Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 23, den 5 mars 1916
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Forts. fr. sid. 355.
Inkommen till sig satt hon länge vid det öppna
fönstret, bortryckt i en undransfull bäfvan inför
majnattens liufhet.
Hade verkligen Sixten gått ut för att möta henne ?
Morgonen därpå läste hon Sixten Barks för-
lofningsannons i tidningen.
*
Åren gingo. Svante tjänstgjorde nu sitt första
år såsom underläkare vid ett lasarett i en annan
stad, fru Telenius låg nästan jämt till sängs och
Valborg har satt upp lockarne.
En sommardag med lätta skyar i det blå och
lutten söt af lindblomsdoft, kom’hon åter gående
genom parken från en af de sånglektioner, som
hon nu gaf ute i staden, och återigen bar hon på
noter och hushållsuppköpen, fast nu i en prydlig
nätkasse, och alltjämt är hon lika förtjusande vacker.
Hon höll ögonen nedslagna i ett djupt
begrundande, ty någon har just berättat att Sixtens fru fått
lungsot." Tänk om den stackars Sixten blefve
änkling — tänk, de moderlösa små!
Plötsligt for hon till vid att tilltalas af en
välbekant stämma, såg upp som trodde hon ej sina
ögon och rodnade af glädje. — Svante — du i
staden?
För hvar gång de numera träffas blir hon mer
och mer förbryllad, ty alltid är han ju densamme,
dock en ny person syns det henne. Han blir
säkrare och säkrare, blicken skarpare i sin forskning
och småningom har det också växt fram i den en
glimt af ironi. Mycket fin och vårdad var han i
ljusgrå kostym och klädsam panama.
— Kom i morse och är nu redan ute och slår
efter dig, lät det med själfgyckel i rösten.
— Så glad mamma skall bli — — —
— Mamma — ja! Än du då Valborg?
— Det är grufligt tomt efter dig, svarade hon
lågt, rodnande inför hans ömma, längtansfulla blick.
— Ja, du- vet hvar du alltjämt har mig, liten
Valborg: dig eller ingen! Snart är jag färdig och
kan sätta bo.
— Men mamma, då — inte kan jag lämna henne...
Och tänk om Sixtens små barn blefve moderlösa,
snuddar det vid medvetandet.
Svante eftersinnade. Tant är ju snäll och rar,
tänker han, men hennes evinnerliga ordspråk! —
och sjuka får jag väl nog af utomhus, så inte vill
jag ha gumman på köpet. Men förresten, hon
lefver nog inte tills jag är färdig.
Och återigen hunno de det lilla hemmet i
hörnet af gränden och gatan utmed parken, utan att
något afgjorts mellan dem. När Valborg sprang
uppför trappan, slog det henne att Svante icke
erbjudit sig att bär^ vare sig noterna eller kassen.
*
Blåsten ligger hårdt på i backen upp till
kyrkogården, det har regnat och trottoaren är slipprig
under lofven, som drösa ned från förgårdarnas
träd, så Valborg går långsamt och försiktigt, till
som hon har att bära en torgväska af vaxduk med
några paket på botten och däröfver några kransar
och brokiga höstblommor.
När hon inträder på kyrkogården slitas molnen
isär, solen lyser fram och Valborg vänder med
trött fromhet upp sitt fårade ansikte mot dess
däfna värme. Nu glänsa hennes hårslingor i
silfver, men ögonen äro alltjämt lika milda och klara,
fast de fällt så många tårar och fast ensamhetens
och tröstlöshetens sorg ristat rynkor omkring dem.
Sedan hon tömt väskans innehåll af kransar
och blommor på föräldrarnas graf, satte hon sig
stilla ned på bänken bakom korset.
Det är modrens dödsdag i dag. Och på kullen
därborta, hvars aflöfvade björkar regnvåta teckna
sig mot de flyende molnen, hvila Sixten Bark och
hans hustru under en ståtlig grafvård — ibland vid
sina besök härute erinrar hon sig det, ibland icke.
Det är något annat, som tankarna aldrig, aldiig
kunna släppa: det bref hon strax efter moderns
frånfälle erhöll från Svante och däri han buttert
och kärft, helt kort talade om att han blifvit kär
i en ung sjuksyster — "och eftersom Valborg
icke kunnat bestämma sig, så —"
Visst hade han haft sin fulla frihet, hon tyckte
aldrig att han handlat illa mot henne. Det blef
bara allt så underligt sedan, världen som
förvandlad, mörk. Så tomt efter Svante, ingenting
att vänta och ingenting att lita sig till mera —
ja, ännu efter tjugofem år, gick hon i densamma
yrseln, som brefvet förskaffat henne, och
småningom hade också längtan och ödsligheten
mängt sig in i den och ur allt virrvarret stucko
minnena från förr upp och låta icke afvisa sig.
Nitiskt och småleende sköttes lektionerna som
vanligt. Men om nätterna vättes ofta
hufvud-kudden af tårar och skymningsstunder fann henne
ofta nopsjunken, snyftande i korgstolen vid
fönstret om än parken stod i vår- eller vinterskrud,
sådant gaf föga intryck längre.
Äfven nu, gömd bakom korset, grät hon —
"öfvergifven af döda och lefvande," klagade det
under yrseln och dimmorna i medvetandet. "Ondt
gör det att blicka tillbaka — och framåt bara
detsamma som nu, bara ensamhet, ingen som
frågar efter om man kommer eller går, är sjuk
eller frisk, glad eller sorgsen...
Emellertid skulle hon ha ännu en elev före
middagen och erinrade sig det med vanans makt
i god tid. Ögonen torkades omsorgsfullt och hon
väntade litet tills hon trodde att spåren af gråten
försvunnit, hvarpå hon vandrade tillbaka genom
de höstgula gångarna för att utanför grindarna
ta spårvagnen hem.
Då, just som hon ämnade gå öfver körbanan
till hållplatsen, susade en fin, svart bil förbi. Ett
ögonblick skymtade hon det bistra, gråskäggiga
ansiktet bakom glaset — och blef stående, så yr
och försagd, att hon lät turen gå ifrån sig,
ensam och hopfallen stod hon kvar i blåsten,
nedför backen rutschade spårvagnen och bortåt
landsvägen rusade bilen.
Svante var numera professor och for på
sjukbesöken i egen bil. —
Valborg kom icke till sig förrän hon befann sig
åter hemma i de små rummen midtför parken —
då hade hon glömt torgväskan med portmonä
och paket i spårvagnen. Kanske får jag igen
dem, tänkte hon trött, annars gör det detsamma
— allting gör detsamma. Snart må jag väl slippa
de här promenaderna till kyrkogården — snart,
snart själf ligga därute.
Hon var så frånvarande under hela lektionen,
att eleven, en ung flicka, nästan ett barn, misslynt
sade sig att "människan börjar visst bli gammal—"
Eleven hade precis alldeles samma färger som
Valborg i sin ungdom, men hur säkra, hur kyligt
kloka hennes ögon, när de pröfva den lilla bleka,
skenbart dödströtta lärarinnan. Nå, staden har iu
flera som undervisa i sång —
Lektionen led mot sitt slut.
— Fröken får jag sjunga en gammal visa, som
jag funnit bland mammas noter — se här är den.
Utan att invänta svar satte hon upp på notställaren
framför Valborg ett gulnat blad och bad henne
Forts, å sid. 367.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:48:02 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/17/0381.html
