Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, den 17 oktober 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL STAAFF †.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Karl Staaff är död. Sveriges mest förtalade och
mest lofprisade, dess mest älskade och dess mest
hatade man har gätt hädan. En höstdag under
vapenhvilan mellan slagen insomnade han stilla
efter en kort sjukdom. Inför den öppna griften
sänktes fanorna. Men så hård och så bitter hade
striden varit, så stor den hädangångne, att icke
ens nu det är möjligt att gifva ens en
tillnärmelsevis objektiv värdesättning.
Så mycket kan väl nu anses erkändt, att Karl
Staaff var en idealist.
Hela hans lif så godt som var ägnadt åt det
allmännas tjänst, och att han därvid tillika tjänade
sitt eget, kan endast okunnigheten eller illviljan
ifrågasätta. Han hade förmånen att, tack vare den
förmögenhet hans moder, född Schöne, fört med
sig i föräldrarnes bo, från början åtnjuta
ekonomiskt oberoende och stärkte detta genom en
framgångsrik sakförareverksamhet, som visserligen är
mest bekant bland den stora allmänheten i den
mån den tog befattning med brottmål, men hade
sin egentliga kärna på affärslifvets område och
därigenom skänkte god afkastning. För pänningens
skull sträfvade han icke efter makten.
Han var en varm fosterlandsvän efter sitt sätt
att se saken. När han så varmt ifrade för allmän
rösträtt, var för honom, som han yttrade i
rösträttsdebatten 1904 den högsta synpunkten den,
"att vi betrakta det såsom ett ondt och en fara
för fosterlandet, i fall de (rösträttslösa) längre
skola hållas utanför"; och därför, tillade han, "säger
jag, och jag vill upprepa det och jag kan icke
hjälpa, om man tror, att jag ljuger, att det är
fosterlandet, som det för oss gäller". "Om jag säger
om en människa, som icke fått en vildes lif, utan
som blifvit delaktig af den uppfostran, som den
allmänna civilisationen skänker, att hon icke har
någon kärlek till sitt fosterland", yttrade han vid
ett annat tillfälle, "då frånkänner jag denna
människa en egenskap, som jag betraktar såsom
nödvändigt tillstädesvarande hos en människa, som är
öfverhufvud taget moraliskt utrustad. Det är och
det betraktas som en moralisk defekt att icke äga
kärlek till fosterlandet".
Han ömmade för de svaga och förtryckta.
Genom hela prässen så godt som har gått berättelsen
om den lilla, men betecknande episoden, då han,
ännu blott student, på grund af en tidningsnotis
tog sig an en fattig gummas sak långt borta i en
aflägsen landsort och förhjälpte henne till hennes
rätt. Genom hela hans statsmannaverksamhet gick
en varm underström af samma människovänliga
anda. Lagen om häktades rätt till rättegångsbiträde
är hans verk och sällan torde hans glädje ha varit
större, än då han såg ålderdomspensioneringen
under alla partiers biträde efter trettio års strider
bragt i hamn under hans statsministerstid. Ännu
minnas väl de flesta de varma ord af tacksamhet
och förhoppning, hvarmed han afslöt Första
kammarens debatt i denna viktiga fråga.
Han trodde, att allt reformarbete hämtade sin
must och kraft af, att det uppbars och stöddes af
folket själft. I motsats mot den upplysta
despotismen hyllade han den upplysta demokratien. Till
och med i fråga om ålderdomspensioneringen
anförde han, att själfva afgörandet skulle varit mera
tillfredsställande, i händelse äfven Sveriges
myndiga kvinnor hade ägt valrätt och valbarhet till
riksdagen, emedan det då hade uppburits af ett
underlag af hela folket. "Nu är det dock så, att
det är så att säga de själftagna förmyndarna, som
ensamma besluta, och de tvångsvis omyndiga, som
få rätta sig efter beslutet. Efter vår mening är det
icke nyttigt, icke lyckligt. Ju mera vi kunna grunda
detsamma på rättfärdighet, dess bättre."
Det var just denna uppfattning om nödvändigheten
att göra folket själft till intressent i alla sina öden,,
som bestämde hans ställning till kungamakten. När
han under rösträttsdebatten 1906 yttrade de
bekanta orden om Sveriges styrelse genom
kungamakt med herremakt eller kungamakt med
folkmakt, är det att se i belysning häraf. Hvad han
åsyftade var allenast att återföra förhållandena till
hvad de voro under den tid, som Geijer
karaktäriserat med orden, att svenska folkets historia då
var dess konungars.
Men om Karl Staaff sålunda var en idealist, var
han icke tillika en doktrinär och är icke häri
anledningen att söka till de misslyckanden, för hvilka
han var utsatt?
Sanningen att säga lämnar ett ingående studium
af hans parlamentariska bana icke stöd för en
sådan uppfattning. Snarare får man intryck af, att
Karl Staaff i utpräglad grad var en empiriker..
Ingen rörde sig mindre än han med allmänna
talesätt eller abstrakta förnuftsresonnemang. En god
del af hemligheten med hans talekonsts
utomordentliga verkan är tvifvelsutan att söka i hans
förmåga att så uteslutande röra sig med för en hvar
gripbara fakta. En närmare undersökning torde
också visa, att t. ex. hans kraf på tillämpning af\
parlamentarismens grundsats äfven i svenskt
för-fattningslif ingalunda går tillbaka till någon okritisk
beundran för utländska mönster, utan tvärtom
naturligt framvuxit af de erfarenheter Sverige själft
under unionsstriderna gjorde, erfarenheter, som på
honom gjort det djupaste intryck. Häraf kom sig
efter allt att döma bl. a. det drifvande at
solidariteten med kollegerna i statsrådet till sin yttersta,
spets, hvilket med skäl torde kunna anmärkas mot
honom och hvarförutan han ej osannolikt skulle
kunnat åtskilligt jämna vägen för sig själf. Och
på samma sätt med hans program i försvarsfrågan.
Det var ingen skrifbords- eller annan
spekulationsprodukt, utan det hade naturligt framvuxit
och successivt utformats af egna upplefvelser
under olika försvarsfrågors behandling i
riksdagen-Redan 1899 finner han anledning att framhäfva
vikten af en enhetlighet i försvaret, som icke kunde
vinnas utan försvarsdepartementens
sammanslagning. År 1900 vid Boden-anslaget skisserar han
redan programmet för den blifvande
försvarsutred-nin^en, då han säger att om riksdagen någon gång
fått sig förelagd en plan till detta lands försvar,
som hade visat ’den stora öfverblicken’, i den
meningen, att den hade visat, huru efter vårt lands
säregna förhållanden hvarje särskildt vapen,
landt-vapnet och sjövapnet, det fasta och det rörliga
försvaret skulle användas till en gemensam, efter
folkets förhållanden och möjligheter afpassad
samverkan, vore det hans fasta öfvertygelse, i alla fall
hans personliga mening, att i sådant fall skulle
icke så stora svårigheter och så stor
misstänksamhet som nu möta, då det ena brytes ut efter
det andra och det, som brytes ut, framhålles som
ovillkorligen nödvändigt och man därigenom
söker binda våra händer, så att, när det nästa, som
brytes ut, kommer, och som äfven det sKall vara
oundgängligen nödvändigt, vi då redan äro bundna".
Det är samma tankar som gå igen i hans
anförande till statsrådsprotokollet den 5 januari 1905
och det får sannerligen icke läggas honom till last,
att försvarsfrågan förhalades. Ty han var i
verkligheten en varm försvarsvän. Frid öfver hans minne (
- 34 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
