Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, den 7 november 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
ningen at tjädrarna (fällningen) och
pigmentbildningen (färgerna) stå i ett nära beroende af
ljusförhållandena. En bur bör därför i regel placeras
vid ett fönster med fritt och soligt, hälst sydostligt
läge. Framför allt sommartid bör en del af buren vara
afskuggad — exempelvis genom växter — så att
fågeln, om den så vill, kan uppsöka skugga.
Äfven ur andra synpunkter kan en dekorativ
om-ramning af buren med oskadliga växter vara
önskvärd, vintertid redan därför, att luften då inomhus
gärna blir torrare än för fåglarna är lämpligt. För
öfrigt bör fönstret, så länge väderleksförhållandena
det rimligtvis medgifva — och därvid är att märka
att en hel del exoter visat sig utan olägenhet
kunna öfvervintra i det fria — hållas öppet. Ljus,
som passerat vanligt fönsterglas, har nämligen
biologiskt sedt till sin nackdel ändrat karaktär.
Burarna böra vara enkla och ändamålsenliga
samt få icke vara för knappt tillmätta. Afståndet
mellan sittpinnarna bör allra minst kunna
föranleda en eller ett par fullständiga vingrörelser.
Det vill med andra ord säga, att en bur för ett
eller ett par små praktfinkpar icke gärna får
underskrida — men gärna öfverskrida — måtten 50X50X30
cm. För större fåglar bli måtten i proportion
därefter. Med tillhjälp af härdiga växter, barrträd
o. s. v. kan, om man så vill, ett helt rum inredas
till fågelrum, vinterträdgård eller hvad man
behagar kalla det. Fågeluppsättningen måste dock i
sådant fall underkastas ett omsorgsfullt urval.
Bottenbeläggningen i burar o. s. v. utgöres
vanligen af halfgrof s. k. fågelsand, för insektätare
blandad med något torfmull. Vill man skrupulöst
undvika allt damm, kan man i stället använda
skurna, ofärgade läskpapper, i hviket fall dock en
smula sand i en liten kopp måste insättas i buren.
Till undvikande af fröskalens kringspridande
använder man automatiska frökoppar, som uppsamla
skalen i en liten låda under koppen och samtidigt
äro fröbesparande. För större fågelsamlingar
använder man själfmatande vattenkoppar. Badvatten
får aldrig saknas.
Häckburarna fordra sin särskilda inredning. Hit
hör först och främst byggnadsmaterial, för de flesta
mindre arter kokos-, agave-, risrotfibrer, lindbast
o. dyl. Boen byggas antingen fritt i grenklykor
o. d. eller i korgar, harzerpinnburar o. s. v,
Papegojor (men äfven en del andra som risfåglar m. fi.)
fordra för det mesta holkar, på bottnen täckta af
ett tunnt sågspånslager. Till utrustningen af en
häckbur höra äfven krossade äggskal, som f. ö.
icke böra få saknas i någon bur.
Kosten är för fröätarna tämligen enkel.
Hufvud-iodret utgöres i regel af hvit hirs med större eller
mindre tillsats — vanligen — af kanariefrö.
Härtill kommer som bifoder kolfhirs, senegalhirs, oskalad
ris, mohn och — för egentliga finkar — raps. Med
hampfrö och röd algierhirs bör synnerlig försiktighet
iakttagas, då dessa ofta vid användning åt smärre
fåglar visat synnerligen oangenäma biverkningar. Till
grönfoder kan användas fågelgräs, unga plantor af
raps,diverse halfmogna gräsfrön, reseda o. s. v. men
bör undvikas sallats- och kålblad. Frukt — äpple,
päron, banan och diverse bär — ätes gärna af en
mängd arter. Likaså en del smärre fält- och
skogs-insekter, myrägg, färska och torkade, samt då och
då en mjölmask. — Allt som till utfodring
användes, får naturligtvis endast vara af bästa kvalitet.
Ett hållbart foder för ungarnas uppmätning kan
framställas genom sammanstötning af en hårdkokt
ägg-gula med en bit torkadt franskt bröd; före
användningen tillsättes något torkade mvrägg och
- 86
det hela fuktas lätt med vatten. Dessutom giivas
hirs och kanariefrö, som öfver natten fått
uppmjukas i vatten, samt sönderskuren mjölmask.
Större papegojor utfodras med hampfrö,
solrosfrö, hafre, majs, hasselnötter, valnötter m. m.
Insektätarnas utfodring är mera invecklad.
Färdiga foderblandningar finnas emellertid i handeln.
Att här ingå på dessas sammansättning för olika
fall tillåter tyvärr inte utrymmet. En betydande
del af födan bör emellertid såsom af gruppnamnet
framgår utgöras af insekter, enkannerligen
mjölmask. Äfvenså bör frukt i rikligt mått komma
till användning.
11.
Från praktisk synpunkt brukar man
sammanföra det tusental arter exoter, som komma i fråga
tör fågelliebhaberiel, i de två hufvudgrupperna
frö-ätare och insektätare. Titi fröätarna pläga då
räknas de många finkfåglarna (prakt-, vida- och
väf-varfinkar, egentliga finkar, domherrar, sparfvar
m. fi.), papegojorna samt vissa smärre dufvor och
hönsfåglar. För skötseln af dessa fåglar gäller
hvad i föregående afdelning anförts.
Bland praktflnkarna är den rödhufvade
Goulda-mandinen utom all fråga den ryktbaraste. Redan
det namn, den på olika språk bär — Poephila
mirabilis, die wunderschöne Amandine, the
beauti-ful Grass—Finch, den vidunderlig skønne
Aman-din — ger en antydan om orsaken. När den mot
slutet af 80-talet för första gången framfördes pa
den europeiska fågelmarknaden, väckte den
formlig sensation och är än i dag den mest åtrådda
arten där.
Den är till storleken som vår grönsiska. Näbben
är hornhvit med lilaröd spets. Panna och kinder
täckas af en karminröd sammetsliknande mask,
omramad af en djupsvart och en safirblå rand, som
vidga sig den förra på strupen den senare på
nacken. Ryggen är mattglänsande gulgrön,
underryggen safirblå. Vingar och stjärt äro svarta,
sistnämnda med de två midtersta pennorna spjutlikt
förlängda. Buken är silkesglänsande guldgul.
Bröstet täckes af en tvärlagd, silkesglänsande,
djupviolett oval, som i enlighet med det bekanta
optiska fenomenet i ett visst halfdunkel nästan
ger intryck af att vara själflysande. — Som
mycket unga ha Gouldamandinerna trenne papiller vid
hvardera näbbvinkeln, två i blått och en i
komplementärfärgen gult, hvilka jämte de blå
svalgteckningarna otvifvelaktigt tjäna till att optiskt vägleda
de äldre vid uppmätningen i den skymning, som
alltid är rådande inuti boet.
En gång acklimatiserad är Gouldamandinen en
synnerligen härdig fågel, som utan olägenhet tål
att öfvervintra i oeldade rum. Den är fredlig
gentemot alla andra fåglar och ytterst förtrolig, så att
den t. o. m. utan någon som hälst dressyr äter
ur handen. Sången är obetydlig, på något afstånd
knappast hörbar. Den föredrages i ett mycket
själfbelåtet manér och med en komisk nästan
frågeteckensartad hållning.
Dans. mer eller mindre rudimentär, förekommer
ofta hos praktfinkarna; hos Gould’s är den mycket
högt utvecklad. Den inledes med, att tvänne
fåglar, tätt vända mot hvarandra, turvis ifrigt stryka
näbbarna mot sittpinnen, därefter genomskakas
kropparna af minutslånga, häftiga darrningar,
hvarefter slutligen utföres en högst gravitetisk
kontradans med sång.
Den rödhufvade Gouldamandinen, har en nära
släkting, den svarthufvade Gouldamandinen, icke
fullt så praktfull. På bastarder mellan dessa båda
CForts. sid. 95.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
