Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, den 31 oktober 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
sin mor som hon afgudat, därför att hon alltid
tagit hennes parti. Från sin första barndom
mindes hon hur de två hållit ihop mot fadern, inte
bara i en tyst defensiv, utan öppet, hänsynslöst,
inför hans egna ögon, med en grym njutning
öfver att se honom förödmjukad och pinad och blek
af raseri. Och hon kom ihåg hur hon böjt sig
undan, när fadern gick förbi med en smekning
och försvann i sitt arbetsrum tyst och inbunden.
Stackars far, han hade kanske gått och burit på
detta som ett hemligt sår, och när hon läste
vidare förstod hon att han haft ännu svårare sår att
dragas med. Hvem skulle anat allt detta! Hur
litet vet man ens om sina närmaste! Hur många
dubbellif, hur många olika språk, hur mycken
förbittrad, tröstlös, underjordisk kamp hos en
människa! Man äts upp inifrån tills allt är förtärdt utom
skalet. Man seglar med falsk flagg för att
högaktas och går under om man visar den rätta.
— Det finns dagar när jag är nöjd med att du
bara är till, stod det i ett följande bref. Jag
tycker att jag inte vill begära mer än vissheten om
din kärlek. Den gör mig stolt och lycklig och jag
sjunger ut den tör träd och ängar och berg, när
jag inte får göra det för människorna. Ensam går
jag den vägen du vet — vår väg. Och ändå är
jag inte ensam. Du är med mig. Alltid är du hos
mig, natt och dag, i min glädje och min sorg. Jag
kan inte skrifva som jag känner, jag är så liten
och dum, men jag vet att du förstår mig, därför
att du håller af mig och därför att ingen, ingen i
hela världen är som du. Inte kan det vara synd
det som bära gör en människa bättre, eller hvad
tror du? Jag bryr mig förresten inte om hvad
det är. Jag har grubblat dessa sista dagar, så att
mitt stackars hufvud kunde gå söader, och slutet
blir ändå alltid detsamma. Jag älskar dig, älskar
dig, älskar dig. Det är allt hvad jag vet.
Under brefvet stod: Viola.
Det blef sent innan Stella var färdig med
läsningen. Flera bref läste hon om och om igen.
Hon försökte gissa hvad som stod mellan raderna,
och inte bara detta: hon ville också fundera ut
hvad fadern kunde ha skrifvit. Hans bild växte
långsamt fram ur dessa ord af en annans hand,
och det var för hans dotter som att göra en ny
bekantskap. Hon tyckte att hon aldrig lärt känna
sin far förrän nu när det var för sent. Och det
förvånade henne först att hon inte ett ögonblick
kände något agg mot honom, någon förolämpning
å moderns vägnar — men det var här en värld tör
sig, två människors egna värld som inte angick
några andra än dem själfva. Hon förstod att de
fått köpa den dyrt nog och att den förtjänade en
tyst respekt. De gamla brefven gömde en tung
historia, som inte blef mindre tung därför att den
var så vanlig.
— — Hur mångas öden tror du inte likna vårt?
Och vi fortsätta med det! Ingen af oss har ännu
nämnt ordet skilsmässa; det har varit som en tyst
öfverenskommelse. Hvarför? Plikten? Din plikt
mot din hustru och min mot min man? Jag vet
inte. I detta ögonblick är allting svart, och jag
ser på våra lif som förspillda, nej inte förspillda,
men plundrade på det bästa. Världen är full af
olyckliga äktenskap. Är det de olyckligaste som
leda till skilsmässa? Vi äro redan gamla, min vän.
Åtminstone är jag ur leken, och jag har stunder
när jag tycker att det som varit och ännu för
resten är mellan oss två har händt helt andra
människor. Men nästa stund är det så förtvifladt nära
igen, och då är jag åter ung och rädd för mig själf.
Och det är då det blir svart allting, som nu. Men
om ungdomskänslan förmörkas, ha vi då mera än
ett att göra: att fortsätta med att bli gamla?
Stella knöt ihop brefbundten och stoppade den
tillbaka i lönnlådan. Hon kunde inte förmå sig att
bränna allt detta. Sitt eget namn hade hon bara
funnit på ett ställe till i brefven. "Jag har fäst
mig mycket vid henne", stod det, "och jag är inte
längre rädd för att du får bekymmer. Hon
kommer att bli en god dotter. En dag skola ni finna
hvarann, och då vet jag att jag får vara med på
ett hörn i edra tankar. Du vet inte hur glad det
gör mig". Stella fick tårarna i ögonen. Hon var
nu viss om att hon saknade sin far lika mycket
som tant Viola. De lefde ju bara hos henne nu
Hon var den enda som hade nyckeln till deras
minne. Och det föreföll henne som hon här
plötsligt fått något att vårda — medan hon väntade på
lifvet för egen räkning. Ty nu smålog hon åt
tanken att hon inte skulle ha några önskningar
kvar. Hon visste att hon önskade mycket ännu.
ia att hon först nu kommit sig för med att
önska riktigt på allvar, att önskningarna voro lifvet
själft och deras uppfyllande nästan en bisak i
jämförelse med den märkvärdiga lyckan att gå
omkring och vänta på något, lyssna till något långt i
fjärran, höra hur något närmade sig som kanske
aldrig kom fram...
I alla fall fyllde detta nya hennes dagar, så att
hon kände sig mindre ensam än på länge. Och
när hon en tid efter tant Violas begrafning fick ett
bref från öfversten, däri han bad henne hälsa på i
sommar, beslöt hon resa med ens. En plötslig
längtan att återse den gamla staden vid Sundet,
som i hennes minne alltid skulle vara förenad med
de bortgångnas historia, blef öfvermäktig. Hon
var inte lugn, förrän hon satt på tåget och tunneln
slök henne.
Hon mötte sommarn därnere; det var som hon
rest ifrån hela maj — Stockholms kalla och
retsamma m£:j med yrväder ibland på gröna blad.
Sundet låg sidenbfått, med segel och rökar. På
morgnarna darrade allt af soltinder. Orkestern
spelade på hamnpiren om kvällarna, när öfversten
och hon gingo sin vanliga promenad. Han hade
ännu kvar sin karska och uppstramade hållning,
men det var inte mycket bakom den och han
frågade om samma saker tio gånger på dagen. Hans
små rödflammiga ögon under de hvita buskarna
hade förlorat sin kommandoblick. Och han
stannade vid hvartannat steg. Han kunde inte tala
utan att stå stilla. Men när de kommo hem
berättade han för Stella om hennes far. I en
mahognyoval hängde hans hustrus porträtt i salongen
— dét vackra blida gummansiktet tycktes se rätt in
i Stella som det ville viska om sin hemlighet.
— Ja, min flicka sade gubben, det var svåra
slag för oss båda. Du kunde inte ha haft en
kärleksfullare far och jag inte en trofastare hustru.
Men jag tror och hoppas att jag gjorde henne
lycklig. Det är min enda tröst.
’ Stella satt och såg ut i kvällshimlen som
hastigt mörknade till natt.
— Min far var en god man, sade hon.
— Ja det var han. Och ett godt humör hade
han. Jag saknar honom. Det var underligt att
jag talade med honom i telefon samma dag han
dog. Jag ringde på för att underrätta om Violas
död, men det blef afbrott på linjen och jag hann
knappt höra hans röst... Qod natt, mitt barn; nu
går vi och lägger oss.
— Qod natt, farbror.
70 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
