Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 52, den 26 september 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l[f!’-T fotografier.
en naturlig fästning: 1. btt af tyska trupper besatt kalkstensbrott i främsta
linien. Observera fältvakten längst nere. — 2. Ingången till fästningen, vid sidan om
hålet i jorden. I bakgrunden synes fälten genom hvilka båda de fientliga parternas skyttegraf-
var löpa.
Han hade ögon så klara som källevatten och hår likt en himmelens ängel. En
rar karl var han. Qif den största och hvitaste kakan — sa han till biskopinnan
när någon stackare kom och bad. Och stora blanka kopparslantar sökte han
upp ur päi.gapongen sin och gaf mig dà jag sprang och öppnade grindarna tör
hcnom. — Kom närmare, mitt barn, sa’n då och släppte sexskillingen så nära
åket han kunde för att jag, som var ung och dum skulle vara tvungen fram så
att han fick se mig i ögonen. Passa sen på när jag far Ijllbaka så får du mer,
sa’n och vinka åt mig med sin smala hvita hand när han for. Och eken här,
den höll han af och var rädd om. Hvar gång han for förbi’n så lyfte han på
hatten för’n. — Hvarför gör vördi biskopen så? — frågade far min som bru
kade skjutsa’n och hade liksom lite rätt att få säja hvad han ville åt’n.
— Joho, min vän — svarade biskopen och såg så godt på det gam a
vägamärket — de gamle bör man ära. Och därför har ingen velat hugga ner trädet,
och Tegnérseken fick den heta och heter så än den dag som är.
Text till bild å sid. 8ld.
ETT TEGNÉRSMINNE .
Upptecknadt af Elin Strömbom.
Ur stenmuren, som gammal och raserad löper längs landsvägen
mellan Vexiö och det forna Tüvan, biskop Tegnérs hem — innan bostället
Östrabo restaurerats — och där numera det Bondeska slottet Teleborg
tronar, reser sig en uråldrig ek.
Stormen har farit illa fram med dess grenar och blixten plöjt breda
fåror i dess stam, men änuu står den med högburen hjässa, ett
storvulet minne från sekler som gått. ......
Kunde det gamla trädet tala, förvisso skulle det ha mycket att
förtälja. Den har i sin ungdom sett Dacke’n med sina hopar af uppviglade
bönder och knapadel draga förbi. Minst-sex gånger under sin lifstid
har den sett himlen blossa i rödt från eldsvådor, som i spillror grusat
den lilla staden Vexiö, en leksak för danska ströfkårer där den låg helt
frestande i deras väg.–—
Men eken har ljufva minnen ock. Gumman, som jag mötte en gång
just där dess skugga faller öfver vägen gaf mig en aning därom.
Hon var uråldrig, som inte så sällan händer att de bli härnere, sålde
hallon som hon plockat i rösena och gaf för inte minnena af hvad hon
sett och hört då ungdomens sol förgyllde hennes knogiga lif.
— Biskop Tegnér, han som dikta ihop om Fritiof och Ingeborg, visst
såg jag honom — säger hon och rullar försiktigt och noga in slanten
för bären i sin rutina näsduk, "och jag minns hur han sag ut också:
senaste bilder fran västfronten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
