Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 22, den 27 februari 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAQUETTEN.
FÖR HVAR 8 DAO AF HUGO ÖBERG.
an sade, att kammarskrifvare Klas
Järve förfallit till att dricka.
Åtminstone skämtade hans kamrater
med honom i den riktningen, när
han såsom hände ofta på sista tiden,
klagade öfver trötthet och olust.
Han nekade heller inte för att ha
tagit ett glas kvällen förut, men det
gjorde ju kamraterna också, fast de hade bättre
nerver än han och tålde många gånger mera i den vägen.
Visserligen hade han utseendet emot sig, ty
hans hy var blek, hullet pussigt och ögonen
grå-grumligt sorgsna som på en drinkare. En person,
som går i för länge slitna kläder, får också lätt skenet
emot sig. Någon framtid ansågs heller inte Klas
Järve ha, hans närmaste chef hade till och med
fällt antydningar om, att man borde hålla sig uppe
o. s. v.
Ingen anade, hur litet den 39-årige
kammarskrifvaren brydde sig om allt detta, hur oändligt
likgiltig han var för sin miljö och hur han led af
att behöfva sitta i den dag efter dag. Endast till
en intim vän utanför verket hade han en gång sagt:
"Jag vantrifs i lifvet".
Klas Järve kunde ha rättighet att yttra sig så,
ty han hade förlorat allt.
Hvarje människas största gåiva, nervhälsan, hade
han saknat redan i födseln. Så fort han kom till
medvetande, förlorade han själfförtroendet och blef
rädd för allting, i synnerhet människornas
institutioner. När han tagit sin mogenhetsexamen, som
han aldrig trott sig om, miste han strax sin
frihet, ty han hade sökt in i ämbetsverket och kom
också dit. Sedan blef han af med sitt förnuft hos
en kvinna, och sorgen dödade hans moder. Hans
förnuft växte igen, men togs en gång till af en
kvinna, och så blef han gift. Om några år miste
han hustrun, som han måste ha älskat oerhördt,
att dömma af hans våldsamma sorg. Därpå dog
hans son, och nu var han färdig, utan allt, ensam
med fattigdomens mara som hushållerska. Med
bekymren delade han syskonbädd och vid det
ensamma bordet på restaurangen sutto alla hans
dåliga affärer som dagligt sällskap.
Åren gingo i tröstlös enformighet, och dammade
alldeles igen öfver Klas Järves själ. När det stora
kriget kom, vaknade han upp ett tag ur dvalan,
men när ohyggligheten inte tog slut efter en
månad, utan höll på månad efter månad, året ut och
mera till, då sjönk han tillbaka i sin tristesse igen,
sägande:
"Nu vantrifs ju hela jorden i lifvet, skulle jag
då inte ha rättighet att göra det!"
Men natt efter natt kunde kammarskrifvaren
ligga och vrida sig, pinad af sina dåliga affärer
och grubblande öfver allt ondt och vanvettigt, som
nu händer världen öfver. Uppe i hans verk var
det ingen som tog världens gång så allvarligt som
han, och när han satt vid sitt bord och stirrade
grått ut genom fönstret, kunde någon af
kamraterna kasta fram:
"Du har det bra, du Klas, börjar få punschmage!"
Järve. rörde inte blicken i rymden, men svarade:
"Jag håller på att bli fet, därför att jag har så
dåliga affärer. De tvingar mig att sitta stilla vid
ett bjrd hela dagaina och ångesten förstör min
ämnesomsättning. Vore jag rik, så skulle jag köpa
en ridhäst och bli smärt som i min ungdom. Och
blef här krig, så gick jag ut och smärtnade ändå
fortare. Smärtnade till ett skelett, som är det
senaste modet på jorden!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
