kunde
hålla rent. Fadren hade varit vid operan, men mist
rösten vid en förkylning. Han var hemmets poesi,
modern dess prosa. Och Krister ett bindestreck.
Döden gaf sitt säkra hugg både åt prosan och
poesien. Bindestrecket skulle se till att istället bli
ett själfständigt skiljetecken, men rännstenens
härligheter voro icke så lätt glömda. Han seglade
alltjämt sina skepp i kvaf på drömmarnas mer eller
mindre grumliga floder. Konstnären satt fången
inom honom och det är klart, att den aldrig blir
arbetsduglig, som har sitt verkliga jag i fängelse.
Nu hade emellertid kärleken lagt sin rosenröda,
helande bindel öfver alla sår, och där de gå arm i
arm de två, som skola äta fästmiddag på en
automat, skiner solen in till två andra solar: deras hjärtan.
Anledningen till, att inte hon står på biblioteket
och delar ut "det nyaste" åt litterärt intresserade
damer, är inte så glad som man skulle kunna tro, när
man ser hennes strålande lilla ansikte, blekt och
magert och märkt af pröfningar, men outsägligt lyckligt.
Hon har om igen varit hos doktorn för att få
något stärkande. Hon tror, att det inte är något
annat än "den otäcka blodbristen", men doktorn
hade varit allvarlig, ordinerat landtluft, kraftig föda,
hvila och stillhet. När hon på sitt blvga sätt sagt,
att hon inte kunde få något af allt detta, blef
läkareblicken kallt och trött kritisk. Världen hade
tusenden sådana som denna lilla i förtid
nedvissnade kvinna. En bråkdel af dem undgick att mäjas
bort; de lefde sitt halflif in i ålderdomen, andra,
de själsligt ömtåligaste, kunde inte hållas kvar på
arbetsallmänningen. Han skref ut medikamenter,
som stimulerade och ej voro dyrare än att hon
kunde köpa dem.
Så tog han kort, men vänligt adjö och sade
något om, att hon skulle njuta af den härliga luften
i dag. Det slog nog snart om.
Krister trycker oupphörligt smeksamt hennes
arm, och de ha tusen saker att prata om — en
smula febrilt blir hans tonfall ibland, det är den
hungriga fången inom sig han inte kan glömma.
Men hur det är, blir den stackaren till och med
tankeförsummad, när Gerds mörka, ömma ögon
kyssas med blicken, och när hennes mjuka röst
sjunger om våren.
Vid hvart enda blomsterhandelsfönster stanna de.
Så här års är det hvita syrener i dem alla, och Gerd
ler tjusad mot de tunga, fylliga klasarnas rikedom.
— Tänk du, Krister, att äga ett sådant där träd,
kalla 5!et sitt!
— De lefva på eterångor, de stackarna, det är
ett skenlif, Gerd.
— Men jag tror, att om iag finge syrener i min
vård, skulle jag älska dem friska och starka. De
äro ju mina äldsta, käraste vänner, och jag längtar
efter dem som jag förstår, att somliga kvinnor
de starka och friska — längta efter ett barn.
— Vi kunde ju fråga hvad ett syrenträd kostar.
— Är du tokig, Krister, vi ha nätt och jämt till middag.
Hon skrattar nervöst och öfvertrött. Bara hon
tänker på mat, kväljer det henne, men Krister har
en sund och god aptit. Han behöfver minsann
också äta, så som han är i farten jämt för att
försöka komma åt någon lämplig sysselsättning. Han
är nästan bortglömd af musici, ty han viggar aldrig,
skrifver inga afundsssvarta insändare, går ur vägen,
har inga hvassa armbågar och ingen irriterande
egenkärlek. Han är en hederlig fattiglapp, så det
är rakt ingen anledning att komma ihåg honom.
Emellertid kommer det verkligen i paret Winges
väg en elegant riggad herre, musikrecensent och
diverse annat, däribland stämningsmänniska, och
när han ser de något luggslitna två, födes en sonett
i hans hjärna och i hans hjärta en medlidsam
förståelse af fågelfri lycka.
Krister och han ha varit kamrater på Musikaliska
Akademien. Han har gästat deras vindsrum med
den hyrda taffeln, och det enda fönstret fullt af
billiga krukväxter. Han skall själf äta en bättre
middag och föreslår dem att bli hans gäster.
— Vi ta enskildt rum och spela à quatre mains
efteråt. Jag känner ett lokus, där knytnäfskampen på
pianot ännu inte dödat dess individualitet. Dit gå vi.
Krister är absolut själflysande, och han talar
oafbrutet musik; orden flöda öfver hans läppar i
högstämd frihetsyrsel.
Vännen mecenaten lyssnar, det är verkligen
något i detta, något nytt och originellt. De två gå
fort, och Krister är floden, som drager det
skröpliga flarnet, Gerd, med. De ge sig visst icke tid
att stanna och se på blommor nu. Gerds blick
snuddar som en smekning längs de lockande
fönstren. Å, hvad Kristers vän kunde göra henne
gränslöst glad, men det anade han icke.
Tänk, om Krister — sedan, när stämningen blefve
ännu hjärtligare, komme sig för att framställa —
så där på skämt, att hon tyckte så förfärligt mycket
om blommor.
— Ser man på, skulle han med den guldbågade
pincenezen kanske säga och le godmodigt, hvilka
äro favoritblommorna då?
Svaret jublar kväfvande lyckligt inom henne.
Det bultar med ett sjukt hjärtas ångestfröjd. Hon
känner det som om det fyllde hela hennes varelse.
Middagen blir god och "glad med vin och många
rätter. Värden utbringar diverse väl funna och af
stundens helgd burna skålar. Krister svarar
ani-meradt, och Gerd försöker dölja, att hon är
dödstrött af allt detta ovana, af luit och mat och
sorlande, starka röster.
Ty de två ha tusen osagda ord af vind och hö a
vågor. Allt som det ädla vinet sjunker djupare i
flaskan, stiger vänskapens fågel Fenix högre på
haltförgätna hågkomsters askhög. De ha haft så
många gemensamma intressen. — Minns du?
Skål! — Om jag minns! Skål!
Under ett par långa musiktimmar dåsar Gerd i
soffan, så får hon gentilt åka hem i bil. Krister
följer henne upp för alla trapporna, kysser henne
glödande och rusar ned till vännen, som väntar i bilen.
Hvad Gerd unnar honom denna frist från allt
söckengrått! Hon kryper till sängs, men kan inte
sofva. Det värker så underligt inom henne, som
om hon obarmhärtigt högges sönder, och hon
skälfver i brännande feber.
Dagen därpå är hon uppe igen och står som
vanligt i lånbiblioteket, där det läspas, skorras eller
rentalas kritik öfver böcker af damer, som antingen
blifvit chockerade öfver en författares
sanningskärlek eller också inte fått den angenäma kittlirg
i nerverna de hoppats på. Som ett intermezzo
ljuder ett och annat entusiastiskt: — Den är
gudomlig! — Men strax därpå är missnöjet.framme
- 750 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
