Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, den 19 december 1915 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"EN KVINNAS STÖRSTA ÄRA ...
FÖR HVAR 8 DAG AF AMMA KÄLLÉM.
ET var i januari 1864 som
förlofningen mellan löjtnant
Henning Orrfelt och fröken
Marianne Abler tillkännagafs.
Det var bitande kallt då,
och de uppskottade
snödrii-vorna lågo som höga berg
längs vägkanterna.
Sedan dess hade månader
förgått.
Nu hade man hunnit till den tid på året, då
sy-rénerna blommade och gamla trädgårdsmästare Al
gick omkring och välsignade solen hvar dag. Våren
hade varit lyckosam för växtligheten: april hade
varit våt och maj kall, och nu kom junisolen och
lyste och värmde, så att hela jorden grönskade.
Trädgårdsmästare Al gick omkring i Vansta
trädgård och såg på allt och fann allt ganska godt.
Hans humör strålade i kapp med solen. Ingenting
kunde förarga honom. Icke ens fröken Marianne.
Och ändå satte hon hvar dag hans tålamod på prof.
Om eftermiddagarna kom hon åkande i sin fars,
kammarjunkarens, gamla enspännare, som inom
parentes var lika sliten som kammarjunkare Abler
själf, och knappt hade hon hunnit upp i förmaket
och hälsat på hennes nåd, förrän hon skulle ner i
trädgården. Och så hon for fram där! Långa skutt
öfver rabatterna med märken i kanterna efter
hennes små skor, höga hopp efter de högst sittande
syrénkvistarna, just efter dem som den välsignade
solen lyst skarpast på och sålunda förmått att slå
ut i sin fulla prakt. Och hur behandlade hon dessa
försommarens små underblomster? Sökte efter
Älyckor, kan tänka, och lät sedan hela kvisten
falla till marken. Ack, mången gång aktade hun
icke för rof att trampa på de härliga blommorna!
Trädgårdsmästare Al hade med egna ögon sett det.
Hade det icke varit för löjtnant Hennings skull, så
hade gamle Al vid sådana tillfällen blifvit både
sur och missmodig. Nu böjde han sig bara ner
efter kvisten och bar den visserligen med stort
allvar men med orubbadt sinneslugn — som han
åtminste själf trodde — bort till rishögen i
köksträdgårdens bortersta hörn. Men hände det sig då.
att han på sin väg förbi morotslandet fann ett
ogrässtrå bland de nyss uppkomna morotsbladen,
så var det lyckligast för trädgårdspojken, om han
ej befann sig i närheten. Ty så alldeles helt med
det orubbade sinneslugnet, var det kanske
ändock ej.
Nu var det emellertid så, att trädgårdsmästaren
Al alltsedan hustruns död och dotterns själfrådiga
giftermål med en hemkommen svensk-amerikan,
lör hvilken han ej kunde bereda något rum i sitt
gamla aristokratiska trotjänarehjärta, icke fann så
mycket behag i någonting på jorden — med
undantag af trädgården på Vansta — som i unge
löjtnant Henning. Af denna hans tillgifvenhet för
löjtnant Henning kom sig hans tålmodighet mot
fröken Marianne.
En sak kunde han dock ej förstå: hvarför hade
löjtnant Henning utseit fröken Marianne till den
blifvande hennes nåd på Vansta, när det fanns både
den rika fröken Adelhjärta på Boreby och fröken
Märta von Sägen på Eklunda? Hanna,
kammarjungfrun, påstod visserligen, att det var gamla
hennes nåd, som gjort valet i sonsonens Ställe,
men Hanna pratade alltid så mycket och–-
Längre än till detta "och" brukade gamle Al
aldrig komma, då han försökte lösa den s\åra
gåtan, hvarför Marianne Abler och ingen annan fått
dtn stora lyckan att bli löjtnant Hennings
trolofvade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
