Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 17, den 23 januari 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUGO HAMILTON. .
TILL PORTRÄTTET A FÖREGÅENDE SIDA.
Första kammarens talmanslängd är icke lika
lång som den är lysande. Sin första talman,
grefve Gustaf Lagerbjelke, tog kammaren i arf
från ridderskapet och , adeln, hvars förste
landtmarskalk han varit. Ända till i mars 1891
innehade denne talmansuppdraget med undantag
endast för fyra riksdagar, nämligen år 1877, då grefve
Henning Hamilton iörde ordet, och åren 1878— 80
då talmansklubban hvilade i ärkebiskop Anton
Niklas Sundbergs kraftiga hand. När Lagerbjelke
afgick, utnämndes till hans efterträdare statsrådet
Pehr von Ehrenheim, hvilken allt sedan 1879
innehaft förtroendet som vice talman, men redan
vid 1896 års riksdag lämnade plats för grefve
Gustaf Sparre, som därefter ända till och med
1908 års riksdag ledde kammarens förhandlingar.
Vid 1909 års riksdag efterträddes Sparre af
dittillsvarande vice talmannen brukspatron Christian
Lundeberg, som dock redan 1911 bortrycktes af
döden. Vid de därefter följande fem riksdagarna
har presidenten Ivar Afzelius intagit
talmansstolen. Landshöfdingen, grefve Hugo Hamilton,
hvilken i år förordnats att vara Första kammarens
talman, är sålunda den åttonde i ordningen bland
dem, som beklädts med denna höga värdighet.
Grefve Hugo Erik Gustaf Hamilton är född den
21 augusti 1849 på Blombergs gods i Husaby
socken i Västergötland, son till sedermera
landshöfdingen i Upsala, grefve Adolf Ludvig Hamilton och
hans maka Johanna Ulrika Agnes Geijer, dotter
till den fräjdade häfdatecknaren. Student i
Upsala 1869 aflade han därstädes juris utriusque
kandidatexamen 1878, utnämndes efter vederbörlig
tingstjänstgöring till vice häradshöfding år 1880
samt ingick därefter i verken. År 1883 var han
sekreterare i kommittén för kommerskollegii
ombildning och erhöll följande år k. m:ts uppdrag att
i utlandet taga kännedom om därvarande
paient-och registreringsmyndigheters organisation samt
att vidtaga förberedande åtgärder för
organiserandet af en patentmyndighet. I november samma
år blef han tillförordnad chef för den nya
patentbyrån och 1895 öfverdirektör och chef för det då
som själfständigt ämbetsverk organiserade
patent-och registreringsverket. Detta ämbete innehade
han, ända tills han år 1900 utnämndes till sitt ännu
innehafvande landshöfdingeämbete i Gäfle, från
hvilket han dock från 4 december 1907 till 7
oktober 1911 var frånvarande för att bekläda
civilministersposten i Lindmanska ministären.
Långt mera än som patentverkschef eller
landshöfding är det emellertid som parlamentariker och
politiker grefve Hamilton skapat sig ett namn.
Redan 1881 kom han första gången i beröring med
riksdagen som ny tjänsteman i
bevillningsutskottets kansli och årèn 1883—84 var han detta
utskotts sekreterare. Som sådan fick han på nära
håll bevittna de förberedande skärmytslingarne
till de följande årens stora kraftmätning mellan
frihandl-re och tullskyddsvänner. Och det var som
örvertygelsefast och slagfärdig anhängare af det
fria varuutbytets idé han vid 1890 års val fick
säte å hufvudstadens andrakammarbänk.
Det var dock icke på det tullpolitiska området
han skulle vinna sina mera bestående lagrar.
Redan 1886 hade han fått säte i den första stora
ar-betareförsäkringskommittén, som tillsattes med
anledning af Adolf Hedins bekanta motion två år
tidigare, och sedan dess har hans namn blifvit
oupplösligt knutet vid folkförsäkrings- och
arbe-tareskyddslagstiftningsarbetet i vårt land. År 1891»
blef han ledamot af arbetarskyddskommittén:;
1891, 1898 och 1901 invaldes han af andra
kammaren i särskilda utskott för behandling af olika
förslag till arbetare- eller folkförsäkring; att lagen
om ersättning vid olycksfall i arbetet sistnämnda
år kom till stånd, var till mycket stor del hans
förtjänst; 1905 insattes han i den kommitté, som
utarbetade det förslag till lag angående medling i
arbetstvister, hvilket år 1906 ledde till lagstiftning i
ämnet; som civilminister föranledde han redan
veckan efter sin utnämning tillsättningen af den senaste
folkpensioneringskommittén och genomförde han
1910 en efterlängtad sjukkassereform; och slutligen
hade han 1913 tillfredsställelsen att som ordförande
i folkpensioneringsutskottet föra det stora ärende
i hamn, som han 1886 först gripit sig an med:
ålderdoms- och invaliditetspensioneringen. Med
hänsyn till de viktiga folkförsäkringsspörsmål —
en utvidgad olycksfallsersättning och en
obligatorisk sjukförsäkring — som föreligga till
behandling-under den närmaste tiden, är man nästan frestad
att beklaga, att grefve Hamiltons slagfärdiga och
öfvertygande vältalighet skall saknas i debatterna,
sedan han nu försatts i talmannens förnäma, men
till tystlåtenhet dömda posiiion.
I allmän uppfattning var grefve Hamilton i yngre
dagar rätt så radikal och själf väntade han nog
minst af allt, att han skulle sluta med att föra
klubban i den höga senaten. För sina
framstegsvänliga åsikter vardt han t. o. m. en valperiod
1894-96 utesluten ur Andra kammaren. När
liberala samlingspartiet stiftades, var han ännu med
och det var väl först i försvars- och
unionsfrågorna, som han och partiet började styra skilda
väcar. Bland de mest glänsande anförandena för
1901 års härordningsförslag var sålunda grefve
Hamiltons, medan som man erinrar sig de liberalas
flertal yrkade uppskof i syfte af rösträtts- och
försvarsfrågornas lösning i.ett sammanhang. Äfven
i unionsfrågan intog han en hållning divergerande
från t ex. Karl Staaffs: ett af hans mest
temperamentsfulla anföianden var det, hvarmed han 1899
gentemot denne försvarade den dåvarande
Broströmska regeringens status-quo-politik.
Det var dock först sedan han med 1901 års
riksdags slut lämnat andra kammaren, som en
mera utpräglad omsvängning i grefve Hamiltons
politiska orientering kunde förmärkas. Han säges
vid krisen i maj 1906 ha fått anbud att öfvertaga
statsministersposten, men dock fortfarande afböjt.
I oktober 1907 mottog han inval i första kammaren
för Gäfle och inträdde som ofvan nämndt
tvåmånader senare i Lindmanska regeringen. Någon
meningsskiljaktighet kan väl knappt råda därom,
att han hörde till dennas främsta krafter. A andra
sidan vidgade sig klyftan alltmer mellan grefve
Hamilton och hans tidigare meningsfränder,
betecknande nog för öfrigt mindre på grund af
motsatta meningar i sak än till följd af formtvister.
Ännu är i friskt minne den strid om par. 46
riksdagsordningen, som föranledde en partiell
ministerkris och som visst icke var den enda
konflikten mellan den temperamentsfull civilministern
och andra kammarens vänstermajoritet.
Under de år som fölit på det demokratiska
genombrottet har grefve Hamilton med oförminskadt
intresse deltagit i det paflamentariska lifvet. I
debatten har» han ådagalagt samma elegans, samma
slagfärdighet, samma humor, som från början fäste
uppmärksamheten vid honom; det enda
karaktäristiska drag hos honom, som törhända minskats,
är sarkasmen. Men det är ju ock den egenskap.
<-|hvaraf*fen talman minst har behof.
258
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
