Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, den 17 oktober 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR & DAG
Man bodde litet afsides men det var bra och
ostördt, fast Alma kunde sitta nog ensam om
förmiddagarne. Och de solgula dagarna gingo sin
gång med flammande förklaring i trädkronorna, och
sedan kommo de grå med tidigt kvällsmörker.
Om förmiddagen var horisontens tysta svårmod
närmast läkande ljust för dessa stadsmänniskor,
som blifvit vana vid instängda gator med prosaisk
hvardaglighet, och de befunno sig väl af den
friska, kyliga höstluften härute.
Mest var ju ändå ingeniör Rikard inne i staden
vid sitt arbete då; endast söndagarna hade han
helt härute för Alma och sig. Någon gång
deltogo de två också i något litet gladt samkväm
med dem af Rikards ungdomsvänner, som före
honom hamnat i hufvudstaden och där bildat
familj. Alla dagar såg Rikard en del människor,
med hvilka han hade arbete gemensamt; men det
var skönt att klockan tre vända alltsamman
ryggen och fara dit ut igen i ensligheten med Alina,
stugan och björkhagens stilla träd.
Han arbetade också med gladt mod, och de gjorde
sig förtrogna med denna ett ungt pars nya
tillvaro. Om middagen hände det, att hon dansade
honom till mötes vid hagens gärdesgård, där deras
rike började en kvarts väg från järnvägsstationen,
och de följdes skrattande gångstigen upp till den
tjärbruna villan. Efter måltiden kom ju numera
skymningen och svarta mörkret, som oftast var
så tjockt, att de ej gärna kunde spatsera utanför
villans hank och stör. Blott i klara
månskenskvällar strålade nejden: furorna och gråberget stodo
i sitt silfver, och slöjan för tillvarons väsen,
fenomenslöjan, strålade i sitt majestät, utan att tanken
kunde komma in däri...
Men eljest voro de unga inskränkta till terrängen
strax utanför villan mot hagen, där kolmörkret
strax tog vid. Och medan Alma ordnade inne i
rummen, hände det, att Rikard promenerade på
träbron som sammanband villans öfvervåning med
klippan, för att hämta frisk luft. Han såg den svagt
upplysta dunstkretsen inne öfver hufvudstaden
Där voro hans vänner, och uppe i nordväst låg
ungdomsnäjden, där kära fränder bodde — ditåt
låg den! — Och när de två sist krupit till kojs,
hände, att de hörde räfvens läte i hagen strax
utanför, egendomligt vildt för dem, stadsbarnen,
som aldrig upplefvat något sådant och för hvilka
räfven varit ett slags mytologiskt djur. Och blef
fantasin riktigt uppspelt, hörde de stundom tunga
steg därute på träbron, döfva, som ingen
lefvande kan frambringa dem, ekande som ur
andevärldens dimmodjup. De inbillade hvarandra på
lek, att det var en svart spökriddare med nedfälldt
visir, som gick eller red af och an, af och an
därute. Då kröp Alma djupt under täcket, men stegen
hördes ändå, döfva som ur en annan tillvaro...
hördes, hördes ända in i sömnen...
En annan tillvaro .. en annan tillvaro... en annan
tillvaro., kunna vi... förnimma... något... ur den ..?
En skymningsstund sutto de hand i hand för
brasan, som kastade sitt röda sken på deras
ansikten. De talade om några äfventyr, som Rikard
tidigare haft — jag som alla andra, sade han och
tillade en raljerande anmärkning om den där kungen,
som försvarade sina escapader med att man
omöjligen alltid kan äta samma mat. Alma nickade en
smula tankspridt, men plötsligt samlades och
djupnade hennes blick, och med ett tonfall, som han
aldrig hört, så långt inifrån tycktes det komma,
sade hon:
— Från den stund jag visste, att du varit mig
köttsligen otrogen, skulle du aldrig se mig igen.
Rikard begrep icke, hur det kom sig, men
hennes ord isade honom några sekunder med själfva
världsrymdens köld. Och litet senare kunde han
bara få fram med ett något tvunget leende:
— Det blefve ju, som om du vore en fé i
sagorna, som tog sin hamn och försvann.
— Ja, svarade Alma, jag är dig just en sådan fé.
Men du skall aldrig mer märka det — om inte...
Hon tystnade, det kom in ljus, och kvällen gick
som vanligt, och året skred.
Men det besynnerliga ögonblicket den stunden
vid brasan, som Rikard i början ej sällan tänkte på,
blef honom snart nog, som hade det ej varit
verkligt — som hade Alma inte sagt det där. Det blef
till en sorts inbillning liksom svarte riddaren med
det nerfällda visiret i vinternätterna ute på träbron.
Hon, den rosenkindade, som säkert kunde känna
starkt och slutet men på det hela var skojfrisk
och yr, inte kunde hon ha haft detta tonfall!–
Han lyckades ej ens mer riktigt minnas det. Men
han tyckie att de två, hon och han, med sitt ystra
ras och sin lek, voro bundna vid hvarandra genom
all tillvaros eget väsen och beskaffenhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
