Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, den 14 november 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRIK SCHUCK.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Vårt lands främste nu lefvande litteraturhistoriker,
Upsala universitets nuvarande rektor, prof. Henrik
Schück fyllde den 2 november sextio år.
Johan Henrik Emil Schück är född i Stockholm
den 2 november 1855 och son till grosshandlaren
därstädes Adolf Henrik Schück och hans maka
Laura Johanna Sjöberg. Af den skildring att döma
som han själf lämnat af sina ynglingaår i
festskriften till d:r Fridtjuv Bergs sextioårsdag
genomlefde han ett rikt och väckande ungdomslif, i
hvilket den kritiska anden tidigt fick verka sitt verk.
"Parker och Viktor Rydberg voro våra läromästare",
skrifver han om sin kamratkrets, "med hvilkas
tillhjälp vi kritiserade kull den gamle, hederlige
Norbeck, hvars teologi vi på förmiddagarna fått till
lifs, Björnsons, Ibsens och Paludan-Müllers skrifter
lästes högt om kvällarna, vidare Laboulaye, som
då var mycket på modet, Feuillet m. fi." "Schück
var då endast fjorton år och hans författarskap,
kriorna, bedömdes ännu med det låga. men enligt
hans egen utsago "fullt rättvisa betyget BC".
Senare var han med i gymnasistföreningen "Manhem",
hvilken som redan’ af det af Fridtjuv Berg
föreslagna namnet framgår lifligt sysselsatte sig bl. a.
med den fornnordiska sagodiktningen. Samtliga
dessa smådrag förtjäna uppmärksamhet. De vittna
om, att de områden, på hvilka vetenskapsmannen
skulle vinna sin största berömmelse, redan
tilldragit sig ynglingens intresse: litteraturen, den
religionsvetenskapliga kritiken, vår äldsta historia.
Vid aderton års ålder student kom Henrik Schück
till Upsala, där litteraturstudiet och
litteraturbedömningen ännu stodo under den filosoferande tyska
ästetikens suveräna inflytande. Men för detta
ofruktbara systembyggeri föll han lyckligtvis icke
offer. Omständigheterna gjorde, att han kom att
särskildt inrikta sina studier på den engelska
litteraturhistorien, och härigenom liksom genom sina
studieresor till England fick han ett tillskott af
sund empirisk realism i lifsuppfattning och
forskningsmetod, hvilka i hela hans vetenskapliga
produktion blifvit utmärkande drag.
Filosofie doktor 1882 och samma år docent i
litteraturhistoria vid Uppsala universitet utgaf Schück
redan följande år det äfven för en större läsekrets
bestämda arbete om "William Shakspere, hans lif
och verksamhet", som anses göra vägskäl i svensk
litteraturforskning. Med den för honom
utmärkande manliga ärligheten förklarade han sig däri rent
ut såsom "en fiende till der spekulativa ästetiken",
hvilken han ansåg "oandvändbar" för
litteraturhistorien, men t. o. m. en filosof sådan som
finnen Bolin nödgades medgifva, att detta verk
"betecknade ett märkligt stadium af det nordiska
bildningsarbetet". Redan här igenkänner man den
Schückska forskningens solida egenskaper:
återgången till källorna, själfständigheten i deras
bedömande och i anläggningen af synpunkter och det
från alla förutfattade meningar frigjorda, skarpsinniga
och sunda omdömet.
Två år senare började hans "Svensk
litteraturhistoria" utkomma. Den var ursprungligen ämnad
att i sammanträngd form skildra våra vittra
häfder. Men här spelade Schücks djupa
vetenskapliga intresse honom ett spratt, som icke blef det
sista. Det hade tidigare i svensk
litteraturhistoria varit en trossats, att hvad som låg bakom
Stjernhjelm saknade intresse. Schück fann snart,
att detta icke var sannt, och gaf sig icke till ro,
förrän han öppnat vår medeltids- och vårt
refor-mationstidehvarfs rika schakter. Subskribenterna på
verket fingo aldrig sin litteraturhistoria i samman-
drag, men hvad mycket mera var en hel ny svensk
litteratur: Birgitta, Petrus de Dacia, Olavus Petri,
Lars Wiwallius komma för första gången till sin
rätt som äfven litteraturhistoriskt betydande
personligheter. Senare har han fullföljt detta
väg-rödjningsarbete äfven fram genom vår
stormaktstid och så tillsammans med Karl Warburg skänkt
vårt folk den snart inför sin afslutning stående
"Illustrerad svensk litteraturhistoria", hvaröfver der
har alla skäl att känna sig stolt.
År 1890 blef Schück ntnämnd till professor i
estetik med konst- och litteraturhistoria vid Lunds
universitet. Här fick han först tilltälle att visa sin
utomordentliga förmåga som lärare. Särskildt
förtjänar anmärkas, att från honom utgingo de
impulser, som förde Knut Stjerna in på de
forskningar, hvilka snart gåfvo denne ett namn bland,
arkeologiens banbrytare.
Åtta- år senare återkommen till Uppsala som
Nybloms efterträdare grep han sig an med
författandet af en länge förberedd "Världslitteraturens
historia", närmast afsedd för
universitetsundervisningens och den bildade allmänhetens behof. Men
det gick denna gång som femton år tidigare: i
stället för ett sammanfattande verk, sträckande sig
ända fram till våra dagar, fick man två
utomordentliga specialverk för de äldre tiderna: om
antikens litteratur och om den israelitiska
litteraturen. Särskildt den sistnämnda framstod här under
till stor del helt nya synpunkter, då för en gångs
skull litteraturhistorikern fått komma till orda gent
emot f lologer och teologer.
När dessa båda band 1903 förelågo färdiga vände
han sig åt ett annat håll, som länge upptagit hans
håg: den mytologiska och sagohistoriska
forskningen. Sina hithörande ytterst intresseväckande
och uppslagsrika studier har han samlat i bl. a.
"Studier i nordisk litteratur och religionshistoria",
men därjämte strött omkring sig i särskilda
uppsatser och smärre skrifter, sedan han år 1905
blifvit väld till universitetets rektor, i synnerhet i
rektorsprogrammen. Ur hithörande forskningar har
småningom vuxit fram den populära skildring af
vårt lands forntids och medeltids allmänna historia,
hvars andra band i dagarna afslutats och hvars
kapitel om "Engelbrekt" sedan i våras i utvidgad
form föreligger i Svenska akademiens handlingar.
Sedan i förtior är Schück nämligen "En af de
aderton", sedan hans första inval 19 6 mötts af ett
kungligt veto, hvilket ansågs föranledt af den mot
den häfdvunna skönmålningen stridande, men
säkerligen den historiska verkligheten tämligen nära
kommande karaktäristik af akademiens grundläggare,
Gustaf III, som han ett par år tidigare utsändt.
På "lediga" stunder har Schück dessutom
hunnit med om vi minnas rätt åtta samlingar
kulturhistoriska skildringar ("Ur gamla papper") samt ett
högt skattadt arbete i två delar med titel "Rom,
en vandring genom seklerna", en frukt af hans
länge så godt som årligen återkommande
sommarbesök i den eviga staden.
Ty äfven därutinnan är Schück en den svenska
vetenskapens "väg- och vattenbyggare", att han
med en sund och manlig åskådning förenar en
arbetskraft, hvilken icke vet af hvad trötthet eller
slapphet vill säga. Icke minst därför kan man
fröjdas åt hans sextioårsdag, att han fortfarande
behärskas at en så brinnande arbetshåg och en så
obruten arbetsförmåga. Snart väntar man en nv
Shakspere och en minnesteckning öfver Petrus de
Dacia af hans hand. Man kunde blott önska, atr
vårt land hade många Henrik Schücks likar.
- 98 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
