Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 15, den 9 januari 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVA SITUATIONER.
FÖR HVAR 8 DAG AF SIGNE LACERLÖW.
ET är en tidig morgon i
midten af 1600-talet, en
rägndi-sig, gråkall novembermorgon,
som insveper hufvudstaden
med omnäjd i ett tungt
töcken. Väldiga dimmor lyfta
från de nattfrusna markerna
och sveper som en
svafvel-rök öfver Mälarinloppet och
hu en.
Vid fönstret i ett af de öfre slottsrummen står
en orörlig gestalt och blickar envist ned i den
sofvande stadens djup, hvari lyktor glimma suddigt
som bojfyrar i en dimbestrukén farled. Talgljusen
från ett med böcker och papper öfverlastadt’bord
belysa med sin gula låga den orörliga gestalten,
som är iförd en mörk nästan torftig dräkt med
kort kiol, en vid på ärmarna blanknött jacka samt
skor af svart marokäng. Öfver några fullskrifna,
nyss sandade ark på skrifbordet ligger en
fjäderpenna nedkastad till hvila, där bredvid Tacitus,
uppslagen på sidan 25. Platons Staten i två
volymer med täta randanmärkningar på latin eller
franska bredvid den grekiska texten samt några
särtryck ur Cartesius filosofi.
Vid någons inträde i rummet spritter gestalten
sakta till och vänder hufvudet. Talgljusen belysa
nu ansiktet — ett egendomligt och sammansatt
ansikte med en kvinnas drag, men med en mans
stora, mörkblå och genomträngande ögon och ett
barns panna.
Den inträdande, en ung kvinna med graciösa och
spelande markisinnedrag, kastar en frågande blick
mot fönstret, gör en vördnadsfull nigning och blir
afvaktande stående.
De mörkblå ögonen, som ännu i sitt djup tyckas
bevara intrycket af den gråkalla dystra taflan
därute, hvila några sekunder med en klar bedömande
blick på den andra; en plötslig ljusning bryter mild
som solsken genom de mörka, glänsande globerna,
hon nickar stumt, sticker händerna innanför
iack-bältet och tar en gosses steg fram och tillbaka
Öfver det skuggbelagda golfvet.
Det är ohyggligt kailt i rummet. Den nyanlända,
som är iklädd den officiella hofdräkten, kurar
samman skuldrorna och passar på, då hon tror.sig
obemärkt, att pröfva, hur andedräkten står som en
imma ut ur munnen.
Den promenerande häjdar sig, lyfter ned’en
stickad morgonrock från väggen, räcker den i
förbigående och säger:
— Sparre fryser.
Rösten klingar lägre och mildare än man
väntat från ett ansikte med så kraftig struktur.
Hon går ånyo raskare och sjunker med ens
såsom uttröttad ned i en lågkarmad stol och förblir
tyst länge.
— Sparre!
— Ers majestät!
Hon rynkar ögonbrynen som ville hon binda en
inre storm och utbrister:
— Det finns bara ett majestät — det oafsättliga.
Allt det andra är bara sken och skugea — såsom
jag! Skuggor som gå och komma. Har du hört
de senaste ryktena?
— Om freden...?
— Nej, om kriget. Om inbördeskriget, om
in-bördesmissnöjet, om inbördeshatet. Folket är
missnöjdt, om med mig eller med tiden kan det
icke själf afgöra, men det är jag som får kläda
skott för oss båda. Man lastar mig, hvad jag icke
skyller och begär af mig hvad jag icke kan gifva.
Jag vet icke men jag förnimmer att det växer en
opinion emot mig därute — men icke heller jag
är stilla. Det har gått upp för mig sedan länge
att iag vill ur detta sken, att jag vill rädda denna
skugga — att det endast finns ett ord, som kan
btfria. Vet du hur det ordet lyder? — Abdikera.
— Abdikera!
Ebba Sparre ser ångestfullt in i de mörkblå
glänsande ögonen, i det hon hjälplöst tummar de små
frusna händerna mot hvarandra.
— Abdikera — mumlar hon skämtande — o,
nej. ers majestät, det blir nog småningom frid.
Kristina kastar hufvudet tillbaka. — Frid!
utropar hon häftigt, och nu blixtrar det under de täta
gyllenbruna brynen — nej aldrig, aldrig här. Krig.
blod, dödsdomar, adelns missnöje, folkets
fattigdom, hjältemodets kostsamma offer därute,
afun-dens småaktiga vinstbegär här hemma — det är
min regering i kort sammandrag.
Hon reser sig och börjar ånyo gå af och an med
sin hurtiga gosslika gång, under det hon som för
att befria sig från en tung börda fortfar att tala.
— När jag var barn, bad jag till Gud att kriget
snart måtte vara slut; när jag blef äldre och det
ingen ända tog, började det förskräcka mig, när
jag blef myndig sökte jag att afstyra eller
åtminstone begränsa det och slutligen hatade jag det
som pesten. Det är icke mitt krig, jag har aldrig
velat det. Min håg var en annan, jag ville göra
Sverige till en medelpunkt för vetenskap och
upplysning, jag ville sprida kunskap och upphöjda
tänkesätt bland mina undersåtar, men jag har haft
allting emot mig och ingenting med mig.
Millioner af landets medel ha opåtaldt gått till kriget,
men donerar jag ett par fattiga hunara riksdaler
till lärda och förtjänstfulla män, ropar man genast
på gunstlingskap.
Hon saktar stegen och öfver det sällsamma
ansiktet lägrar sig ett moln, som kommer Ebba
Sparre att rysa. Länge och tigande vandrar hon
af och an, medan hållningen småningom
återvinner sitt stolta lugn och dragen sin klara ro. Ånyo
faller hennes blick forskande och bedömande på
Ebba Sparres ansikte och hon säger lågt och
beslutsamt:
— Du bör veta hur det ser ut inom mig, om
något skulle hända. Jag har ransakat mitt
samvete noga och förstår att detta måste få ett slut.
Mitt öde och jag äro icke öfverens — jag är här
den ypperste i makt, men den ringaste i
förmånen att få följa min egen håg, och därför måste
det slutligen gå sönder. Hvar och en har sin
högdragenhet och min är att utan fåfänga skrupler
kunna lösa ett missnöjdt folk från en missnöjd
regent så att hvardera får gå sin väg i godo. Jag
är för ensam här, jag har varit för mycket ensam
hela mitt lif. Uppfostrarinnor, men ingen mor.
förmyndare men ingen far, huset fullt af folk men
icke en förtrogen. Du är mig tillgifven, men till
fullo förstår du mig ej — du som de andra.
Hon stannar vid fönstret, drar gardinen helt åt
sidan för att insläppa det gryende dagsljuset, blåser
ut ljusen som bränt ned i piporna och försjunker
i tankar.
Ebba Sparre betraktar henne stort och undrande.
Hennes vackra blå ögon stå fulla af tårar och hon
framstammar blygt och vädjande:
— Om någon af ers majestäts tillgifna
rådgifvare kunde kallas.
Kristina gör en åtbörd. — Jag är trött på män.
Och därpå med en befallande blixt ur ögat:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
