Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 16, den 16 januari 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAQ
Han lade sig, och somnade vid en själfull
artikel om någoniing, hvad det var, affärer var det i
alla fall ej... "här ha vi den springande punkten i
denna metod"... var det sista han läste. "Den
springande punkten"!!... tänkte hr B., domnande
i anden. Den springande punkten var en gammal
bekant från tidningspressen, höger som venster,
det tycktes vara en fullt neutral punkt... För fan!
— jag har i alla fall inte sett någon punkt som
springer omkring. . funderade hr B. och somnade
från lampan.
Mörkret bredde sig.
Det var natt öfver landskapet.
Ett svagt månljus silade fram på marken, från
en smal månskära i nedan. Det svaga ljuset
glittrade mellan de välbuktade granarna i den
välgall-rade skogen. Fullkomlig vindstilla rådde, intet
ljud hördes mer än ett prasslande, än nästan
ohörbart, än mycket starkt.
Hr B. såg sig noga omkring, han gick rundt,
hit och dit.
Det fanns ingenting som kunde prassla.
Skogsmarken var slät som en lekplan, täckt med ett
fint, tätt miniatyrgräs, alldeles jemnvuxet som om
det vore konstgjordt.
Ej en kvist, ej ett barr, ingenting fanns på denna
jemna yta som tycktes breda sig hur långt som
helst. Detta var mycket märkvärdigt.
Men blicken drogs som med en tång upp i
granarna, och stegen drogos framåt, framåt, till slut
i fullt språng, und;r tungt flåsande. En ängslan,
en stigande ängslan, ett allt mer förtviflande behof
efter fall visshet förde hr Björkman framåt, framåt,
tillbaka igen, rundt omkring. Uttömd af
ansträngning stannade han plötsligt, han hade nått
vissheten och isades i förfäran.
Förfäran, ty dessa träd voro ej klippta, de voro
orörda, naturvuxna i hvarenda kvist — — men de
voro identiskt lika allesammans.
Allesammans lika från rot till topp och i
hvartenda barr — — hvarenda fläck, hvar prick på
stammarna lika till p’ats, storlek, allt. Och allt
skulle förbli lika i evigheters evighet — — deüa
enahanda nådde ändlöst långt, troligen öfver hela
jorden; jordklotets jemna rundning hvälfde sig
framme i månljuset.
I denna förfärliga omgifning prasslade det
fortfarande — af ingenting.
Men prasslet tystnade i ett slag, och stillheten
blef så fullkomlig, så pressande, utsugande, att
något kunde väntas — straxt! Något som ej
någonsin förr på jorden varit sedt eller hördt eller tänkt.
En svag, jemn vind började blåsa från alla håll
mot den plåts där hr Björkman stod stilla och
väntade sitt öde. Det korta gräset ski tade i färg,
ty det böjde sig, vindstyrkan ökades, granarna
knakade verkligen något; och det skedde ett starkt
dån, en Röst ur hela atmosfären som åskade dessa
ord:
— Björkman! A. R. Björkman & C:oü Du
skall få din julklapp, Björkman!!!
Och så kom det.
Långt borta mellan stammarna såg hr B. ett litet
föremål som blänkte till och for förbi i ganska
stark fart. Det blänkte som en ondskefull blick,
som ett aret öga. Det gick rundt, rundt, det kom
närmare, men mycket sakta, ty det gick omk’ing
t en jemn och tät spiral som obevekligt nalkades
sitt centrum, och detta centrum var hr B. sjelf.
Kallsvetten rann i bäckar utför kroppen, och be-
nen skakade. Med förtviflans sista krafter kastade
han sig upp i närmaste gran.
Det fruktansvärda föremålet stannade rakt under
grenen som hr B. hängde framstupa öfver, och sög
honom med en ruskig blick, en talande blick som
tydligt hviskade, flinande:
— Jag är Den Springande Punkten — du har
hädat mig, Björkman — här är jag!!
Punkten andades, och svälde eller kröp ihop vid
andedragen; ett gulbrunt, simmigt, fosforescerande
öga som andades och torkade svetten af sig med
en loppstor hand på en tndsmal arm.
Han spände en gul blick i hr Björkman och gaf
sig till att rotera som en drillborr. Hr B.
öfver-fölls af en plötslig sjösjuka. Men därvid vände
sig hans skräckslagna humör, han greps af raseri
och mindes plötsligt att "Den springande punkten"
var ingenting annat än en tidningsglosa, ett
slagord som förlamade människornas förnuft. Och
hickande skrek han ursinnigt, med förtviflans mod:
— Du är ingenting, din lilla fan!
— Är jag ingenting?! svarades det ännu
ursinnigare från Punkten som nu blef gröngul och
genast började svälla. Och han sprack med en kraft
som kastade hr Björkman högt upp i luften och
ned i en svart graf där en enkel fotogenlampa lyste
på orden: A. Björkman & Co.
— Nej men, är du vaken, hviskade fru
Björkman som nyss tagit bort tidningarna från hr B:s
säng — jag skulle just släcka lampan åt dig!
Vid frukosten påföljande dag satt hr Björkman
en stund i några redan ganska gamla tankar, som
från i går tycktes ha fått en ny aktualitet.
Och bäst det var profeterade han för sin fru:
— Vi få krig endera året, och det blir ett stort
krig.
— Hur kan du tro det?
— Jag tror det därför att jag nästan vet det.
Jag menar inte alldeles nödvändigt att Sverige skall
få krig. Ett krig hvar som helst i Europa sväller
ut tillräckligt för att förstöra min affär. Min artikel
tål inte krig. Jag drar mig ur vid första
gynsamma tillfälle.
Fru B. spärrade upp ögonen.
— Och blir bankdirektör så blir det i alla fall
lite sysselsättning, fortfor hr B. — Jag är erbjuden
att gå in i styrelsen för Privata Centralbanken,
den startar nu snart.
— Men hur vet du att det blir krig? envisades
fru B. nyfiket.
— Jo ser du, det är omständigheter som gör
det — — sedan det har varit fred så pass länge.
Det kommer upp ett slagord att ett europeiskt i rig
är oundvikligt, och så kommer kriget här eller där.
Det kan vara alldeles meningslöst, men det
kommer ändå.
— Men regeringarna då?
— Det finns egentligen inga regeringar, ska
jag-säga dig. De rå ingenting. Det är en al’män
jemnstrukenhet som regerar, man vet ej hvarifrån,
men så mycket vet man att den går i vågor för
ett bra tjut, nota bene om det tiutes åt ondskans
håll.
Och hr Biörkman afhörde välvilligt sin frus
protester mot kriget, och åt en liten ostsmörgås
medan hon talade om att kanske gå in i
fredsföreningen.
- 255 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
