Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 28, den 9 april 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRTAT.
FÖR HVAR 8 DAG AF HUGO ÖBERG.
iktor Patrik de Perre kom från
förmiddagslektion på väg hem till
frukosten i sin magnifika våning
vid Karlavägen. Hans skola låg i
Klara och han kunde ha valt en
kortare väg hem än Drottninggatan,
Klarabergsgatan, Hamngatan,
Norrmalmstorg och Sturegatan, men på sista
månaderna gick han alltid dessa gator med deras
pulsådervimmel.
Lektorn tog sig för öfrigt mycket bra ut i en
mondän omgifning, med sin medelstora, mogna,
men ändå smärta figur i lifrock och cylindern
krönande ett verkligt disiingeradt hufvud. Hans
fina ansikte med den grekiska näsan, de kloka,
glittrande ögonen, den lilla mörka stubbmustaschen
och den maliciöst förbindliga uppsynen kunde ha
varit en officers lika väl som en diplomats eller
en konstnärs och måste väcka hvarje kvinnas
nyfikenhet. Det sken något af evig ungdom öiver
lektorns 40-åriga drag, studentmössan hade suttit
mycket bra på hans krusiga, bruna hår, och bara
på de små mörka krokarna bakom hans välbildade
öron hade mången kvinna nappat, bland andra
den rika fabrikörsdottern, som nu i 15 år varit
hans hustru.
Det var en strålande snögrann solskensdag i
februari, och människorna forsade lustigt fram i
trafikådrorna, där de stora varuhusens och
restau-tangernas spegeldörrar oafbrutet öppnades och
föllo igen som hjärtklaffar.
Lektorn hade passerat Birger Jarls-passagen
med dess cigarraffärer, snäckbazar, biografaffischer
och mutoscopapparater och steg ut på den stora
lyxgatan, då han med ens tvärstannade, nära att
stöta ihop med en ung dam.
— Nej, lektor de Perre! log hon obesväradt,
men med en liten stramning kring de vackra
smil-gropar, som prydde det friska ansiktet. — I dag
igen, det var märkvärdigt!
— Nå, så märkvärdigt är det väl inte, fröken
Hedvall. Första gången vi råkades var ju lite
öfverraskande, men sedan — sedan fanns det ju
bara en väg att undvika hvarandra på!
Lektorn hade först rodnat litet, när han hälsade,
men i nästa’ nu återvunnit behärskningen och ryckt
upp vid hennes sida, där hon gick in i passagen.
— Hvilken väg då? koketterade hon med en
liten snabb blick åt sidan i passagens väggspeglar.
— Den här, som jag går från skolan till mitt
he i . ch ni från ert hem till teatern!
i tittade rakt fram.
— Men nu går ju lektorn inte hemåt?
— Nej, nu går jag också till teatern!
Hon tittade om möjligt ännu mera framåt än
förut, tittade, så att läpparna
sammanpressades.
Han såg på henne från sidan. De nyss så
rodnande kinderna hade hvitnat, den runda fasta
hakan kurade nere i det svarta pälsverket, som
böljade för hennes raska fart.
De hade kommit ut på Norrmalmstorg.
— Hvilka löjliga repliker! skrattade hon till
litet konstladt.
— Ja, ovanligt! medgaf han. — Första gången vi
träffades var det annat, minns ni den bjudningen?
Hon strålade upp.
— Om jag minns! Jag darrade ju i hela
kroppen efteråt på natten, när jag kom hem! Mamma
trodde, att jag blifvit tokig. Åh, hvilken resonör,
mamma, sa jag, hvilken resorör, lektor de Perre!
Ni gnistrade på helå kvällen, ni var som radium,
jag satt där och bara gapade!
Han log.
— Åh, ni gjorde mycket mer, fröken Hermine!
Ni öfvertygade mig om att det finns aktriser, som
är naturliga, och vackra flickor, som är
intelligenta utan att vara tråkiga. Ni roade mig, ni
förvånade mig, ni hänförde mig! Ni gjorde mig
förälskad!
— Åhå! försökte hon se oberörd ut, men
lyckades inte.
— Jo, som en skolpojke! gick han på.
— Men lektor de Perre, då, lektor de Perre!
log hon och de mörkblå ögonen svartnade...
När lektor de Perre några timmar senare kom
hem i våningen fyra trappor upp vid Karlavägen,
gick han in i sitt stora arbetsrum och ställde sig
ett ögonblick obeslutsam vid fönstret. Där
nedanför låg Humlegården i solnedgångsdager, en
lyxstadsdels stora friska lunga.
" Men lektorn hade för tillfället inte ögon för
parkens skönhet, han tänkte på en liten trång
gårdsvåning vid Gref-Turegatan, dit en viss fröken
Hermine vid det här laget var på väg för att intaga
sin enkla middag, innan hon återvände till teatern,
där hon skulle spela en backfischroll i en fars,
som gick för 50:de gången.
Han rätade upp sig. Nej, intet smussel, det
behöfdes verkligen inte. Med ett raskt beslut gick
han in i salongen, där han visste att hustrun nu låg
på sin schäslong som vanligt och-väntade honom.
— Du kom inte hem till frukost? var det första
han hörde emot sig ur lyxrummets bakgrund.
Fru Hilda de Perre stödde sig på ena
armbågen och betraktade med en skyggt forskande blick
sin man. Hon låg där grann som Venus i berget
med bronsbrunt hår, stora gröngrå ögon och
läpparna saftigt röda som apelsinklyftor. Bystens
yppiga hull fyllde tnngt ut i den mörkblå
sidenblusens lena och mattglänsande fång.
Någon bok syntes inte till, fru de Perre hade
tydligen endast ötverlämnat sig åt sina
betraktelser i halfskymningen därinne.
— Nej. jag hann inte före middagslektionerna,
svarade lektorn raskt. — Jag mötte händelsevis
fröken Hermine Hedvall, som skulle på repetition,
och följde henne en bit.
— Följde henne?
Det glittrade hårdt som från is i fru de Perres
ögon.
— Ja, hon bad att få ge oss ett par fribiljetter
till i kväll och då tyckte jag det var så godt att
hämta dem med detsamma.
— Ska de Perres behöfva ta emot fribiljetter af
en fattig aktris?
— Det är ju en artighet, kära Hilda!
— En artighet? Nej, en oförskämdhet! Och
en skandal att du, lektor de Perre, går ute och
drar med en sådan som fröken Hedvall, jag vet
nog, att du möter henne hvarenda dag, alla
människor tala om det!
— Alla människor! Tror du Stockholm är så
litet? Alla människor! Hur många tror du
egentligen känner oss? En krets kälkborgare med
samma förmögenhetsvillkor som vi. det är allt, 1y
vi äro inga offentliga personer, Gud vare tack!
Alla människor, säger du, och så är det bara några
af dina skvallersystrar, som i siden och pälsverk
och juvelerararbeten promenerar sina behag på
Strandvägen och Sturegatan!
Forts å sid. 442
- 430
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
