Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 24, den 12 mars 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄGMÄSTARENS HÄMND.
FÖR HVAR 8 DAG AF E. KUYLENSTIERNA-WENSTER.
odsägare Robert Friberg satt i en
första klassens kupé på det
smalspåriga och långsamt
framåtgli-dande tåg, hvilket skulle föra
honom till saligen aflidne farbroderns,
Johan Rudolf Emanuel Friberg,
begrafning och testamentöppnande.
Lyckligtvis hade han i denna
afkrok at världen träffat på en gammal skolkamrat
numera t. f. provinsialläkare. I denna egenskap
hade doktorn varit hos gubben Friberg på dennes
yttersta och kunnat konstatera, att den häftiga
lunginflammation gamle jägmästaren ådragit sig,
skulle göra slut på ett åttioårigt lif. Aldrig förut
hade han träffat enstöringen, som älskade
naturen, men skydde människorna. Doktorn, som
själf var blomstervän, hade genast fattat sympati
för sin döende patient, när han såg alla dé
magnifika och sällsynta exemplar af bladväxter, som
fyllde ett stort fönster åt öster, alla de skickligt
uppdragna lökarna i ett annat fönster samt
gruppen af kamelior och rhododendron i ett tredje.
Denna stora blomstersal och gubbens
sängkammare var hela hans "våning", men utanför villan
låg en ansenlig trädgård och ett slags trädskola
en miniature, där jägmästaren odlade alla de
trädslag, som möjligen kunde tåla nordens klimat.
Från morgon till kväll hade han sysslat därute,
berättade hushållerskan, och hans ömhet för en
sjuk eller tynande planta var obegränsad.
— Löjlig skulle jag vilja kalla den, sade
godsägaren.
— Tycker du det — nej, jag förstår det så väl,
inföll doktorn lifligt. Gamle jägmästarns hjärta
var för finsträngadt för människors janitcharmusik.
Naturen spelar djupare och innerligare melodier.
— Svammel, broder! Han var konstig, det var
alltihop. Och skall sanningen fram, tålde vi
aldrig hvarandra. Men döden har väl gjort honom
försonligare, efter han lät prästen skrifva till mig,
att jag kunde komma och taga arfvet.
— Såå — gratulerar! Har hört, att han ansågs
rätt tät.
— Visst sjutton! Far min löste ju på sin tid
till sig af brodern Friberga gods för åtskilliga
tusen. Farbror Janne blef för besvärlig att ha som
delägare. Ingenting fick huggas, och han tålde
inte höra talas om att skogssjön, där det gu’
bevars fanns en del sällsynta vattenväxter, skulle
torrläggas. Pappa dog, innan några rationella
förändringar hunnos med, men jag har min själ
legat i för att få ut det mesta af ägorna. Hela
parkskogen med hundraåriga ekar och präktiga bokar
slopad. Det var guld i den, och jag fick alltihop
exporteradt, innan kriget kom i gång. Sedan har
jag så småningom utnyttjat skogen, och plurren
med vattenväxterna äro härliga mossar.
— Och du är en rik man?
— Tja, jag klagar inte. Men farbrors kapital är
synnerligen välkommet. Min äldsta flicka är
förlofvad med en löjtnant, och det behöfs schaber
till deras bosättning och underhåll. Du minns väl
sentensen: "Det kostar att vara rik." Har du hört
något om, hur mycket gubben lämnar efter sig.
— Han lär visst ha haft femtio, sextiotusen i
banken, men låtit taga ut alltihop under sin sista
sjukdom.
— Så’na galna idéer! Då ligger de förstås
un-danstoppade någonstans. Ja, det är ju som jag
säger, att han var vriden. Sist vi råkades,
skummade han af ursinne öfver parkskogens öde och
låg och grät — en karl, som gråter! — grät du,
öfver en kullfallen stam. Han hade gu’bevars känt
igen den eken som sin "barndoms sagoträd".
— Ja, så mycket är klart, att ni inte kunde ha
något gemensamt. Det första föreningsbandét blir
väl — arfvet.
Gamle jägmästaren hade fått sitt liktal, sina
tre skoflar mull och ett bättre graföl på
småstadens hotell, där brorsonen presiderade.
Jägmästaren hade icke hållit sig med häst och vagn
och ännu mindre med bil utan alltid gått den
dryga milen till staden vid sina sällsynta besök där.
Men godsägaren skaffade sig dagen efter
begrafningen bil, tog med sig två jurister och en
påträffad gladlynt officer, och reste till den dödes
hem. Han var trygg i sitt medvetande om att
vara den ende rättmätige, laglige arfvingen. Huset,
trädgården och plantskolan hade farbrodern med
varm hand skänkt sin unge vän: trädgårdsdirektör
Almqvist. Hushållerskan hade fått bohaget och
tiotusen kontant, och några vidare förbindelseled
med världen hade jägmästaren icke.
Herrarna inträdde vid godf humör i den stora
blomstersalen. En brasa höll på att växa sig
kraftig i den spiselliknande kakelugnen, och
hushållerskan hade, som hon var van, flyttat fram
eldskärmen, så att växterna ej skulle skadas af
de hettande lågorna. Men godsägaren sköt den
otåligt åt sidan. Det var just det trefliga, att man
såg elden.
Något kassaskåp fanns icke, men godsägaren
fick nycklarna till den gamla chiffonieren, drog
ut de små lådorna, öppnade skåpet, halade fram
ur ett större fack ett herbarium för fjällväxter.
Det var redan en mansålder och luktade unket.
Vid dess första sida var en liten lapp fästad, hvarpå
en gàmmal man skrifvit med fina . och sirliga
bokstäfver: .....
"Då min brorson, godsägaren Robert Friberg
tager hand om min kvarlåtenskap, finner han
också detta herbarium från min ungdomstid. De
exemplar af fjällväxter jag då samlade, hafva
naturligen lidit af årens inverkan och förlorat i färg
och skönhet, men torde dock få anses rara och
värda uppmärksamhet af en botanist. Skulle min
brorson detta observandum ej beakta utan
betrakta herbariet som lump, är det honom obestridt
att låta det bli lågornas rof, men må det ej på
annat grymt och plågsamt sätt förstöras.
Skogsbo den 17 mars 1915.
Johan Rudolf Emanuel Friberg".
— Nå. det är ju en billig begäran att låta smörjan
renas af elden, skrattade godsägaren uppsluppet.
Skönt att bli af med den.
— Hifva hit den, ropade officern, Han ville se.
om han kunde sikta rätt på håll.
Häradshöfdingen satt maklig och slö i en bred
länstol. Hans notarie, som skulle förrätta
bouppteckningen, vimsade redan rundt med
hushållerskan efter sig, men hon hade skriftligt på
allting. Jägmästaren hade minnsann gjort det
ordentligt, skaffat lagkarlar från Göteborg, och
nu var det ingen, som kunde taga något ifrån
henne.
Jägmästarens kläder, pälsen och alltihop hade
ved-Petter fått. Böckerna skulle direktör’n ha.
Det var inte mycket för de fyra herrarne att göra
annat än söka reda på ett testamente och
kontanterna.
Testamentet fanns, och det var ställdt till
brorsonen. Han skulle ärfva kontant 60,000 kronor,
hvilka enligt hoslagda bevis stått inne å bank till
- 374 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
