Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 17, den 23 januari 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
för min dei, och gör] jag orätt, så går det alltid
något mer på sned än som behöfs.
Karlarne blefvo ursinniga och dunkade i bordet
och hånade honom. Till sist förbjödo de honom
att nämna deras planer för någon, men Mallin
svarade, att mot orätten finns ingen nåd, han var
byordningsman och han skulle varna de hotade.
Det höll på bli slagsmål. Mallin stod ensam vid
bordet med de båda andra, som voro gröna i syna.
De vågade sig inte på honom, det hade blifvit
hemfridsbrott, och för resten skulle han ha kastat
ut dem som ett par vedsäckar.
Sålunda aflägsnade de sig under hotelser.
— Den som har godt samvete, tar inte mycket
ondt af hot, sa Mallin och följde dem ut.
Hustrun hade stått vid dörren och hört
alltsammans. Nu steg hon in och stod alldeles stilla.
Hon var alldeles blek, hvad det nu berodde på
djupt inne i henne.
Men hufvudsaken var, att hon upprepade:
— Den som har godt samvete, tar inte mycket
ondt af hot! Sa han det? Sa han det?
Där må hon stå tills vidare och grubbla.
VIII.
Och nästa lördagsafton, då
Mallin, orubblig i sina löresatser, som
vanligt satte sig på velocipeden och
for i väg till körrgåln, stod hustrun
på bron och såg efter honom.
— Den som har godt samvete,
sa han! mumlade hon. Han kröp
inte bakom då! Han kröp inte
bakom! Han kröp inte bakom!
Och hon slog med händerna i
luften.
— Nej, nej! Han gjorde det
inte. Han kryper inte bakom,
Mallin!
Därefter gick hon in i köket,
satte sig först vid bordet, stirrade
rätt fram, ställde sig sen vid
fönstret och såg ut, gick sen,
slängande, af och an på golfvet,
men till sist kastade hon sig ner
och kröp på knäna fram till soffan, där hon lutade
hufvudet i händerna och vred det af och an i vånda.
— Du måste, jämrade hon. Du vet, att du måste.
För han har rätt, Mallin, och han går bort annars,
längre och längre. Du måste med!
Och äfven där får hon ligga.
IX.
Så kom nästa lördag. När aftonen inföll och
Mallin redde sig till kyrkogårdsfärden, sade husfrun
vid spisen:
— Ska du ge dig å till körrgåln?
— Ja, sa Mallin.
Paus.
— Jag vill med! sa hon, lågt.
Och så vände hon sig om.
— För jag vill inte gå som ett annat diur.
Mallin såg på henne och svarade:
— Nej, man får no^ göra sig af med det. Det
blir just ingenting af förr.
—’ Men nu få vi väl arbeta för Nya Jerusalem
bägge? sa hustrun.
— Vi ska nog alla den vägen gå! svarade Mallin.
Därefter klädde sig hustrun, tog några llommor,
och så gingo de båda till grafven, därifrån de
skådade öfver till en bättre värld, och sen gingo de
hem och arbetade för den. Så godt som de nu
kunde därute på svenska landsbygden.
/>Wo J<*n-r Sthlm &UCIU: Kun. A-B. Bmgt Silfotrtvarrr, HllUm—ö»j
NAIMA WIDSTRAND i ’Inkognitoden här nya Strauss-operetten på Oscarsteatern.
Forts. fr. sid 263.
Och gick ut genom dörren.
Men hon efter.
— Tror du jag tror på det där med nya
Jerusalem? ropade hon. Du kryper bakom. Det är
hvad du gör. Du kryper bakom.
Men Mallin teg. Och hustrun fann sig ofta stå
orörlig och se ut öfver bygden.
VII.
Så kommer det en afton två bykarlar in till Mallin.
Det hade då redan gått många månader, sen han
och hustrun talade om Nya Jerusalem. Hon trä te
numera dagarne i ände, och Mallin var mol tyst
dagarne i ände.
Karlarna hade ett affärsärende. Mallin hade
genom sin goda skötsel af hemmanet tjänat in lite
pängar och ansågs som en klok man. Karlarna
ville ha honom med om att köpa skog af ett par
andra bybönder för att sedan afyttra med god vinst
till hågade spekulanter, som stött på.
— Det kan du tjäna friskt på Mallin, sade de
— Ja, sade han, det kan jag nog, men inte dom,
sotn skulle sälja.
— Är inte det deras affär! sade karlarna.
— Nej, det går på mitt ansvar, hvad jag gör.
Och gör jag, som I vill, gör jag, hvad som inte är rätt.
— Nå, ropade karlarna, angår det dig, hur
världen har sin gång.
— Ja, sa Mallin, det gör det. Jag står i ansvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
