Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, den 3 oktober 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR HAMMARSKJÖLD
TILL PORTRÄTTET A FÖREGÅENDE SIDA.
När H. 8. D. med detta nummer åter ingår i en
ny årgång, har raden i dess
helsides-porträttgalleri ansetts böra inledas med bilden af den man,
som nu under fjorton månaders mera faruppfylld
tid än någonsin burit det närmaste ansvaret för
det svenska statsskeppets färd genom
bränningarne.
Då Hjalmar Hammarskjöld den 18 februari i
fjol i den dubbla egenskapen af statsminister och
chef för landtförsvarsdepartementet första gången
efter sin utnämning gjorde sitt inträde i Andra
kammaren, var det under långt ifrån
förhoppningsfulla förhållanden. Det socialdemokratiska partiets
chef mottog honom med förklaringen, att det som
här genast bort sägas vore det, att denna regering
trots sitt löfte att upplösa riksdagen och vädja till
valmännen "i allt fall här ifrån riksdagen måste
mötas med det diupaste misstroende". Det
liberala partiets ledare, prof. Edén, uttalade sin
förhoppning att försvarsfrågan skulle komma till en
lösning, men "måste med djupt beklagande säga
ifrån att jag icke kan se, att den nytillkomna
regeringen har någon utsikt att bidraga till lösningen".
På särskild uppfordran förklarade visserligen
högerns ledare, amiral Lindman, "att efter den
förklaring, som afgifvits från statsrådsbänken af hans
excellens herr statsministern, ingen kan hysa
något tvifvel om, huru högerpartiets ställning
kommer att bli till den nya ministären". Men äfven
på det hållet fruktade" man tydligen att göra sig
alltför solidarisk med densamma, och med en viss
rätt kunde hr Branting ironiskt yttra, att "den
enda, men så mycket mera oförbehållsamma röst,
som höjts för regeringen kom från partiet
Zetterstrand och alla dem, i hvilkas namn den ärade
talaren för ordet", d. v. s. hr Nydal.
Sex månader senare var allt förändradt. Hvad
den bittra valstriden, mängden af agitationstal och
förtalsfloden icke förmått, det uträttade den
världsbrand, hvartill den nittonårige gymnasistens kula
i Sarajevo varit den tändande gnistan. Det vardt
svensk enighet. Den 8 augusti fick exc.
Hammarskiöld från det särskilda försvarsutskottets
ordförande, hr Karl Staaff, mottaga det hugnesamma
meddelandet, att majoritet för regeringens förslag
beträffande infanteriets öfningstid genom
medverkan från Liberala samlingspartiets ledamöter inom
såväl särskilda utskottet som kammaren med
säkerhet vore att påräkna, och det bref, hvari
meddelandet gjordes, afslöts af den liberale partichefen
med "att betyga mina egna och mina
partikamraters uppriktiga sympatier för regeringens hållning
och hittills vidtagna åtgärder under den nu
uppkomna äfven för Sverige diupt allvarliga
världskrisen". Ungefär vid samma tidpunkt fingo han
och hans regering upplefva den angenäma
öfverraskningen att från dèt socialdemokratiska partiets
chef i ett stort folkmötes namn få mottaga en
tacksam anslutning till den neutralitetspolitik
regeringen gjort till sin. Och då den ansvarskännande
delen af högern, d. v. s. i hvarje fall hela dess
riksdagsgrupp, likaledes stod samlad omkring
ministären, hade det märkliga inträffat, att den regering,
som i februari mottagits med allmänt misstroende
till den förmåga att kunna något uträtta, nu i
stället såg sig omgifven af ett lika allmänt förtroende.
Sedan den tiden har ytterligare öfver ett år
förflutit. Men någon förändring i den uppfattningen,
att ministären Hammarskiöld för närvarande och
så länge kriget varar är den enda tänkbara utan
koalitionskaraktär, som är situationen vuxen, har
icke inträdt och är ej häller att förvänta. Och den
förklaring exc. Hammarskjöld den 17 sistl. juli till
en deputation afgaf rörande vår utrikespolitik var
tör visso ett uttryck för hela det ansvarskännande
svenska folkets uppfattning. Man erinrar sig orden:
-I öfverensstämmelse med de afgifna
neutrali-tetsförklaringarne och med konungens vid skilda
tillfällen gjorda oförtydbara uttalande är det vår
varma önskan att bevara freden och vår plikt att
af alla krafter verka härför. Men vi räkna också
med eventualiteter, då för Sveriges skull fredens
bevarande trots alla bemödanden icke längre är
möjligt. Hvilka dessa eventualiteter under
nuvarande världskris äro, skulle ur flera synpunkter
vara olämpligt att nu söka angifva. Visst är, att
förutom det yttersta fallet, en fientlig invasion i
vårt land, det finnes äfven andra, hvilka måste
tagas i betraktande såsom därmed i förevarande
afseende jämförliga".
Och det samma gäller om slutorden:
"Nu är icke tiden att kämpa för ytterligt gående
lärosatser eller älsklingsidéer, nu är icke tiden för
bitterhet och inbördes anklagelser. Nu gäller det
att hålla samman för att bevara vårt arf i alla
afseenden oförminskadt och oförkränkt åt våra
efterkommande."
Häri instämmer förvisso hvarje god svensk.
* *
En underlig och underbar lefnadsbana, exc.
Hammarskjölds. Med en läggning så teoretisk och
akademisk, att man skulle tro honom
predestinerad att sluta sina dagar på den professorsstol han
redan vid unga år kallades att intaga, har han
pröf-vats och befunnits god i mer mångskiftande
praktiska värf än de flesta. Tre gånger har han varit
ledamot af konungens råd, alla tre gångerna som
chef för olika departement: justitiedepartementet
1901—02, ecklesiastikdepartementet 1905,
landtförsvarsdepartementet 1914. Sina största lagrar har
han icke skördat vare sig som professor eller
departementschef, utan som diplomat — vid
Karlstadsförhandlingarna 1905 och vid andra
fredskonferensen i Haag 1907. Lägg härtill, att han varit
president i Göta hofrätt, svenskt sändebud i
Köpenhamn och landshöfding i Upsala och att på hvilken
post han ställts han fyllt den väl, och man måste
medgifva, att det icke är en lefnadsbana af det
vanliga slaget. Dömd omöjlig som praktisk
politiker vid sin debut med försöket att lösa
rösträttsfrågan 1902, blir han icke blott två gånger ånyo
minister, utan den sista äfven regeringsbildare
under den kinkigaste inrikespolitiska situation, som
värt land hittills haft.att uppvisa, och hvad mera
är han lyckas i uppgiften, som ingen tilltrott vare
sig honom eller någon annan förmågan att lösa.
Man kan ju förklara det med tidsomständigheterna,
slumpen, det oberäkneliga. Man kan säga, att han
är Ödets man eller Försynens efter tycke och
smak och religiös öfvertygelse. Men säkert är,
att han är en ovanlig man. Och ingen bör
förvåna sig om i dessa underliga tider frågande
blickar riktas just på honom, om det äfven måhända
skall bli honom beskärdt att som fredsmäklare gifva
Sverige ett namn med på det stora
världsuppgö-relsedokument, som en gång skall återställa freden.
- 2 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
