Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 52, den 26 september 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
och knappt chauffören häller — och vi sköto tvärs
genom folkmassan.
— Min hatt, sade han och tog åt sitt hufvud.
Med en gest illustrerade jag dess öde.
Med ens betraktade han mig nyfiket.
— Ni har räddat mig? sade han.
Jag nickade.
Han såg forskande på mig, på mina kläder, på
mina skor och på guldet i mina tänder.
— Amerikanare, sade han och underströk sin
förmodan med att peka på den lilla dubbelrosetten
i mitt knapphål.
Den bestod af en amerikansk och en tysk flagga
förenade (det var då!) — och jag bar den för att
ej bli tagen för en hatad engelsman.
— Nej svarade jag — Svensk-amerikanare.
— Ah! — Svensk — och hans ögon lyste.
Därefter var han tyst under hela färden.
Vi kommo långt bort från båglamporna och
strål-kastarne, genom flocken af människor som stafvade
genom telegrambyråarnas krigskungörelser, vi
skuro tvärs genom tåg af marscherande soldater och
"Die Wacht am Rhein" brusade kring våra öron.
Men det blef allt folktommare omkring oss, de
strålande kafépalatsen och de böljande gatorna
blefvo fattiga borgarhus och medeltidsstilla gränder.
Oeh så voro vi framme.
Overkligt, som en scenförändring på teatern,
föreföll den miljö mig, i hvilken vi stego af.
En halfmörk gränd med spetsgaflar och i fonden en
gammal bro öfver ett mellankoliskt rinnande vatten.
Det fattades blott en stor och gul måne i idyllen.
Någonstans klapprade steg — annars allt tvst.
Jag ville efter kort adjö vända tillbaka i bilen,
men min värd tog mig raskt vid handen:
— Nej — sade han — jag skall tacka er.
Och han ledde mig upp för en stentrappa hvars
fortsättning var en vindeltrappa, sådan som den
brukar beskrifvas i detektivromaner. Och i
mörkret letade han ut vägen som en katt.
I någon etage öppnades en dörr — en sval, frisk
vindfläkt böljade ur en stor, ljus fyrkant rakt fram,
och jag stod ensam i mörkret.
Men det dröjde högst en minut.
Dà skedde ett plötsligt trolleri.
Det blixtrade i tre glober öfver mitt hufvud, och ett
flödande ljus strömmade öfver mig. Elektriskt ljus!
Min värd bad mig sitta, den ljusa fyrkanten som
var ett fönster i ateliéform doldes med ett ryck
af en bred, gul gardin.
Jag hade satt mig i en af de bekväma korgstolar
som dominerade det tarfliga möblemanget —
af-vaktande.
Ty nu förstod jag att jag råkat in i ett äfventyr.
Min värd, hvars lilla, böjda gestalt tog sig lustig
ut i detta intensiva ljus, stod framför mig med en
begrundande och underlig djup blick. Förbandet,
som började färgas svagt rödt från såret i pannan,
låg som en turban kring hans hjässa.
Fem eller kanske tio långa minuter stod han på
det sättet orörlig och betraktade mig.
Men när han märkte min otålighet satte han sig
ned midt emot mig och sträckte ut sin hand.
— Tack, sade han — ni räddade mig från att
dö — oförberedd. Och han upprepade det sista
ordet. — Oförberedd.
— Så kort är alltså steget ut i afgrunden,
fortsatte han — jag har ej tänkt därpå. Jag är en
gammal man och jag borde vetat det. Men en
gång var jag ung — liksom ni — min kropp var
rak och mina ögon klara. Jag såg med en örns
blick in i solen. Jag var konstnär — och allt hvad
jag såg tog hos mig solens gestalt. I min dröm
strålade träden skönare än blommor och blom-
morna skönare än ädelstenar. På min palett lågo
färgerna friska som runna ur ljusets degel och
jag-kunde, om iag varit gud, ha målat rägnbågen i
skyn. Men när jag visade människorna min makt
svuro de på att jag var galen. Och mitt namn blef
namnet på hvarje galen man. Så föraktad var jag
att mitt namn blef ett öknamn i hvars och ens
mun. Då förlorade min kropp sin raka linje och
blef krokig — och iag målade dörrar och fönster
i chokoladbrunt, i lingongrått och smutsgult — så
som jag fick betaldt därför. Men i mitt öga, som
var dunkelt af solens ljus, förändrades intet.
I min hemliga kammare, bakom de fördragna
gardinerna och de stängda dörrarna, lade jag solens
färger på paletten och målade rägnbågen i skyn.
Och ingen visste därom. Det gick många år och
iag hopade hemliga skatter — mitt namn försvann
ur galningarnas mun och blef aktadt. Ingen kunde
måla dörrar och fönster så som jag. Och
slutligen blef jag gammal och ensam. Och jag tänkte
likväl aldrig på döden — så starkt lefde lifvet inon.
de fyra väggarna till mina dolda rum.
Förbluffad stirrade jag på honom — hans
konstiga tal gjorde mig viss på att han var en gammal
dåre, som ensamheten gjort komplett högfärdsgalen.
Han gissade mina tankar och log.
— Ljuset har hjälpt mig, sade han, och pekade
på de elektriska globerna.
— Ni är en främling — och ni har räddat mitt
lif. Blott en handsbredd skilde mig från afgrunden
— jag skulle störtat dit, okänd som iag lefvat. Det
gamla huset skulle ha rifvits, sprängts itu kanske
at franska granater — och mina skatter skulle ha
förvandlats i grått stoft. Han reste sig långsamt, nästan
tvekande, och såg åter forskande in i mina ögon.
— Ni är svensk — ni tillhör en ädel och stolt
nation, jag litar på er.
Och han vinkade med handen och bad mig följa sig.
Jag reste mig och vi gingo öfver rummets
plankor som knarrade.
Han sköt en dörr åt sidan och ett stort, svart
gapande mörker väntade mig.
Jag ryggade två steg tillbaka.
Men "i samma ögonblick blixtrade icke tre, utan
tjugo elektriska glober i det svarta mörkret och
iag såg in i en sagovärld.
Det föreföll mig så.
Väldiga, fyrkantiga väggar voro list vid list
beklädda med’målningar till hvilka jag ännu ej sett
maken.
De strålade, sprutade, böljade och lefde som
bilderna i ett kalejdoskop.
Rödt, blått, gult, orange, brunt, hvitt och violett
strömmade öfver dukarnas ytor.
Mållös stod jag stilla och drack dessa färger och
linjer med mina ögon.
Af glansen däraf hade jag sett i de modärna
gal-leriena — men framför mig låg själfva källan
sprudlande af ursprunglighetens kraft och lif. Och i
samma ögonbiick jag stod i begrepp att tala
släcktes ljuset — allt var åter svart mörker.
Med en älskares svartsjuka blick mötte min värd
mina ögon.
— Detta är iag sade han sådan iag ärfves af
mänskligheten.
Och när ni nu vet detta kan iag tacka er.
Han räckte mig åter sin hand.
Med den andra sköt han till dörren.
Därpå såg han allvarligt på mig.
— Är ni nog stark till att kunna det? frågade han.
— Till hvad, svarade iag.
— Till att taga detta arf på era unga axlar.
Jag böjde på hufvudet.
— Mästare sade iag, iag vill försöka.
831 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
