Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, den 21 november 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL WESTMAN.
TILL PORTRÄTTET A FÖREGÅENDE SIDA.
Med det nya århundradet har i vårt land inbrutit
en tid af forcerad byggnadsverksamhet. Det gäller
både det enskilda och det allmänna byggandet;
men i synnerhet kan det sägas att icke på
långliga tider har det varit sådana behof af
monumentalbyggnader för alla slags ändamål: kyrkor, rådhus,
skolor, högskolor och andra statsinstitutioner och
framför allt banker. På ett par tiotal år har
följaktligen genom rifning och nybyggnader några af
vara städer, större och mindre," börjat antaga ett
alldeles nytt utseende.
Särskildt gäller delta om Stockholm, där
utvecklingen gått med väldiga steg och brutit ned
gammalt, ibland vackert gammalt, och byggt upp nytt,
både fult och vackert. På det hela taget kan det
sägas, att de nya monumentalbyggnaderna fått en
ståtlig och värdig form, detta i motsats till den
enskilda spekulationens verksamhet med
hyreshusbyggande, som först på de sista åren börjat
antaga ett bättre utseende. Samtidigt med de rent
praktiska behofven har det vuxit upp en ny
generation svenska arkitekter tränad på mångfaldigt sätt
och med en tidigt vunnen förtrogenhet med svensk
och nordisk byggnadskonst i alla tider. Ännu för
några årtionden tillbaka hämtade de svenska
arkitekterna i regeln sina intryck utifrån, och det
uppstod öfverallt i landet mer eller mindre fria kopior
af gotiska kyrkor i Tyskland och Frankrike
och profana byggnader i fransk och italiensk
renässans. Själfva förebilderna voro nog goda i sig
själfva; men dels passade de icke för svensk mark
och svenskt klimat, dels behandlades de i en anda
af schablon och imitation som på förhand dödade
allt intresse för dem. Med 90-talet inbröt en rjy
anda i den svenska byggnadskonsten, närmast
förknippad med Clasons namn. Kännedomen om de
inhemska traditionerna fördjupades och stärktes
och då härtill i början af det nya århundradet kom
en allmän känsla af nationell hänförelse, var
arkitekturen närmast till att draga nytta däraf. Intresset
iör gammal svensk arkitektur sträckte sig allra
först till Vasaslotten i Kalmar, Vadstena, Upsala,
men har äfven kommit att beröra blygsammare
förebilder, såsom herrgårdarna och de små
städernas hus från 1700-talet och början af 1800-talet
och de stora och små bondstugorna.
En af dem som mest entusiastiskt arbetat för
de gamla svenska byggnadstraditionernas
studerande och tillegnande är Carl Westman. Särskildt
vid ett par betydelsefulla arkitektmöten 1907 och
1908 gjorde sig hans personliga inflytande och
uppslag märkbara. Han är född i Upsala 1866.
Efter den vanliga utbildningsvägen på Tekniska
Högskolan och Konstakademien 1885—92, for han
till Amerika och arbetade på ritkontor i New York
1893—95. Efter hemkomsten deltog han med ifver
i de då uppflammande sträfvandena att förbättra
och försköna den enkla bostaden med dess möbler
och husgeråd. De första riktigt stilfulla och på
samma gång enkla möbler som gjorts i Sverige
för menige man äro ritade af Carl Westman. Han
förstod tidigare än de flesta värdet af gammalt
godt handtverk och förband sig med några
utmärkta förmågor i Värmland, snickarna bröderna
Eriksson och konstsmeden Petter Andersson på
Myra. Han arbetade på att få införda bättre
former på några af en byggnads allra allmännaste
detaljer, såsom lås och handtag.
Så småningom erbjödo sig större uppgifter för
den unge arkitekten. Han ritade villor och
småhus och ett sanatorium, fick så uppdraget att
bygga Läkaresällskapets lilla hus vid Klara kyrko-
gård och åstadkom däri något som på sin tid
väckte uppseende och äfven motstånd genom sin
nya enkelhet. Och en vacker dag var han med
bland dem som täflade för det stora projektet ett
rådhus på Eldkvarnstomten på Kungsholmen.
Det är ännu i friskt minne hvilka egendomliga
växlingar denna byggnadsfråga genomgått. En tid
var det ..afgjordt att ett rådhus skulle byggas af
Ragnar Östberg på Eldkvarnstomten som
reserverats för ändamålet genom rådman Öhmans
intresse. Men 1908 kom ett förslag af dåvarande
bankdirektör K. A. Wallenberg och ref upp det
gamla beslutet. Enligt detta nya uppslag skulle
ett stadshus, med representations- och
ämbetslo-kaler för de kommunala myndigheterna läggas på
Eldkvarnstomten enligt nya ritningar af Ragnar
Östberg och i stället skulle rådhuset förläggas, som
nödvändigt var på grund af nya törändr ngar, i
omedelbar närhet till det redan färdiga polishuset,
sålunda på tomter i kv. Fruktkorgen vid
Schéele-gatan. Det gafs tre arkitekter, hrr Carl Westman,
Q. Ameen och Q. Lindgren, den sistnämnde
polishusets arkitekt, i uppdrag att i en täflan
sinsemellan omedelbart utarbeta förslag till detta
rådhus. Den tillsatta nämnden gaf Westmans
förslag-sitt förord och på hösten 1909 följde
stadsfullmäktige detta förord. Arbetet kunde omedelbart
sättas i gång.
Det var åtskilliga svårigheter i rent yttre
afseende som mötte detta byggnadsföretag. Midt
emot låg Polishuset som i arkitektoniskt
hänseende var en underlig gengångare af en äldre tids
imiterande schablonarkitektur. Rådhuset skulle
komma att ligga lägre än Polishuset och de-n
yttersta sparsamhet måste iaktagas. Det låg nära
till hands att antaga att på grund af dessa
förhållanden rådhuset skulle komma att se ut som den
underordnade byggnaden i komplexet. Westman
angrep dessa svårigheter på ett sätt som visar
hur helt han ställde sig från det gamla maneret.
I stället för att öfvertrumfa Polishuset med
grannlåter bröt han dess öfvermakt med enkla rediga
murlängor som verkade genom sin massa. Och
för att ytterligare betona sin byggnads
monumentalitet krönte han den förnämsta längan med ett
icke mycket högt men massivt torn afslutadt med
en energiskt formad hatt af koppar. Därigenom
motverkade han också i någon mån det nedsjunkna
läget. Det föll honom aldrig in att fylla ut sänkan,
hvilket senare dragit dryga kostnader. I stället
utnyttjades den till att skapa en extra våning
under bottenvåningen inåt kvarteret — ett typiskt
drag af den saklighet som utmärker moderna
arkitekter och synnerligast Westman.
I inre afseende var uppgiften den att skapa
bekväma, praktiska och af en viss värdighet utmärkta
lokaliteter för magistraten, förmyndarekammaren
och de sju eller åtta domstolsafdelningarna. Åt
Schéelegatan ligga de senare. De till
afdelningarna hörande ämbetsrummen som icke behöfva
en sådan höjd som själfva domsalarna, vestibulerna
och väntrummen äro förlagda till sidopartier med
lägre våningshöjd. Därigenom att dessa
sidopartier fått lägre höjd än hufvudbyggnaden har dess
kostnader nedpressats, dels fasaden fått lifligare
artikulering. Hufvudingången är vid tornets fot.
En trappa upp ligger öfver ingången rum för
advokater. I öfre delen af tornet skall arkiv förläggas.
I den bakre delen äf byggnaden äro i
bottenvåningen Förmyndarekammaren och gemensam
expedition, centralarkiv m. fi. lokaler förlagda.
Hufvudingången och trappan i denna del af bvgg-
- 114 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
