Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 10, den 5 december 1915
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÖDSRUNAN.
FÖR HVAR 8 DAG AF ARTUR MÖLLER.
kriftställaren Herbert Svalling
hade nått Salomos
ståndpunkt. Han var mätt af
lefvande. Hans känslolif hade
börjat sin förkalkning liksom
hans ådror. Hans
ungdomsvänner lågo redan under
jorden, och några nya förtroliga
själsförbund kunde han inte
längre knyta.
Kom han i säng en gång en natt efter klockan
tre, var han förstörd hela påföljande dag — han
som varit van att, enligt Salomos anvisning,
förlusta sig med vin och kvinnor dygnet rundtutan att
veta hvad kopparslagare vill säga.
Nej, han hade nått "höjden af sin lefnads
kvarter" — ett tiotal år tör tidigt visserligen — och nu
bar det utför. Med Goethe kunde han säga — och
det gjorde han också, när han ibland sent på
kvällen ännu badade sig i vemodets vällust:
Sie hören nicht die folgende Gesänge
die Seelen, denen ich die ersten sang.
Ja, den tiden, då man ännu hade så mycket på
hjärtat och brann af ifver att få säga det. Nu var
det sagdt, det var just ingenting att tillägga, äfven
om det funnits folk som velat höra på. Det var
onödigt att recensenterna sade honom att han
upprepade sig.
Nei, han hade inte längre någonting otalt med
lifvet.
Nå, hvarför tog han det inte af sig? undrar den
logiske läsaren. Hade han en familj att försörja?
En gammal mor? En hög lifförsäkring?
Religiösa betänkligheter?
Intet af allt detta.
Och dock i motsats till sina tusen vederlikar,
ägde Herbert Svalling ett verkligt skäl att lefva
vidare: han ville läsa sin dödsruna.
Den passion som sist utslocknar i en
mänskosjäl är väl i regel fåfängan. Svalling var i
besittning af den lidelsefulla fåfänga, som, då den
uppträder hos härförare, skalder eller polarforskare,
adlas till ärelystnad.
Han önskade veta eftervärldens domslut öfver
sitt verk. Han ville inte dö i okunnighet om hvad
och huru långt det skulle stå om honom i
tidningarna morgonen efter hans död.
Men hur skulle detta lyckas honom, om han ljöt
ett plötslig död! Och ett själfmord på ett par tre
dagar, så att tidningarna under tiden hunno få sina
runor färdiga, var knappt heller utförbart. Låt vara,
att det kanske inte var tekniskt omöjligt och obe
haget i alla fall öfvergående, så var risken att man
skulle afbryta honom allt för stor.
Herbert Svalling hade börjat sin bana som
journalist, och han hade fått skrifva åtskilliga
dödsrunor öfver lefvande personer. För riktigt stora
inän, som nått en hög ålder, skulle alltid
dödsrunan finnas i beredskap på redaktionen. Men
han hade inte nått den åldern, troligen ej heller
den storleken. Hans dödsruna skulle det inte ges
order om att skrifva, förrän man af läkaren
inhämtat att sjukdomen tagit en "allvarlig" vändning.
Problemet hörde verkligen inte till de mest
lättlösta.
*
En stjärnklar och lite frostig senhöstkväll
råkade skriftställaren Herbert Svalling, som stod
ensam på Diurgårdsfärjans akterdäck, att falla
öfver bord. Några dagar förut hade förläggaren
mottagit manuskriptet till hans sista roman.
Färjan hade just lagt ut och knappt hunnit ett
hundratal meter från land, så att för Svalling erbjöd
det ingen vidare svårighet att simma tillbaka tiii
Allmänna Gränd. Därifrån gjorde han en liten
af-stickare till Lilla Hasselbackens veranda, men han
väckte ett visst uppseende bland de fåtaliga
gästerna där. En stor pöl bildade sig snart kring
hans stol, och han blef vägrad servering tills han
ifört sig en annan kostym.
Ute på slätten lyckades det honom att få tag
på en öppen bil. När han åkte förbi Dramaten
och Riche, ingaf föreställningen om en het
rom-toddy honom en stark lockelse, ty nu frös han
verkligen rätt ordentligt. Men han öfvervann
frestelsen och åkte direkt hem, där han inte gjorde
sig någon brådska med att gå till sängs.
Tre da^ar senare hade han sin lunginflammation.
Nu var det bara en sak som oroade honom: att
febern skulle bli så stark, att han inte skulle klart
fatta sina dödsrunor.
Men trots det temperaturen steg och steg,
förblef Svallings starka och tränade hjärna tämligen
klar. Han läste utan svårighet tidningarna, där
telegrambyråns notis om hans ledsamma missöde
och däraf förorsakade sjukdom allmänt aftrycktes,
utan kommentarer.
Febern steg till 39.5. Doktorn förklarade
visserligen, att det inte var någon fara tör lifvet, men
till tidningarna måtte han ha lämnat något mindre
sangviniska uppgifter.
Ty en morgon erhöll han i ett väl försegladt
konvolut korrekturafdrag på den första dödsrunan.
Det var från den tidning där han själf en gång i
sin ungdom skrifvit dödsrunor.
Det var en artikel på öfver hundra rader. Och
hvilka rader! Svalling hade fått många ganska
vackra recensioner i sina dagar, men aldrig en
sådan. Han satte sig upp i sängen och såg sig
med stolthet i trymån midt emot. Det var ju en
af landets största diktare som gått bort med
honom. Hans namn skulle nämnas vid sidan af en
Almqvists, en Strindbergs, en Geijerstams!
Den runan var sannerligen ärligt värd de lumpna
femtio det kostat honom att öfvertala sättaren att
för en gångs skull suspendera
tryckerisekretessen! Han kände sig betydligt mera upplifvad än
om han fått ett glas af den halfljumma champagne
som skulle ersätta både mat och dryck. Han
märkte med ens att han fått aptit, och sökte
förgäfves förmå sköterskan att skaffa honom en
chateaubriand.
Det var de tre största tidningarnas nekrologer
han på nyss antydt sätt försäkrat sig om, innan
han råkade ut för det där missödet på
djurgårds-färjan. Under loppet af följande dag kommo de
båda andra. Den ene var signerad af en gammal
vederdeloman, och han tänkte: nu skall man få
se hur han biter i ens lik. Åsnan sparkar det
döda lejonet.
Men hvad var det han läste. "En oersättlig
förlust för vår litteratur. Af Svallings fruktbara geni,
som ännu knappast nått kulmen af skaparkraft,
hade vi säkerligen ännu haft oändligt mycket att
vänta..."
Herbert Svalling blef så rörd att han förmådde
sjuksystern att hämta hans reservoarpenna för att
skrifva till den forne motståndaren.
Om Svalling blifvit öfverraskad vid läsningen af
dödsrunan, blef kritikern det inte mindre vid
mottagandet af den framlidnes tack! Det hade aldrig
händt honom förut. Men runan blef inte tryckt.
- 159 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:48:02 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/17/0181.html
