Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, den 5 december 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS EMIL LARSSON.
TILL PORTRÄTTET A FOREGÅENDE SIDA.
Den man, hvars bild vi i dag återgifva på första
sidan, har sedan ett par årtionden tillbaka intagit
en af centralplatserna inom den skånska
hufvudstadens kulturella lif. Som litteraturanmälare,
föreläsare, organisatör och museinyskapare har
intendenten Hans Emil Larsson emellertid förvärfvat
sig ett namn vida utöfver den stads gränser, inom
hvilka han hatt sin verksamhet förlagd. Då han
för några veckor sedan kunde fira sin
sextioårsdag, hade han också glädjen få mottaga
lyckönskningar ur alla delar af vårt land — från vänner af
hans värdefulla lifsinsats ej mindre än af hans
sympatiska personlighet.
Hans Emil Larsson är född i Hemmesdynge af
Malmöhus län den 24 november 1855, son till
landtbrukaren därstädes Bengt Larsson och hans
maka Märta Hansson. Redan vid sjutton års ålder
blei han student i Lund, där han från början
hängaf sig åt de studier i litteratur och historia, hvilka
han sedan aldrig öfvergifvit. Redan tidigt kom han
att intressera sig för spridandet af bildningens
frukter till alla samhällsklasser. När man
söker efter det nu bedrifna omfattande
folkbildningsarbetets rötter, är man kanske alltför
benägen att ensidigt söka dem hos städerna,
enkannerligen Stockholms arbetareinstitut. En
knappast mindre betydelse har dock i detta
hänseende tillkommit folkhögskolorna och då i
främsta rummet moderfolkhögskolan i Hvilan, där d:r
Leonard Holmström utfört ett pionjärarbete, som
knappast kan öfverskattas. Just på 1870-talet
var den tanken synnerligen lefvande, att en
"nordisk renässans" skulle vinnas genom folket själft
och att medlet härtill skulle vara
folkbildningsarbetet i folkhögskolan. Män sådana som Teodor
Holmberg och A. U. Bååth ägnade sig med denna
utgångspunkt åt folkhögskolan: den sträfvan till
demokratisering, till större känning med folket, det
skånska folket och dess land, med hvardagen och
verkligheten, som röjer sig i Bååths första
diktning, har till utgångspunkt just läroåren på Hvilan.
Dit och till denna krets sökte sig äfven Hans Emil
Larsson, I icke mindre än sju år (1877—1884) var
han andre lärare där. Under tiden aflade han
filosofie kandidatexamen i Lund (1881) och började
(1879) medarbeta på Sydsvenska Dagbladet
Snällpostens litteraturafdelning.
Allt sedan dess har Hans Emil Larssons
tidningsmärke — pt—, tidtals med mycket korta
mellanrum, varit synligt i det skånska hufvudorganets
spalter. Han förvärfvade sig där, som en lundensisk
kritiker-kollega, doc. Fredrik Vetterlund på sin
tid konstaterat, snart namn som en solid och
känslig litteraturbedömare, en granskare med
skånsk bon sens och bred och lugn uppfattning af
sinsemellan mycket olika saker. Hans
verklighetssinne gjorde all rättvisa åt den vid denna tid nya
verklighetslitteraturens ("1880-talets") goda
sträfvanden, på samma gång han ställde sig rätt kritisk
mot naturalismen såsom världsåsikt och ej häller
skydde att uttala sitt ogillande af dess estetiska
förlöpningar. Någon viss ståndpunkt i de litterära
striderna kunde han dock näppeligen vare sig då
eller senare sägas förfäkta, utan höll sig städse
till den goda regeln att anamma det
anammans-värda, oberoende af dräkt eller
ursprungsbeteckning. Särskildt förtjänar anmärkas, att det var
Hans Emil Larsson, som först visade förståelse
för A. U. Bååths diktning och utvecklade för
allmänheten, huru denne, som först verkade så
främmande, rätteligen var att uppfatta.
När Hans Emil Larsson 1884 lämnade
folkbildningsarbetet på Hvilan, var det endast för att ägna
sig åt samma arbete i Malmö. Han blef
föreståndare för den därstädes sedan året förut arbetande
föreläsningsföreningen. Själf en skicklig föreläsare
förstod han att snart nog under samarbete med
andra vetenskapligt bildade krafter i Malmö och
Lund åstadkomma en föreläsningsanstalt, som med
skäl kunde göra anspråk på benämningen
förstklassig. Vid såväl de allmänna som vid
kursföre-läsningarne där ha i många fall för första gången i
Sverige i populär form framlagts nya
vetenskapliga uppslag och teorier, vare sig sådana som i
utlandet framträdt eller sådana, som varit resultatet
af föreläsarnas egna forskningar. Man kan med
full rätt säga, att hvad som vid dessa föreläsningar
förts fram städse ståit på den nyaste forskningens
grund och att denna föreläsningsverksamhet
utgjort ett verkl gt folkuniversitet för Malmö
samhälle.
Redan år 1886 upprättade föreläsningsföreningen
med särskildt anslag af stadsfullmäktige en läslokal
för arbetare, som föranledde bildandet af ett
bibliotek, hvarur i sin ordning 1904 framväxte Malmö
stadsbibliotek, hvilket mumera administreras ai
den omorganiserade Malmö biblioteks- och
föreläsningsförening, hvari Hans Emil Larsson fortfarit
att vara föreståndare. Malmö stadsbibliotek har
sålunda att i honom vörda sin skapare och förste
framgångsrike chef.
Ännu på ett tredje område har Hans Emil
Larssons verksamhet satt ett outplånligt spår bland
Malmö stads kulturinstitutioner. Sedan Malm©
stadsfullmäktige 1890 beslutit öfvertaga de redan
1841 påbörjade museisamlingarne, anställdes Hans
Emil Larsson från 1894 som intendent vid desamma.
Icke minst genom hans nitiska bedrifvande
åstadkoms, att museet år 1901 kunde inflytta i ett
ny-uppfördt präktigt eget hem i Slottsparken intill
Regementsgatan. Hvarje år ha Konstföreningen
för Södra Sverige och Skånska konstnärslaget här
haft sina årsutställningar, likaså flera gånger
andra konstnärsföreningar, och museet, hvars
hutvud-del tidigare utgjorts af naturalhistoriska,
kulturhistoriska och etnografiska föremål, har småningom
förvärfvat sig äfven en aktningsvärd konstsamling,
hufvudsakligen härrörande från skånska konstnärer
från slutet af 1800-talet och från 1900-talet. Det
behöfver icke sägas, hvilken betydelse det haft
och har för såväl konstens utöfvare som för
utbildningen af allmänhetens smak, att sålunda äfven
en tredje svensk konsthärd kommit till stånd
utöfver de tidigare befintliga i Stockholm och
Göteborg.
I en öfverblick öfver Hans Emil Larssons
insatser i Malmö stads kulturella lif får ej häller
glömmas den ledande roll han spelat inom
"Heimdall", en sammanslutning som för Malmö haft och
har samma betydelse som "Idun" för Stockholm
och "Gnistan" för Göteborg.
Bland Hans Emil Larssons särskildt utgifna
skrifter må bringas i erinran hans "Kinesiska dikter
på svensk vers" — visserligen ej direkt återgifna
från originalspråket, men så utmärkt väl tolkade,
att Henrik Schück i en anmälan skämtsamt
förklarade sig beklaga, att dessa öfversättningar ej
voro en mystifikation — "vi hade då haft en stor
skald till".
Stående i sin fulla mannakraft skall Hans Emil
Larsson säkerligen ännu uträtta mycket till gagn
för sin stad och vårt land.
- 146 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
