Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 21, den 20 februari 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AXEL EKMAN
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Få borgerliga släkter i vårt land ha skänkt
detsamma ett så stort antal på olika områden
betydande män som släkten Ekman. Härstammande
från Värmland, där den kan följas tillbaka ända
till midten af 1500-talet, har den sedan dess vidt
utgrenats, men hvart den kommit och hvad dess
medlemmar än ägnat sig åt, haft att uppvisa
synnerligen framstående representanter. Icke minst
har den gjort insatser inom vårt offentliga lif.
Redan i frihetstidens riksdagshistoria påträffar man
kommerserådet Anders Ekman som en af
mösspartiets ledande män. I Göteborgs stads historia
äro namnen Gustaf Henric Ekman, äfven han
kommerseråd, Johan Jakob Ekman, under ett
kvartsekel en af stadens ledande kommunalmän, och
Oscar Ekman, den store mecenaten, inskritna med
outplånlig skrift; alla tre voro tillika stadens
representanter i riksdagen. En broder till Johan
Jakob var bruksägaren Carl Edvard Ekman,
hvilken började sin politiska bana som ledamot af
borgarståndet för andra bruksdistriktet och sedan blef
en af den nya två-kammarriksdagens ledande män,
efter Arvid Posses afgång till taimansplatsen i
Andra kammaren under ett halft årtionde ordförande
i statsutskottet. I närvarande stund uppbära två
af släktens medlemmar, konsul Johan Ekman i
Första och godsägaren Axel Ekman i Andra
kammaren, på ett utmärkt sätt dess traditioner i
riksförsamlingen som bärare af ett sundt borgerligt
frisinne.
Axel Ekman är född den 2 augusti 1869 på
Finspong i Östergötland, son till den ofvannämnde
bruksägaren Carl Edvard Ekman därstädes och
hans maka Ärna Augusta Josephina von Scheele.
Efter att ha åtnjutit en sorgfällig, på praktiska
värf inriktad uppfostran blef han redan 1893
disponent och verkställande direktör för aktiebolaget
Finspongs styckebruk, som förut haft hans fader
att tacka för sin storartade utveckling. Tre år
därefter blef han ledamot af Östergötlands läns
landsting och påbörjade därmed den offentliga
bana, som vid 1902 års andrakammarval förde
honom in i andra kammaren som representant för
Finspånga läns härads domsaga. Han hade blifvit
väld på liberala samlingspartiets program och har
alltjämt anslutit sig till detta. Redan vid sina
törsta riksdagar lade han som talare i dagen
samma saklighet och klarhet i tankegången, som
utmärkt hans fader, och vid sin andra riksdag
rönte han utmärkelsen att i sitt anförande till
förmån för den s. k. Åkarpslagens upphäfvande få
instämmande af ett flertal af sitt partis främste
män. "För dem", yttrade han, "som i likhet med
mig icke blott hysa förhoppning om, utan hafva
tro på, att arbetsgifvare och arbetare allt mer och
mer skola komma till insikt om, att deras
intressen uti de allra flesta fall böra vara och äro
gemensamma, kan det icke vara annat än smärtsamt
att se tillkomsten och bibehållandet af en lag,
som på grund af sin orättvisa natur är ägnad att
att väcka split och förbittring mellan arbetsgifvare
och arbetare". Öfvertygad, som han var att detta
vore denna lags natur, yrkade han bifall till
förslaget om dess upphäfvande. Vid 1905 års
riksdag väckte han en mycket uppmärksammad
motion om revision af fattigvårdslagstiftningen, hvari
bl. a. kraftigt påyrkades införandet af en
fattigvårdsinspektion jämte flera andra reformer, som
nu vunnit understöd af fattigvårdskommittén i
dess sistlidet år afgifna utlåtande. Med kraft
motsatte han sig försöken att lösa rösträttsfrågan på
proportionalistisk grund. "Rösträttsfrågan kan
icke lösas utan föitioende från dem den närmast
berör", yttrade han år 1906. "Då vi gå att lösa
den frågan, må vi ha klart för oss, att detta skall
ske icke blott för folket, utan äfven — för att
lösningen skall få den verkan, som därmed afses
— med folket". Också fick han säte i 1907 års
särskilda rösträttsutskott, hvars segrande
kompromissförslag han lifligt bekämpade.
Annars hade man snart upptäckt, för hvilket
ut-skoitsarbete Axel Ekman på grund af arten af sina
egenskaper bäst passade. Redan 1906 hade han
blifvit suppleant i statsutskotiet, år 1909 blef han
ordinarie ledamot däraf och 1912 dess vice
ordförande. Han hade vid den tiden väl hunnit styrka
sin kompetens till den platsen. Det är nog ännu
i lifligt minne, med hvilken grundlighet och
sakkunskap han synade särskildt de från
järnvägsstyrelsen 1909—11 utgående förslagen i sömmarne
och hurusom han i den s. k. Glasberga-affären
tillfogade både styrelsen och dåvande
civilministern ett allvarligt nederlag. Det gällde som
bekant lämpligaste sträckningen för stambanan vid
dubbelspårs utläggande mellan Rönninge och Järna.
Ekman fick plats i den kommission (den s. k.
Södertälje-kommissionen), hvaråt utredningen häraf
anförtroddes. Sedermera vardt han ock en af de
tre sakkunnige, som erhöllo uppdrag att inom
civildepartementet biträda vid af denna
kommissions betänkande föranledda ytterligare
utredningar. År 1912 insattes han vidare som ordförande
i den sakkunnignämnd, som fick i uppdrag att
verkställa den bekanta stora undersökningen
rörande personal- och befordringsförhållandena vid
statens järnvägar. Äfven har han varit tillkallad
som sakkunnig vid behandling af frågan angående
större användning inom tullverket af tjänstemän
af lägre grad o. s. v.
Emellertid är det långt ifrån, att Axel Ekmans
intressen varit begränsade till järnvägs- och andra
kommunikationsfrågor. När helst spörsmål varit
uppe, afseende utveckling af skogshushållningen
i landet eller tryggande mot följderna af
skogs-vanvård från enskildes sida, har han gerna låtit
sin stämma höras. Och då för några år sedan det
gällde att få till stånd en förbättrad ordning
mellan utsädesföreningen och utsädesbolaget i Svalöf,
hörde han till dem, som med största skärpan förde
det allmännas talan mot de missbruk, som här
innästlat sig. Mycket annat, att förtiga.
Utanför det ’egentliga riksdagsarbetet har Axel
Ekman tagits i anspråk som riksgäldsfullmäktig
från 1912. Äfvenledes är han suppleant i
järn-vägsfullmäklige.
Som enskild affärsman hör Ekman icke blott
som direktör för det stora Finspongsbruket till
våra storindustriella, utan är äfven stor godsägare.
Han äger sålunda icke blott egendomarne Mogård
och Fiskeby i Östergötland, utan äfven Kilanda
säteri i Västergötland. I hembygden är han allt
fortfarande öfverhopad med förtroendeuppdrag och
bl. a. ordförande i Risinge sockens
kommunalstämma och i ortens vägstyrelse. Af enskilda
affärsföretag, i hvilka han är intresserad, må
nämnas, Ömsesidiga brandförsäkringsbolaget Göta
och Lesjöfors aktiebolag i hvilkas styrelser han är
ordf. samt Konungariket Sveriges
stadshypoteks-kassa, i hvars styrelse han är vice ordf.’
Sedan 1895 är han gift med friherrinnan Marianne
Klingspor, dotter till hofmarskalken, grefve Ph
Klingspor, och hans maka, född Sjögréen.
- 322 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
