Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 25, den 19 mars 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSTA NORDISKA MINISTERMÖTET.
tfur fotogmju BtMi Kern. A.-B. Benyt Äii/wri^arre, Sthlm—Qbf
DE SVENSKA ministrarnes ankomst till köpenhamn. 1. Svenske statsministern, 2. danske statsministern, 3. svenske
utrikesministern, 4, svenske ministern Günther i Köpenhamn och 5. danske utrikesministern.
Liksom det gick en känsla af lättnad och
tillfredsställelse genom de nordiska folken, då
telegrafen ett par månader efter världskrigets början
spred underrättelsen, att de tre skandinaviska
rikenas monarker för första gången på århundraden
åter skulle sammankomma till ett gränsmöte i
Malmö den 18 december 1914 för att trygga
fredens upprätthållande i Norden, så har det äfven
varit med ovanligt odelad sympati, som
meddelandet mottagits, att det då inledda samarbetet
till häfdande af gemensamma utrikespolitiska
intressen skulle fortsättas vid en sammankomst af
de nordiska statsrådens ledande män, som
beramats till Köpenhamn den 2 mars. Nu som då är
■det Sveriges konung, som har äran af initiativet,
ett blad i Gustaf V:s historia, som icke skall
glömmas.
Ty om det är något, som kan läsas ut ur de
nordiska rikenas historia, så är det, att oenighet
•dem emellan bringar ofärd, men enighet framgång
och kraft. Aldrig ha de nordiska folkens
själfständighet och egenart varit så hotade at tyskt
inflytande, som den gången då drottning
Margareta på slätten vid Falköping för första gången
förde dem till samfäld strid för gemensam frihet
och därmed bröt det då öfverhängande
främlingsväldet. Gustaf Wasa var icke blind för rivaliteten
mellan den nyupprättade svenska nationalstaten
och det dansk-norska rike, hvari unionen
kvar-lefde; men när det’för den tredje Christian gälde
att i grefvefäjden värja sitt rike mot den
hanseatiska handelsöfvermakten, svajade den blågula
flaggan bredvid dannebrogen i den flotta, som
vann handelsoberoende ej blott åt Danmark utan
äfven åt Norden. När Gustaf II Adolf fann sig ställd
inför uppgiften att rädda Europa och
reformationen undan ett öfvermäktigt Habsburg, sökte
han samverkan med Christian IV och det var
icke den store svenske konungens fel, att
den senare drog ut ensam och led nederlaget
vid Lutter. När under Carl XI den franska
alliansen fört Sverige till djupet af förödmjukelse och
Ludvig XIV:s öfvermod t. o. m. trodde sig kunna
sluta fred för det utan att tillspörja det, sökte den
tidens store svenske statsman, Johan
Gyllenstierna, räddningen i ett danskt-svenskt förbund,
som ingicks i Lund samtidigt med fredsslutet.
Tyvärr vardt det honom icke förunnadt att
fullfölja sitt verk; det dröjde halftannat århundrade,
innan hans politik på allvar återupptogs: de
nordiska folken i inbördes enighet, häfdande sin
själfständighet mot Europa! Men redan
dessförinnan hade de mera tillfälliga väpnade
neutralitetsförbunden lämnat bevisen på hvad nordiskt
samgående är i stånd att uträtta.
När Nordens ledande statsmän nu sammanträdt
till gemensam rådplägning om samfäldt
uppträdande, fullfölja de sålunda vår historias bästa
traditioner. Och man kan endast hoppas, att
resultatet af Köpenhamnsmötet må blifva sådant, att
det må få efterföljare också i Kristiania och
Stockholm. I säker förvissning härom är det vi i
öfver-skriften vågat benämna detta nordiska
ministermöte det första.
- 391 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
