Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 30, den 23 april 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Första pris i H. 8 D:s Novelltäflan.
CECILIA BREDAS DÖD. AF elisabet björklund.
I hade kommit att tala om
underliga historier.
Gemensamt återupplifvade vi
minnet af en hel del gåtfulla
händelser: brott, hvilkas upphofsmän
aldrig blifvit funna; människor som
spårlöst försvunnit; underliga histo
rier, som på sin tid varit i hvar mans mun; och
underliga historier, som aldrig blifvit kända af
annat än ett fåtal.
Jag var ung och ifrig, han gammal och
eftertänksam. Men ämnet intresserade oss båda,
honom som läkare, mig som journalist.
Jag hade just slutat berätta om en egendomlig
tilldragelse, som nyligen kommit till min
kännedom, och som tycktes mig erbjuda många
punkter af intresse. Och det blef tyst några ögonblick.
Min vän stirrade rätt framför sig, liksom
plötsligt glömsk af sin omgifning, och tvinnade
betänksamt sitt spetsiga hvita hakskägg.
Jag tände en ny cigarett och väntade att få höra,
hvad han hade i tankarna.
— På tal om underliga händelser..., sade han
långsamt. Jag kunde ha lust att berätta.. Det vore
ändå skada att aldrig berätta Cecila Bredas historia.
Jag satte mig förväntansfullt tillrätta i stolen.
— Cecilia Breda! upprepade han. Du känner
inte igen hennes namn?
Jag skakade på hufvudet.
— Ånej, sade han, knappt att begära. Du är
trettio år yngre än jag. Tiden går fort, och
människor glömma. Men om jag i min ungdom hade
frågat en journalist om han hade hört det namnet —
ja. hvem af dem drömde inte om att lösa den gåtan!
— Nå, blef den löst?
— Den blef aldrig löst. Och den blef glömd,
som alla gåtor förr eller senare, de må ha varit
aldrig så dryftade. — Men säg mig en sak: du
har naturligtvis sett det Säfbergska galleriet?
— Ja, ett par gånger.
— Minns du möjligen en tafla at Dau, som
hänger på kortväggen i den lilla salen? "Två
skön-heter" heter den förresten.
— En vacker dam, som lutar hufvudet mot en häst?
— Mycket riktigt. Det är Cecilia Breda och
hennes älsklingshäst.
— Nej verkligen! sade jag intresserad. Det
måtte ha varit en vacker kvinna.
— Hon var den vackraste kvinna jag någonsin
sett, sade han nästan högtidligt, den vackraste och
den behagligaste. Det var hennes färger, som var
•så utsökta: den allra finaste hy, svarta, smala
ögonbryn och ljust hår. Hon var cendrée — inte så
som hvem som helst som behagar ge sitt grågula
hår det namnet — nennes hår hade verkligen den
där askblonda färgen, som är lika sällsynt som
den är vacker.
— Vänta ett ögonblick — jag letade i mitt
minne — det far för mig, som om jag hört talas
om den där taflan — om henne som den
föreställer .. Nu vet jag! Jag stod b^kom nåera
personer en gång söm just stod och såg på taflan.
En af dem förde ordet... Var det inte något
besynnerligt med hennes död?
"Han nickade. Mycket besynnerligare än han,
som du hörde, visste om. För han visste
naturligtvis bara hälften af historien.
— Hur vet du det? frågade jag förbluffad.
— Därför att det inte är mer än en som har
hört hela.
— Och det är väl inte händelsevis du?
— Jo, det är det, log han.
— Du gör mig verkligen nyfiken.
— Jag sade för mycket nyss. Jag känner inte
till hela historien. Det gör ingen nu lefvande
män-nisKa. Och ingen kommer någonsin att göra det.
Men jag vet mer än någon annan. Det har grämt
mig i åratal, att jag aldrig skall kunna få veta allt
om den. Jag har letat och lagt ihop, jag har
försökt att få bilden så hel som möjligt. Men det
är bitar borta här och hvar. Det" får du komma
ihåg, så att du inte blir för besviken, om iag nu
berättar dig, hvad jag vet.
Du har kanske hört talas om häradshöfding
Breda? Han hade en stor advokatbyrå, och var
mycket rik. Han dog för något år sedan. Då
sålde hans änka taflan till Säfberg.
— Nå, och hvem var Cecilia Breda?
Det var hans första hustru. Hon var helt
ung, när han gifte sig med henne. Man visste
inte riktigt hvar han fått tag i henne; hon lär ha
stått i någon butik på Söder. Om föräldrarna vet
jag endast, att de emigrerade till Amerika som
unga, och där föddes flickan. Men de hörde inte till
dem som slogo sig fram, utan återvände till Sverige
lika fattiga som förut. Jag tror mannen var
snickare till yrket, och hustrun var visst strykerska
— enkelt folk i alla händelser. De dogo båda,
innan flickan blef vuxen.
Breda var känd i Stockholms eleganta värld som
en ung, rik dandy på den tiden. Han fick syn på
flickan och blef genast kär i henne. Folk
förvånade sig naturligtvis öfver att han gifte sig med
henne — tyckte väl att han kunde ha fått henne
för billigare pris. Men antingen stod hon väl inte
till att vinna med mindre, eller var hans kärlek
verkligen så stor, att han inte satte annat T fråga.
Hans släkt slog ett fasligt allarm emellertid. Men
de gåfvo sig, då de gjorde hennes bekantskap.
Hon hade en märkvärdig förmåga att vinna
människor. Det var inte bara hennes vackra ansikte,
hon måste verkligen haft en sällsynt takt och
anpassningsförmåga. Den som inte visste rätta
förhållandet, skulle aldrig drömt om annat än ati hon
från födelsen tillhörde dessa kretsar, där hon
sedan rörde sig med sågan elegans och säkerhet.
— Kände du henne, fiågade jag.
Han skrattade. — Jag hörde till dem, som stodo
och gapade, när hon kom ridande nedför
Sturegatan — dem, som skröto, om de lyckats få plats
i en loge bredvid hennes på teatern, eller ett bord
på cafét bredvid det, där hon satt, omgifven af sitt
beundrande hof. Jag var en ung, obetydlig
kandidat, kära du. "Die Sterne, die begehrt man nicht".
Hon var en drottning, återtog han efter en paus.
och hon blef hyllad som få. Man kan väl lycka,
att ödet hade varit särskildt gifmildt mot henne.
Skönhet, pengar, en god ställning, en massa
nyvunna vänner — mest manliga, förstås — som
täflade om att smickra henne. Hon fick en son
också, men det var en liten klen stackare. Alla
vänliga hjärtan sade, att hon var obeskrifligt fästad
vid honom, fast hennes man inte ville tillåta att
hon ägnade honom för mycken tid — hon hade
andra och i hans tycke viktigare plikter att uppfylla...
Tycker du jag är långrandig? Nåväl, det där
är preludierna. Nu till själfva hislorien!
En kväll hade fru Breda varit på en konsert,
ensam tror jag. Hennes man var bortrest på
några dagar — jag vill minnas det var på jakt.
Hon kom hem vid tiotiden. Något senare ringde
hon och sade till jungfrun, som kom in, att väcka
- 466 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
