Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 30, den 23 april 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAL,
Ports. fr. sid. 467.
— inte skymten at en misstanke kunde riktas
mot någon af dem.
— Mannens släkt då?
— Inte skymten af en misstanke.
— Hade den unga frun möjligen hait någon
kärleksförbindelse?
— Inte skymten af en misstanke.
— Och hon hade inte haft någon fiende? Någon
som kunde haft intresse af att röd ja henne ur vägen?
Han teg ett ögonblick. — Hon var allmänt
omtyckt, sade han dröjande. Men — naja, en så
vacker kvinna måste naturligtvis ha haft sina
afundsmän — för att inte hellre säga afundskvinnor.
— Var det inte någon särskild som nämndes?
Han tvekade åter. - Nej, sade han därpå
bestämdt. Ingen särskild nämndes, åtminstone inte
offentligt. Men jag vet att jag en gång — det
var långt före hennes försvinnande — hörde sägas
om en ganska högstående dam, en utländska, gift
med en diplomat, att hon i nog så hätska ordalag
lofvat att näpsa fru Breda. Ser du, fru Breda, så
vänlig och jag tror i grunden godhjärtad som hon
var, hade en viss svaghet, säkert ganska vanlig
hos vackra kvinnor: hon ville vara medelpunkten;
hon nöjde sig inte med mindre än att man hyllade
henne — ja, åtminstone männen. Jag vet inte
om hon satte värde på damernas hyllning — ehuru
hon oftast stod på god fot äfven "med dem. Det
var väl kanske öfvermod — men betänk dock, en
sådan karriär hon gjort! Och jag finner det
snarare märkvärdigt, att inte medgången steg henne
mer åt hufvudet. Hon var på intet vis groft, ja
knappt märkbart, kokett. Men du kan vara viss
om, at t fanns det i hennes sällskap en herre som
ej ägnade henne tillbörlig uppmärksamhet, förstod
hon konsten att förr eller senare få honom att
göra det. Sådant kan ju inte vara ägnadt att
väcka vänliga känslor hos andra kvinnor, som
nödgas se sina egna kavaljerer svika fanan...
Men från några hatfulla ord och till ett
omsorgsfullt planlagdt och genomfördt brott, är det
iu ett stort steg. Kanske fanns det andra, som
"inte pratade, men handlade. Så mycket är
emellertid säkert: det fanns kvinnor, som hatade
Cecilia Breda. Men inte skymten af en ledtråd, inte
det minsta spår stod till att upptäcka, trots
polisens arbete, trorts den stora belöning, som
hennes man utfäste, och trots att prässen rörde upp
himmel och jord.
En ny tanke slog mig. — Hon ägde
naturligtvis dyrbara smycken — hade inga sådana
försvunnit? Eller pängar? Kan det inte helt enkelt
ha varit ett rånmord ?
— Hon hade ringar på sig, kanske också något
armband, och tillsammans representerade de nog en
vacker summa. Men hennes guldklocka låg kvar på
bordet. Och iörresten fattades ingenting i huset.
Vi rökte några ögonblick under tystnad.
— Och man fann aldrig hennes lik?
— Nej aldrig. Men man fann dock något — ett
spår, om du så vill. Det var efter ett halfår eller
så omkring, och saken hade redan upphört att
sysselsätta det allmänna intresset. En liten pojke
kom en gång kilande till en poliskonstapel, som
posterade i ett gathörn, och gat honom ett
klädbylte. Han hade fått i uppdrag att lämna det till
polisen, påstod han, af en karl som fått tag i det.
när han fiskade vid den och den kajen. Och
innan polisen hunnit bilda sig någon uppfattning
om saken, hade pojken kilat sin väg igen.
— Oförlåtligt! slapp det ur mig.
Min vän skrattade. — För det första är det ju
inte så själfklart, att ett klädbylte innehåller några
märkliga ting, och föi det andra är det inte et s
klart att pojken, om han blifvit hejdad, kunnat ge
några upplysningar om karlen. Och för det tredje
kunde denne ju möjligtvis alldeles utan sin
for-skyllan fått tag i det där byltet. Alltnog: när
polisen närmare granskade sitt fång, befanns det
innehålla en kappa och en ljusblå, blommig
morgonrock - d. v. s. något som förut varit ljusblått
och blommigt, men nu var delvis förstördt af
vati-net. Kappans monogram gjorde slut på hvari „■
tvifvel om hvem som varit ägaren.
Nytt allarm! Nya tidningsartiklar! Det
draggades vid kajen, men utan resultat. Somliga
ansågo det nu till full evidens bevisadt, att fru Breda
blifvit dränkt, andra, att hon blifvit mördad ocii
liket nedkastadt i vattnet; andra åter påpekade,
att klädernas tillstånd inte tydde på att de legat
så lång tid som ett halfår i vattnet, och ville
förklara saken så, att mördaren, eller mördarna, hållit
dessa komprometterande vittnesbörd om sitt brott
dolda, och först nu, då saken trötts vara glömd,
vågat göra sig af med dem. Det fanns emellertid
ingen, som tviflade på att hon var död. Hvad
hennes man beträffade, var han särdeles ifrig att
få henne förklarad död. Han önskade nämligen
snart ingå nytt äktenskap —
Jag for upp. Fanns inte där en ledtråd?
Min vän förstod mina tankar och skakade af
värjande på hufvudet. — Är du redan färdig att
anklaga den stackars karlen för mord? frågade
han. Hans kärlek till hustrun måste dock anses
vara höjd öfver allt tvifvel, och han var hvad
man brukar kalla otröstlig, när hon försvann. Men
du vet väl, att det är de otröstliga änklingarna,
som först gifta om sig!
— Nå, den tilltänkta efterträderskan?
— Hon var norrländska, vill jag minnas. Hade
aldrig kändt Cecilia Breda. Det var förresten en dam
af fin familj — fast inte så vacker som den första frun.
Han teg ett ögonblick och tog sig tankfullt om
hakan.
— Nå? frågade jag. — Jag är ganska nyfiken
att få höra sanningen i den här historien — den
visste ju du?
Det föreföll, som om han inte hört mig.
— Du minns kanske att jag sade, att hon hade
en son, Cecilia Breda, återtog han och stirrade
alltjämt tankfullt framför sig. — Den andra fru Breda
fick flera barn, friskare och bättre utrustade än den
första lilla stackaren — halt var han till på köpet.
— Såå, och hon kanske var styfmoderlig?
frågade jag.
— Det tror jag inte man kan påstå. Men ett
sådant där barn kan ju möjligtvis behöha en
alldeles särskildt hög grad af moderlig omvårdnad,
och det vet jag inte om hon bestod honom. Jag
tror både hon och fadern i allmänhet togo föga
notis om honom. Det gick emellertid ingen nöd
på honom, för han hade en alldeles särskildt god
vän i en barnjungfru, som anställdes där i huset
något år efter fru Bredas död. Det var en
stadgad och präktig människa — Ester Olsson hette
hon för öfrigt — trogen som Vår Herre och ful
som Skam, brukade hennes matmor säga. Hon
skötte alla barnen, men favoriserade alldeles
afgjordt den äldsta gossen och var alltid färdig att
strida för honom med näbbar och klor, om det så
skulle behöfvas. Han var också mycket fästad
vid henne, har jag hört sägas, och hans
skolkamrater brukade drifva med honom för hans vänskap
med henne. Den höll nämligen i sig långt sedan
- 470 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
