Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, den 10 oktober 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CRIMEN LÆSÆ — —.
FÖR HVAR 8 DAG AF HJALMAR BERGMAN.
byn Grand Brin, som visst ligger
någonstans i Frankrike, lefde och
lefver väl ännu, ifall han inte dött,
en viss Bavardot, skollärare till
yrket och en riktigt präktig karl,
om man inte vill tro dem, som
kallade honom skälm. Hans hår var
eldrödt, hvilket därpå trakten anses
tyda på en stridig och förarglig karaktär. Vidare
hade han uppnäsa och klumpfot. Madame
Bavardot var egentligen inte vackrare hon, och barnen
blefvo därefter. Så mycken fulhet förenad inom
en familj, väckte ett visst uppseende i Grand Brin,
där infödingarna utmärka sig för regelbunden
skönhet. Dessutom var han i trots af sitt namn
mycket tystlåten, en egenskap som hvarje sann Grand
Brinsbo finner synnerligen misstänkt. Den
stackars Bavardot hade alltså alla förutsättningar att
blifva en utstött och en särling, misstrodd och
föraktad af sina medborgare.
Man tycker, att mr Bavardot borde ha varit mer
än nöjd med det pinsamma uppseende, som hans
peruk, hans näsa, hans klumpfot och hans
tystlåtenhet väckte. Men så var ingalunda förhållandet.
Bavardot försummade intet tillfälle att stöta sina
medborgare för hufvudet. Han var förfärligt
egenkär, och hans egenkärlek var af besynnerligt slag.
Han var en riktig Herostrat. Ingenting fröjdade
honom så, som när godt folk pekade finger och
mer än halfhögt hviskade: Se där går den
otäckingen Bavardot! Då var han i sitt esse.
När därför Grand Brinsborna börjat vänja sig vid
hans yttre, ansåg han tiden vara inne att på annat
sätt väcka deras uppmärksamhet. Hans första
åtgärd var att smäda religionen. I Grand Brin är
det ganska vanligt, att man smädar religionen,
man smädar öfverhufvudtaget allting. Desto
tydligare vittnar det om Bavardots begåfning, att hans
smädelser lyckades väcka en storm af ovilja.
Fromma mödrar togo sina barn ur skolan, fromma
fäder spottade på ett utmanande sätt efter
Bavardot, fromma gossar och kanske äfven sådana, som
inte voro så fromma, spände efter mörkrets
inbrott rep öfver mr Bavardots väg och bragte
härigenom hans stackars näsa att antaga ännu
underligare form. Ja, det gick så långt, att herr
kyrkoherden begärde Bavardots hufvud på ett fat eller
— modernare uttryckt — hans afsättning.
Kyrkoherden i Grand Brin är en inflytelserik person,
han spelar hvarje afton bezique med mairen och
biktar dessutom mairens hustru. Det såg alltså
hotande ut för stackars Bavardot, han skulle mista
sin plats, och de rödhåriga små Bavardotbarnen
skulle säkerligen förgäfves tigga sitt bröd på gatan.
Men hela den väldiga klerikala stormen bröts
obevekligt mot mairens, mr Grossames orubbliga
pliktkänsla. Han sade:
— Mina vänner, ni glömma, att den moderna
staten styres af Rättvisan och Förnuftet. Nu vill
jag inte påstå, att Bavardot har rätt och ännu
mindre att han är förnuftig. Men Rättvisan fordrar,
att man respekterar alla åsikter, äfven de
oförnuftigaste. Och jag kommer därför att hålla lagens
arm skyddande öfver den otäckingen Bavardot.
Härmed måste herr kyrkoherden och de fromma
låta sig nöja och så småningom lade sig stormen.
Madame Bavardot blef visserligen då och då
förolämpad af grannfruarna, och de rödhåriga små blödde
näsblod oftare än hvad naturligt och nyttigt är i
den åldern. Men mr Bavardot själf sjönk snart
tillbaka i en obemärkthet, som kändes förödmju-
kande. Och under flera år grubblade han förgäfves
öfver något medel att förbättra sin sorgliga ställning.
Äntligen fann han detta medel. Radikala
Klubben i Grand Brin håller hvarje år ett möte nere
vid ån, just där gummorna i hvardagslag brukar
klappa kläder. Platsen är särdeles behaglig på grund
af sin frodiga grönska, sina lummiga träd och sitt
klapphus, som ger ett präktigt skydd för de i dessa
trakter ofta förekommande åskrägnen. Om Europas
monarker och ledande statsmän velat bekväma sig
till att någon gång besöka klapphuset i Grand Brin,
skulle denna världsdel vara lyckligare, än hvad nu
tyvärr är fallet. Man ska bara inte tro, att Grand
Brins radikaler äro några ättlingar af Marat och
Robespierre. Långt däriirån! Det är hyggligt och
sansadt folk, som har råd att äta hvitt bröd och att
skölja ned det med en mild drufva. Sanningen att
säga konsumeras mer bröd och vin än idéer vid
dessa årsmöten. Och det vildaste beslut, som
fattats inom klapphusets väggar, gick ut på, att alla
människor borde kalla hvarandra du rätt och slätt.
För vinnande af tid och utbredande af allmänt
broderskap. Det vildaste ja — intill den
betydelsefulla dag, då maitre Bavardot begärde ordet.
Bavardot hade infunnit sig med hustru och barn,
som seden var, men utan matsäckskorg och väckte
redan härigenom ett visst uppseende. Ack, han
släpade inte med sig en matsäckskorg, han släpade
med sir ett helt lass de djärfvaste idéer, ett
fräsande tankefyrverkeri, som skulle alldeles
förbluffa Grand Brins radikaler. Herrarna hade redan
slutat diskutera, damerna hade redan dukat fram
bröd och vin, barnen hade redan börjat dansa på
ängen, då denna lömska människa begärde ordet.
Hans tal togs icke till protokollet, hvilket ur
sanningens men ej ur moralens synpunkt bör
beklagas. Det var ett tal, späckadt af den renaste
kommunism och så radikalt att Grand Brins klapphus
skakades i sina grundvalar. Han påbjöd fullständig
egendomsgemenskap och .pekande med sina långa
fingrar på de hvita, läckra bröden och de röda
vinflaskorna ropade han:
— Detta är hvarken ditt eller mitt, det är vårt.
Vi äro alla bröder och systrar.
Fräckheten i detta förslag framstod desto
tydligare, när man betänkte, att madame Bavardot
icke medfört så mycket som ett saltkorn till festen.
Och bröder och systrar? Javisst, Radikala
Klubbens medlemmar voro förvisso bröder och systrar.
Men bror och syster med en rödhårig skollärare,
som smädat religionen och haltade och som på
tre år inte erlagt medlemsafgiften? Nej aldrig!
Kör ut honom! Doppa honom i ån! Häng honom
att torka i apeln!
Det är antagligt, att Bavardot midt i detta tumult
erfor en berusande lyckokänsla. Hur skulle man
efter detta kunna gå förbi honom på gatan utan
att peka finger? Nu var hans rykte så grundfast
muradt att år och årtionden förgäfves skulle gnaga
på hans storhet. I sin ifver att fullborda segern,
svängde han oförtrutet kommunismens storslägga,
ropande:
— Och inte blott bröd och vin skola vi dela
som bröder. Nej allt är gemensamt. Hus och hem,
hustrur och barn —
Pang! Det var för groft. Grand Brins radikaler
betraktade hvarandra med uppspärrade ögon,
kippande efter andan. Han var då riktigt tokig,
stackars Bavardot? Bröd och vin, låt så vara. Barnen
— nå gubevars en retorisk blomma — barnen äro
landets framtid — allas vårt gemensamma framtids-
- 22 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
